Sjuk och fattig! Eller????

De senaste dagarna har det bland mitt cybernätverk på Facebook börjat cirkulera några rader kring människors utsatthet och bristande valmöjlighet. De här raderna skrivs och delas vidare; För många står valet inte mellan surfplatta eller en ny mobiltelefon – utan mellan hyran och julmat! Sätt detta på din status om du bryr dig om din medmänniska. För egen del har dessa rader ännu inte delats på min statusrad. Det finns många uppmaningar som känns angelägna att sprida vidare. Samtidigt så känner jag mig mycket ambivalent inför skrivbordsempatin eller skrivbordssolidariteten. Det är ju så lätt att kopiera eller trycka gilla. Vad är vad? Handlar det om solidaritetsempatiska tryckningar utan följdverkningar eller handlar det om ståndpunkter som man är beredd att slåss för på gator och torg. Det är så lätt att där bakom skärmen vara höger, vänster eller mitt i mellan. Att tycka och att göra är inte alltid samma sak. Citatet ovan anger att det finns en utbredd fattigdom. Pengarna räcker inte till det ”normala” i vårt julfirande. Vi ska köpa julklappar som har en social acceptans, vi ska fortsätta bo och vi ska äta gott.

Pengarna räcker inte. Och man kan fråga sig varför det blivit så. Det finns naturligtvis flera möjliga anledningar till det. Å ena sidan kan några missa möjligheten därför att man inte rätt hanterat sina surt förvärvade slantar. Slarver, suput eller oekonomisk. Några kan om den kategorin tycka att de får fan skylla sig själv. Å andra sidan kan det bero på att inkomsterna i förhållande till utgifterna är alldeles för små. I vårt samhälle av idag så finns det trots allt en norm kring vad som är socialt rätt, socialt accepterat och normgivande för att känna sig som en normal person bland alla andra. Den normen kring vad man bör ha och vad man kan ha, brukar bli problematisk i barns vardag. Alla andra har, varför får inte jag?

Vet att många arbetslösa eller långtidssjukskrivna de senaste åren fått det allt sämre. Läste för en tid sedan. Kommunals utredning, Kedjan som brast, en berättelse om Kommunals utförsäkrade medlemmar. I den kan man få sig till livs olika kunskaper om bla hur människors ekonomiska situation undergrävts pga sjukdom. När man drabbas av sjukdom så ska man efter ett tag ingå i en rehabiliteringskedja där man tillsammans med arbetsgivaren, sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen skall ta vissa steg och mått för att så snart som möjligt återkomma i arbete. Efter att ha läst Kommunals rapport så ger den till viss del ett svar på varför den ekonomiska utsattheten breder ut sig. Dessutom kan man nog med fog påstå att denna rehabiliteringskedja inte fungerat speciellt väl. Alltför många är fortsatt sjuk, arbetsoförmögen eller har blivit arbetslös. Dessutom har många sjuka under denna resa förlorat en hel del av sina tidigare ekonomiska resurser. Man har drabbats av omfattande negativa ekonomiska konsekvenser. Rapporten talar om att nästan 4 av 10 långtidssjuka tappat över 5000:-/mån. Ytterligare 3 av 10 har förlorat över 2500:-/mån. Sannerligen inte småpengar i detta sammanhang. Till detta kan man foga även detta. Nästan 5 av 10 långtidssjuka har hemmavarande barn under 18 år. Dessa familjers livsvillkor är säkert en del av förklaringen till en alltmer utbredd fattigdom. De snålare sjukersättningarna och en misslyckad rehabiliteringstege är en rimlig delförklaring. Det behövs ett mer omfattande engagemang för att avskaffa fattigdom. Det är ok att trycka på GILLA-knappen men mer måste göras

Rättspsykiatri VS Bilverkstad

Grundlurad eller nyväckt ur Törnrosasömn? Ja inte vet jag. Den chockartade och förhärskade känslan av att vara uppskörtad och utsatt för ett ”bedrägeri” har ännu inte helt lämnat mig. Bakgrunden är denna. Har under ett antal år inte haft egen bil. En bekant bad om hjälp att hitta någon som mot betalning kunde lösa ett bilproblem. Bilen behövde byta från sommar till vinterdäck. Normalt gör man detta själv eller anlitar en däckfirma som brukar genomföra detta arbete för 200 kronor. En av hjulbultarna på varje däck är speciell och har en egen utformning för att förhindra hjul- och fälgtjuven i sitt uppsåt. För denna speciella bult finns också en speciell hylsa. Bulten kunde dock inte tas bort med denna hylsa. Hylsan hade någon defekt och bulten satt hårt åt. Detta konstaterad jag. Detta konstaterade också en däckbytarfirma. Vad då göra? Lämnade in bilen på en bilverkstad med löfte om att de kunde greja det hela. Ett arbete som sedan tog ett antal minuter. Som mest 2 timmar. När jag skall betala för arbetskostnaden så ligger den på 2500 kronor. Hjärtat nästan stannar och hjärnan blir totalt tom. Menar de, tänker jag att 2500 är ett rimligt och adekvat pris för genomfört arbete? Om man använt all tid som jag har mätbar dvs när jag lämnade bilen och när man sa att de var klar. Om det måttet gäller så skulle man ha arbetat med de fyra hjulen i två timmar. Där fanns min ena skepsis. Det kan inte ha tagit så lång tid. Den andra var att om så var fallet så skulle det innebära att man tog ut ca 1250 kr per timme i arbetskostnad. Det kändes också orimligt högt. Vet att denna arbetskostnad förutom lön också skall täcka en del av företagets kostnader för lokaler, maskiner, verktyg m.m. Trots detta känns det fortfarande som att det blev ett rejält överpris på köpt tjänst. Aldrig dit igen.

Efter ett tag började en annan fundering att få plats i hjärnan. Tänk om detta är så som det ser ut idag. Kanske är jag inte skörtad. Kanske har jag väckts ur en Törnrosasömn. Det kostar ungefär så här mycket vad än man köper för arbete eller tjänst dvs timpriset ligger en bit över 1000 kronor per timme. Eftersom jag arbetar med människor med psykisk ohälsa så försökte jag jämföra med vad en sängplats på en psykiatrisk klinik skulle kosta. Fick fram att en plats på en Rättspsykiatrisk avdelning genererar en årskostnad på nästan 2,2 miljoner kronor. För att bryta ner och jämföra denna årskostnad med bilverkstan enligt ovan så använder jag en beräkning som gör jämförelsen någorlunda likvärdig. För det första så menar jag att det timpris som kommer fram inte skall kunna tas ut med mer än 8 timmar per dygn. Kostnaderna för dygnets övriga timmar, det är ju en verksamhet som pågår i 24 timmar, läggs på de 8 timmarna. Dessutom bygger min beräkning på att beläggningen bara är 70% dvs att Rättspsykiatrin och bilverkstaden inte alltid har orderboken fylld. Dessa tomma timmar bakas in i beräkningen. Rimlig och ärlig jämförelse tycker jag, även om jag vet att platserna inom Rättspsykiatrin knappast står tomma och oanvända i så stor omfattning. Med den beräkningen som grund skulle arbetskostnaden betinga ett timpris av 975 kronor per timme i max 8 timmar per dygn.

Bilverkstaden timpris 1250 mot Rättspsykiatrins timpris på 975. Grundlurad eller uppvaknad ur Törnrosasömn? Svaret för min del är ännu inte givet

Vad väljer de gamla och personalen?

.....................................................................................

Att växa, att ansas, att fostras

Så var det då äntligen gjort. Läser om gamla böcker i bokhyllan. Nu hade turen kommit till en gammal bok – En misslyckad son – som genom alla år etsat sig fast som en otäck och skrämmande bok. Den är skriven av Renate Rasp. Mina obehagliga minnen om bokens sentens utgör en bild av en familj där sonen fostras utifrån ambitionen att han skall bli ett träd. Jag citerar bokens baksida där en kortare beskrivning av boken görs; ”En misslyckad son är en satir över barnuppfostran. Kuno offras för sin styvfaders fixa idé. Han ska bli något som han inte kan bli. En sådan händelse är inte ovanlig. Kuno skall uppfostras till ett träd. Under åberopande av höga ideal misshandlar styvfadern pojken, tvingar honom in i en ritual som skall förbereda honom för hans botaniska existens.”

Boken blottlägger svårigheter av olika slag. Auktoritet/makt gentemot mot den enskilde människan. Tillit eller underkastning hos den ene. Totalitära eller auktoritära metoder från den andre. Även de som söker den sanna och rätta vägen kan i ensidigt beslutandet och i ensidig maktutövning leda helt fel. Boken kan sägas innehålla många bottnar. För mig betyder det å ena sidan en kritik mot alltför auktoritära system å ena sidan men ger också kunskap om alternativet dvs synsätt om alla människors lika värde och den demokratiska arbetsformens överlägsenhet.

Boken kan med fördel användas som inspirationskälla för politiker, uppfostrare och ge inriktningar om hur ansvar och förtroenden bör organiseras på jobbet och på annat håll. Jag kan bara säga: Läs den!


.

Utbredd fattigdom - en besvärande verklighet

Den tiondel av befolkningen som tjänar mest har ökat sina inkomster med 50 procent. Under samma tid har den tiondel som tjänar minst ökat inkomsterna med ynka 5 procent. Ynkligt och ovärdigt kan jag tycka. Har mycket svårt att förstå det produktiva i detta. Var ligger det sunda i att samhället alltmer kantrar till förmån för de som redan har så det räcker. En allt friare marknad med allt mindre av demokratiska styrmedel kommer att driva denna utveckling vidare. Ett aktuellt exempel på detta är hur politiker överlämnat skötseln av våra äldre till riskkapitalbolag som sätter hög vinst före god omvårdnad. Vem kunde tro att välfärdsstaten skulle få en sådan utveckling. Planerad skattesmitning och vinstmaximering går före god kvalitet i den privatiserade äldreomsorgen. Den överblivna/sparade kronan skickas utomlands och inte till att förbättra verksamheten. Nej, det blir snarare tvärtom. Personaltätheten minskar och blöjor byts allt mer sällan. Allt för att spara och skapa en vinst som obeskattad lämnar landet. Privatiseringen synliggör också ett diffust verktyg som bildar förutsättningar för framtiden. Uteblivna skatteintäkter pga skattesmitningen måste kompenseras. Endera i form att ytterligare inkomstskatter eller genom att ytterligare minska/spara på verksamheter. Det senare skapar en fortsatt utarmning. Onyttan har därmed blivit legio. Det skulle vara betydligt bättre för landet, den gamle och dess anhöriga om överblivna pengamedel kunde användas i dessa verksamheter. Bättre med pengar till en offentlig verksamhet än att de ska utgöra ett läckage ur svensk ekonomi.

Politiken har ett stort ansvar. Demokratin är dess verktyg. Den utveckling som man kan skönja har till viss del en politisk klangbotten. Den nuvarande alliansregeringen har under sin tid beslutat och genomfört en rad skattelättnader och sparat på sjuka och arbetslösa. Runt 100 miljarder har det handlat om. Pengar som i stor utsträckning styrts mot människor med redan goda inkomster och goda livsbetingelser.

Fattigdomen breder ut sig. De som lever på låg ekonomisk standard har på elva år ökat från 8,4 till 14,8 procent (2010). Försämringar i välfärdssektorn och allt större skillnader i inkomst och livsbetingelser kommer inte att skapa lugn, harmoni och konsensus. En fortsatt utveckling med ökade skillnader i inkomst och en allt orimligare välfärdsstat kommer att förändra Sverige och svenskarnas attityd till makten. Upplopp och klassmotsättningar kan även här bli en besvärande verklighet.


.

Att gå i väntans tider

Det finns de som har ett jobb. Det finns de som är sjukskrivna. Det finns de som saknar en fast anställning. Och det finns i mellanmjölkens land de som både har och är utan anställning. Tidkortare och visstidsanställda kallar vi dom. De som finns till förfogande när det behövs. Tillgängliga för att med kort varsel rycka ut och jobba några timmar för att rycka upp och rädda situationen på en arbetsplats i obalans.

På mitt arbete är de visstidsanställda tidkortarna en viktig och efterfrågad resurs. Utan deras medverkan skulle verksamheten ha svårt att gå runt. Och dessa personer täcker inte - som man kanske tror - bara sjukfrånvaro eller annan planerad frånvaro. Nej, de blir också inringda och anlitade pga andra och mer orimliga orsaker. Det kan bero på att personalstat schemaläggning inte synkroniserar varandra. Det innebär vakanser i beläggningen. Vakanser som ersätts med tidkortare. Och den skara som uppträder på arbetsplatsen för att täcka vakanserna på grund av sjukdom eller hål i schemat lovas ingen fastare anställning. Nej utbytet av tidkortare sker oavbrutet. Det blir nya som kommer, lär sig en del av jobbet. Försvinner för längre eller kortare tag. Det gäller att hålla varje person i gruppen fången i systemet och att ha flera att välja mellan. Kan inte den ena så kan kanske den andre. Det gäller att få napp vid inringning och samtidig inte bli beroende av enskilda tidkortare. Ständig nyrekrytering och cirkulation i tidkortsgruppen blir en strategi för att möta detta.

För de som vill arbeta och som fått en tidkortskontakt så finns en helt annan önskelista. Många önskar inget hellre än att meritera sig för och uppnå en fast anställning. Åtminstone gäller det den grupp som helt saknar anställning. Det finns en liten grupp av personer som har ett jobb, men jobbar extra på detta sätt. Det finns också några få som delar sin pension med några timmars arbete då och då. MEN de allra flesta önskar att visstidsanställningen skall resultera i en fast anställning.

Kommunalarbetarförbundet har i sin rapport STÄNDIGT STANDBY påvisat och beskrivit effekter av visstidsanställningarna. Andelen visstidsanställningar är ökande. Under den senaste 10 åren har antalet visstidsanställda ökat med ca 40 000 personer. I Kommunals rapport kan man också läsa;

- Visstidsanställda har lägre grundlön än fast anställd personal.
- Medelåldern för visstidsanställda är 35 år. Verkar inte vara ett aktivt
verktyg för ungas inträde på arbetsmarknaden.
- Den visstidsanställde får vänta länge på fast jobb.
- Kvinnor mer drabbade av osäkra anställningar.

En del av denna problematik kan man också läsa på denna länk Vi är 99 procent. Denna har sin utgångspunkt i de många människornas vardag.

Avblåst!

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Med dessa rader inleder Franz Kafka sin bok Processen. Därefter utspelar sig en story kring denna process som handlar om att förstå och finna orsaken till den uppkomna situationen. En process tar sin början. Med spelregler som för den anklagade kan vara svår att förstå eller förhålla sig till. Att som Josef K eller för den delen Håkan Juholt bli anklagad och förvisad till ett dräglande mediedrev är ingen avundsvärd situation. När drevet planar ut och bytet inte är fällt så kommer ytterligare en fas av förvåning. Nyhetsprogrammen på våra TV-kanaler vänder blicken åt nytt håll. Kanske står Carl Bildt snart i fokus med tanke på hans mycket tveksamman inblandning kring folkrättsbrott i Afrika. Carl Bildt satt i Lundin Petroliums styrelse under den tid som företaget tillämpade mycket tveksamma insatser i företagets och vinstintressets tjänst. Så grovt att man kan tala om folkmord och angrepp på den internationella folkrätten.

Aftonbladet verkar för denna gång gjort sitt när det gäller Håkan Juholts brott mot hyresbidragssystemet. Nu (idag) handlar artiklarna mer att beskriva nödvändiga insatser för att förstärka hans position i partiet. AFTONBLADET Genom en strategsk kompetenshöjning i partistaben gör man partiet mer stabilt, motståndskraftigt och regeringsmässigt. När det gäller mediebevakningen av Carl Bilds tillkortakommanden så får vi se om det blir något mediedrev av det. För egen del tror jag inte det. Trots att det ev brottet med hästlängder överskrider Juholts ”hyresbidrag” så är det nog inte medialt lika intressant. Kanske är det så att media och vi andra mindre upprörs över hur människor i Afrika behandlas. Trots frågans allvar.

Juholt är återigen fri att upprätta sitt och partiets anseende. Processen fortgår. Vem kommer i morgon att sitta på de anklagades bänk?


Carl Bildt och kampen om oljan

Juholt, Simon och jag

Allt verkade så bra! I samband med Håkan Juholts inträde på den politiska huvudscenen har Socialdemokratin återtagit lite av sin gamla position. Det verkade lovande med en nystart och nya röster. På bara några månader har partiet gått från det osäkra och otrygga till att bli en politisk kraft att räkna med. Juholts goda talarkonst har entusiasmerat. Partiets nypåtagna roll av att existera i debattens centrum har visat på nyvunnen pondus. Socialdemokratins skuggbudget blev i slutänden en bra produkt att kommunicera med väljare och politiska motståndare. Det verkade så bra, men hux flux så sket det sig. Hur kan det bli så? Socialdemokratins första svarta vecka har gått till ända. Hur kommer framtiden att gestalta sig? Är det dags för räfst och rättarting och en recycling process kring ledare och ledarskap?

Framtiden får utvisa hur det kommer att gå. Ett är då säkert, den mediala uppmärksamhet som socialdemokratin just befinner sig i gagnar inget regeringsskifte 2014. Den tillförsikt som man kunde skönja efter presentationen av skuggbudgeten skuggas nu av medborgarskaps- och bostadsbidragsfrågan.

Utspelet kring den grova brottsligheten och att man skulle göra det möjligt att skicka ”hem” personer som ägnar sig åt detta, väckte viss uppmärksamhet och vrede. Vad jag förstått så sker det nu utvisning av med personer som saknar svenskt medborgarskap och som ägnar sig åt brottslig verksamhet. Fängelse och utvisning brukar utdömas. Ett synsätt som jag tror är väl förankrat i folksjälen. Kan man inte sköta sig så åker man ut. Att göra det med människor som fått svenskt medborgarskap är i sig inte lika självklar. Även om många i gemen skulle tycka att det vore en realistisk och rimlig tanke. Utifrån samma synsätt dvs om man inte sköter sig så åker man ut. Uteslutning och utestängning är inte ovanligt i vårt samhälle. Partier utesluter ibland medlemmar. Att det kan ske är en sak. Hur det kan ske är en annan. Grundbulten i nationellt medborgarskap måste bygga på ett medborgarskapsbegrepp. Det ska inte vara möjligt att skikta ett lands befolkning i A-, B- och C-medborgare. Däremot kan man ju tänka sig att ”inträdeskraven” utformades på ett mer restriktivt och krävande sätt. Men så är det väl redan? Läser på Migrationsverkets hemsida:

För att bli svensk medborgare ska du:
- kunna styrka din identitet
- ha fyllt 18 år
- ha permanent uppehållstillstånd (PUT)
- ha varit en viss tid i Sverige
- ha levt ett skötsamt liv i Sverige.

När det gäller Juholts sk hyresbidragsbedrägeri så blir man bara matt. Om media rapporterat det riktiga. Tvivlar i dagsläget inte på det. Håkan Juholt, säger att han handlat i god tro och inte kände till regelverket. Konstigt! Jag blir förbluffad. Oberoende av regler så är det brukligt att man i ett parförhållande delar på vissa kostnader. Särskilt självklart borde det vara i det fall man söker bidrag. Sunt förnuft och praktisk jämställdhetspolitik hade räddat situationen. Hur kan man i hans position vara så dum?

Juholt slår ifrån sig

Silberstein och dom andra!

Hur man än vänder sig så har man ändan där bak! Tydligare än så kan det nog inte bli kring synpunkterna på Socialdemokratisk politik. Ena stunden får socialdemokratin kritik för att vara ett alltför slutet och odemokratisk parti. Under processen för tillsättande av ny partiledare så lät det så bland mediefolk och tyckare (tex TV-nyheternas Margit Silberstein). Man efterfrågade en mer öppen process. Såväl gentemot allmänheten som internt i partiet. ”Kravet” på öppenhet, insyn och modernt demokratiska arbetsmetoder efterlystes.

I dagarna har åsiktsmaskineriet varit igång vad det gäller socialdemokratins skuggbudget. Nu är det andra ord i skällan från samme Silberstein. Att arbetet med skuggbudgeten, till en del, skett under öppen ridå anses nu vara helt fel. Att Håkan Juholt och Tommy Waidelich ”gått på pumpen och fått en hemläxa av sina partikamrater ses nu som en svaghet. Bristen på öppenhet, insyn och demokratiska arbetsmetoder är till nackdel vid ordförandeval. Närvaron av öppenhet, insyn och demokratiska arbetsmetoder är till nackdel vid skuggbudgetarbetet. KONSTIGT TYCKER EN GRÄSROT! Ur eget perspektiv så kan/vill jag tolka de senaste dagarnas turbulens kring Socialdemokraternas skuggbudget som ett gott tecken i tiden. Det tydliggör att partiet kanske inte är så toppstyrt som vissa befarar. Det tydliggör att partiföreträdare har demokratiska medel att styra och förändra inriktningen. Detta tydliggör en öppenhet som är livgivande. En öppenhet som ger näring till en nödvändig och välkommen samhällsdebatt där frågor om politiska ställningstaganden kring arbetslinje, arbetslöshetsersättning och graden av skattesubventioner är central.

.

BIL vs MÄNNISKA

Tämligen konfunderad avslutades arbetsdagen. Det hade hänt en hel del, dessutom hade uppdragen om att boka en tid med bilbesiktningen och psykiatrins öppenvård gett helt skilda resultat. Som anställd på en psykiatrisk klinik så får man idag göra mångahanda arbetsuppgifter. Just denna dag skulle jag boka besiktningstid för avdelningsbilen och boka öppenvårdstid för en ung utskrivningsaktuell flicka. Låt mig berätta hur detta förlöpte.

Att boka tid till bilen gick förhållandevis bra, även om det inte var helt friktionsfritt. Ringde och önskade en tid till den besiktningsstation som ligger i närheten. Där meddelade man att första möjliga (bokningsbara) tid var i början på nästkommande år. Med tanke på att bilen då skulle haft körförbud, så var det inget problem att enas om olämpligheten av detta datum. Med hjälp av dator och servicetänkande fick det bli en tid i oktober. Fast på en annan station. Med ett enda telefonsamtal löstes detta bokningsuppdrag.

Det andra bokningsuppdraget – tid hos psykiatrisk öppenvård - gick inte lika klanderfritt. En likartad yttre ram som vid bokning av bilbesiktningen gällde. Ringer för att få en snar tid till en ung person som drabbats av psykisk ohälsa. Bedömningen från professionen är att det bästa för patienten är att så snart som möjligt bli utskriven till hemmet, men med samtals- och medicinkontakt i öppenvård. Efter en 4-5 samtal, kan man konstatera att uppdraget gått i stå. En mängd ovilja i skydd av sk byråkratiska hinder (läkarremiss dög inte) gjorde bara att undertecknad hänvisades till att telefonera en rad instanser inom samma företag. Ingen kunde eller ville göra en tidsbokning, med resultat att den unga flickans utskrivning skjuts fram minst en vecka.

Min känsla – när jag cyklade hem – var att det nog är bättre att vara bil än en person med psykisk ohälsa.

Aftonbladet synar psykvården

Ella Niia bjuds på ett löneutrymme!

5 miljarder i minskade intäkter för staten. 5 miljarder i lättnader för restaurangnäringen på grund av halverad moms. Otidsenligt och dumt i denna turbulenta och konjunkturrörliga tid. Inte ens den allians som föreslår och verkar för denna förändring lyckas övertyga om nyttan. Kanske kan det bli fler i jobb, men osäkert hur många. Kanske blir det lägre priser, fast osäkert hur mycket. Kanske blir det bra eftersom det är mest unga människor i branschen. För egen del har jag mycket svårt att se vilka vinster Sverige på såväl kort som lång sikt kan uppnå med detta förslag.

I debatten har utfallet av en momssänkning beskrivits som möjlighet till fler anställda, sänkta priser eller ökade vinster för restaurangägarna. Kring dessa utvecklingslinjer råder det idag stor osäkerhet. En som möjligen kan gnugga händerna och se nya möjligheter är Hotell och Restaurangs ordförande Ella Niia. Helt plötlsigt har hon inför de stundande löneförhandlingarna blivit bjuden ett ännu icke intecknat utrymme till rejäla löneförhöjningar och förbättrade anställningsvillkor för förbundets låglönegrupper. Kanske kan en servitris eller servitör räkna med rejält förbättrade anställningsvillkor.

Det kan bli bättre!!!!

Kampen om väljarnas gunst fortgår. Idag var det återigen dags för presskonferens i Alliansens regi. Den här gången var det landets fattigpensionärer som stod i fokus. Alliansen utlovar höjda bostadsbidrag och sänkt skatt. Det senare kan komma år 2013 eller eventuellt 2014. Om landets ekonomi tillåter. Bra att Alliansen börjat rodda omkring dessa frågor. Det är helt orimligt att en pensionär får betala mer i skatt för sin hundring än den som jobbar. Det är en bra åtgärd, fast alldeles för sent. Socialdemokraterna har i sin skuggbudget för lovat att åtgärda dessa brister redan under kommande år. De tar steg mot ökad rättvisa redan till 2012. Socialdemokraterna finansierar genom att avstå från att sänka restaurangmomsen. Det är bra på två sätt. Man möjliggör en snabbare verkställighet. Det blir redan 2012 istället för Alliansens kanske 2013 eller senast 2014. Dessutom blir det ingen omotiverad, dyr och poänglös sänkning av restaurangmomsen. BRA! Säkert känner många pensionärer nu lättnad och kan nu lite försynt börja träna på ett Gert Fylkingvrål; Äntligen.

Det är viktigt att politiker lyssnar på valmanskåren. Under de senaste två dagarna har jag i samtal med några vänner och bekanta uppmärksammats kring tre frågeställningar som nog borde processas i den politiska tumlaren.

- Man måste faan vara frisk för att kunna vara sjuk, uttalades av en vän som just stod och lagade mat till sin gamle och sjuke far. Därefter beskrev han den tröghet och det svårigheter som är förknippad med att gamla människors bristande rätt till det stöd och den hjälp deras kroppar fordrar. Frågan till våra politiker lyder således; Hur kan och bör äldrevården utvecklas?

- Det blir dyrare att ha skolbarn i Jordbro än i andra kommundelar, sa en kurdisk flerbarnsförälder. På grund av bristande elevunderlag i kommunen och pga av att en del av Jordbrobarnens föräldrar valt andra högstadieklasser så ansåg sig den borgerliga majoriteten nödgad att lägga ner högstadieverksamheten i Jordbro. Det innebär att barn som inte valt att flytta till annan skola nu ändå tvingas till det. Med påföljd att man behöver sitt busskort. Ett busskort som inte kommunen utan barnens föräldrar tvingas betala. Frågan till våra politiker blir; Är det förenligt med god skolpolitik att Jordbros föräldrar tvingas till orimliga extrakostnader pga av att ni lagt ner kommundelens skola?

- Hur jävla dum får man vara, sa en kompis som ställer upp som ledsagare för två handikappade killar. Fram till nu har han fått ett arvode för att han ställer upp. Dessutom har han mot kvitto fått ersättning för vissa omkostnader. Om han och den han ledsagar har gått på bio så har han fått ersättning för en biljett. Den ledsagade betalar för sig och kommunen betalar för den andre. Nu har man i vissa kommuner fått lära sig att man inte måste betala omkostnadsersättningen. Därför spar man på denna kostnad med resultat att någon annan får betala. Tanken är att den ledsagade får ta ur egen ficka och betala gånger två. Dumt så det skriker om det. Frågan till det politiska bordet blir därför; Hur motiverar ni politiker en så urbota dum sparåtgärd?

Alliansen lovar; Det kanske blir senare(AB)

Äntligen

ÄNTLIGEN, brukar Gert Fylking med kraft utbrista när Svenska akademin presenterar vilken som fått sitt nobelpris. Det är samma känsla av ÄNTLIGEN som också infinner mig hos mig, när Alliansen lägger 5 miljarder extra på underhåll av vägar och järnvägar. Insatser av det här slaget är betydligt effektivare och nyttigare för Sverige, dess medborgare och framtiden än sjabblet med sänkning av restaurangmomsen. Satsningarna på järnväg och väg medför en satsning som här och nu (nästa år) stimulerar efterfrågan av såväl underhållsmaterial som personal. Samtidigt rustar man Sverige för framtiden. Det blir helt enkelt bättre och enklare för personer och företag. Dessa extra 5 miljarder under åren 2012-13 kommer att göra nytta. Till skillnad mot en sänkt restaurangmoms som knappas ens kommer att skapa krusningar på ytan. Andelen nya jobb beräknas där bli minimal. Att priserna minskar är ytterst osäkert. Lika väl som priset minskar så kan det bli så att ägaren tar ut högre vinst. Troligen sker både ock med effekten att efterfrågan på denna tjänst minimalt kommer att öka pga av sänkt moms. Framtida ökningar kommer att härledas från andra orsakssamband. Generellt sett så går vi mer på Café och restaurang idag än för 10-15 år sedan. Detta oberoende av moms.

Återigen. ÄNTLIGEN, när det gäller de extra satsningarna på underhåll av kommunikationsnätet. Det som man kan undra är varför detta sker nu. För mig framstår det som om det ändå inte riktigt är den politik som Alliansen velat eller vill föra. Är det, det att man är i minoritet och måste göra något där man kan få stöd från Socialdemokrater och övriga oppositionspartier. Eller finns det en splittrad syn på vad som behöver göras inom Alliansen. Min uppfattning från presskonferensen, när satsningen presenterades, var att Reinfeldt blivit upptvingad på en vagn som han inte vill åka på. Hans uttalanden och hans kroppsspråk signalerade mer undvikande och besvär än stolthet och glädje över en god och nödvändig politik. De andra Allianssyskonen uppträdde mer positivt och ordnat. Även om man kan karaktärisera de övriga i syskonskaran som något yviga. En pratade runt och skämtade, en var teknokrat och den tredje försökte hålla en statsmannamässig attityd trots partiets litenhet.

Under presskonferensen uttalade Reinfeldt fakta som borde förplikta inför framtiden, nämligen att det inom vissa branscher saknas kapacitet. Det saknas utbildad och tillgänglig personal. Det är hög arbetslöshet i Sverige samtidigt som det finns branscher som inte hittar någon med rätt utbildning eller kompetens. Här borde Alliansen också göra politik och kalla till konferens. Delar av återstående budgetutrymme borde satsas på en rejäl och framtidsinriktad arbetsmarknadsutbildning. Det skulle vara bra för den enskilde, medborgarna och landet. Politik handlar om att prioritera. Reinfeldt och Company, kom igen och gör rätt.

Aftonbladets ledare tycker också

Alla vill bo under eget tak

Det skulle behövas 6000 nya studentlägenheter för att motsvara de studerandes behov av boende. Under 2010 byggdes det mindre än 200 studentlägenheter. Långt ifrån behovet alltså. Utbudet matchar inte efterfrågan. Hur kan det komma sig? På samma sätt förhåller det sig inom den sk vanliga bostadsmarknaden. Det byggs inte för de som efterfrågar ett boende.

Allt sedan marknaden ensamt utan en stark politisk styrning varit gällande så har bostadsbranschen varit en katastrof. Mängden av nytillkomna lägenheter motsvarar inte på långa vägar den efterfrågan som folkökningen motsvarar. Bostadsbristen i storstäder och tillväxtområden är ett faktum. Under ett antal år har samhällets subventioner för att stimulera bostadsproduktion inte existerat. Det har inneburit att nyproduktionen blir alltför dyr och kräver boendekostnader som för många blir alltför höga. Samtidigt så innebar borttagandet av bostadssubventionerna, det dyra kostnadsläget och ”kravet” på hyror att vinstmarginalen inte fick rätt nivå. De som står för byggande för att tillfredsställa bostadsbehovet saknar incitament för att lösa problemet. Till skillnad mot mobiltelefoner så finns det inom det här området inte så mycket att välja på.

Marknadens lösning på att hantera detta problem blir att låta marknaden än mer få reglera de bostäder som faktiskt finns. Marknaden, företrädare för vissa partier och en del av de som har eller efterfrågar bostad ser omvandling och privatisering av boendet som den rimliga och enda lösningen. Genom att bli aktör på en marknad så kan man efterfråga och konkurera om de bostäder som finns på disken. Har man bra på fötterna så lyckas man bra. Har man sämre på fötterna så får man försöka göra att det bli bättre sen. Bostad som en social rättighet är passé.

Allas rätt till en bostad för att det är en social rättighet gäller sannerligen inte längre. Samtidigt som detta inte längre gäller har gruppen bostadslösa blivit allt fler. Andelen ”härbärgen” med långtidsboende ökar. I Haninge finns en boendeenhet som heter Ryssevik. En verksamhet som – vad jag förstår – ibland kan erbjuda bostadslösa människor ett tillfälligt boende. I avvaktan på ett mer varaktigt boende. Ryssevik inhyser en mängd människor som saknar ett mer ordinärt boende. Ett boende som till viss del är inhyst i vanliga lägenheter. Flera ”bostadslösa” delar på en lägenhet med eget rum, men man delar vardagsrum och kök. Ryssevik hyser idag ca 150 personer på Gålö och i Brandbergen.

Marknadslösningar med bostadsbrist som följd har sannerligen inte varit någon hjälp för denna grupp av människor. För 15 år sedan existerade inte denna boendeform i Haninge. Det fanns inget behov. Då byggdes det för fullt, politiken tog sitt ansvar och folk bodde i egna lägenheter. Dessutom var det samma positiva trend i andra kommuner med stark tillväxt och befolkningsökning. När bostadsmarknaden var ett verktyg för politiken kunde man på ett bättre sätt garantera och verka för att bostaden var en social rättighet. Det är nog dags att överge denna hårdhudade och omänskliga marknadsdogm. Åter till demokratiskt beslutsfattande om mänskliga behov. Politiker ta återigen ert ansvar.

PRIDE-frihet samlar folk

Det kändes som om man nått konsensus. Enligt media så var det 50 000 människor som deltog i Pride-paraden. Imponerande! Lägg till alla de som var på plats för att nyfiket iaktta eller stödja föreställningen om rätt till en sexualitet bortom den heterosexuella normen. Närvaron av denna folkmassa gör arrangemanget mer än dubbelt imponerande.

Visst är det så att Pridefestivalen innehåller en hel del utav spektakel och showbiz, men den dominerande tanken om att bygga förutsättningar för sexuell frihet låter sig inte skymmas. Festivalen är idag den politiska verksamhet där kravet på ökad frihet bäst gör sig gällande. Kraften i rörelsen och stödet från det etablerade organisationsSverige och hos en närvarande allmänhet går inte att jämföra med något annat politikerområde. Arbetarrörelsen och 1: majdemonstrationen kan slänga sig i väggen. Där samlas långtifrån lika många engagerade och närvarande frihetskämpar. Ur det perspektivet är Pridefestivalen något unikt och viktigt. Inte bara som en symbol för rätten för vissa att bli accepterad och utöva. Nej festivalen utgör också ett forum för människor som längtar och drömmer frihet. Trots allt prat om ett mer individualiserat samhälle så visar paraden på någonting annat. Nödvändigheten av att den individuella friheten mår bra av att kanaliseras genom kollektiva former. Den blir till en kraft att förändra.

För egen del har jag genom åren lärt mig att omvärdera synen på HBT. För inte alltför länge sedan skilde jag på beteendet och människan. Det kunde betyda att jag inte hade något emot den homosexuelle men ville inte acceptera homosexualitet. Det var ju inte förenligt med naturen. Tack och lov har min ståndpunkt förändrats. I dag präglas min ståndpunkt av ”en ann är lika goo som en ann”. Den utvecklingen tackar jag för. Min heterosexuella norm håller på att förändras. Fast det återstår en bit. Vill ytterligare förändring. Känslomässigt reagerar jag olika om jag ser en man-man, kvinna-kvinna eller man-kvinna offentligt utöva ömhetsbetygelser. Den obalansen i mitt känslosystem och hjärna skulle jag vilja bli befriad från. Och om det inte lyckas med mig, så kan det vara bra för mänskligheten om kärlek, respekt och kamratskap hade ett större värde och var könsneutralt.

Kampen för frihet är viktig. Så länge denna frihet inte utgör ett hot mot eller riskerar att utgöra ett förtryck mot andra, så gäller det att gilla läget och stödja. Det kan jag komma att göra mer aktivt nästa år. Kanske är det dags för en heterosexuell norm att ställa sig i ledet och ge sitt stöd.

Kampen för frihet är viktig. Ibland går det bra. Ibland med bakslag. Vill avsluta med några rader bortom Pride och HBT-rörelsen. Bakslaget var uppenbart för killen som brukar sälja Situation Stockholm. Helt ”plötsligt” låg han där på gatan och sov. I höger hand höll han en halvdrucken öl. Framför sig på trottoaren låg en bunt osålda Situation Stockholm. Den kampen, för hans frihet, är också viktig. Friheten från en drog som förgiftar förutsättningarna för ett gott liv och ger hemlöshet är vedervärdig. Individuellt gör han säkert sina försök, men idag sket det sig. Hoppas han finns på banan i morgon. Kanske blir han en initiativtagare till ett arrangemang mot utanförskap som når Pride-festivalens nivåer.

.

Ego i sitt sammanhang

Kan det vara så enkelt som att nyckeln till livets förgänglighet finns dold i två frågeställningar kring det egna varandet. Läste för en tid sedan ett litet häfte där ett av kapitlen hette: Vad är psykisk ohälsa? Och sannerligen kunde man inte av några futtiga rader och ord definierar grundbulten i psykisk ohälsa. Samtidigt med detta kan man konstatera att dessa frågeställningar är universiella och gäller oberoende av hälsa eller ohälsa.
Jag hämtar följande text och citerar. ”För individen är det två angelägna frågor som måste definieras mot varandra:
- Vad behöver jag för att uppleva välbefinnande?
- Vad tolererar andra individer/grupper att jag gör?
Vi balanserar mellan behovet av individualitet och önskemålet att leva i gemenskap med andra. Det sista innebär ofelbart att vi till viss del får ge avkall på egna önskningar och behov.”
Så sant, så sant!

Vanvettet får inte segra

Det fasansfulla har skett. Minst 93 oskyldiga och värnlösa människor har dömts till döden, arkebuserats av en vettvilling. Trots att flera dagar förflutit sedan detta avskyvärda hände så har jag ännu inte riktigt kunnat förstå, ta till mig eller införliva denna skräckens dag i mitt medvetande. Ser nyhetsprogram efter nyhetsprogram som upprepar och återigen speglar upp det som skett. Sällan eller aldrig något nytt. Vad mer kan berättas? Trots det en bundenhet till medias rapportering. Det fattas mig fortfarande något. Om det är så för mig, hur är det då inte för alla de närstående och verkligt drabbade i offrens närhet. Sorgen, det ofattbara och traumatiseringen skall rymmas i svårt ansatta kroppar och själar.
För en tid sedan läste jag en bok. I den boken av Svante Foerster (Klasskämpen) fann jag ett citat värt att lägga på minnet. Det var och är så rätt. Fast raderna har nog sin styrka långt bort från händelserna i Oslo. De är så rätt men ack så svåra och sorgsamma när man på hornhinnan har denna händelse med sitt meningslösa politiska våld.

Frukta inte dina fiender – det värsta de kan göra är att döda dig.
Frukta inte dina vänner – det värsta de kan göra är att svika dig.
Frukta den likgiltige, ty han varken dödar eller sviker, det är bara med hans tysta samtycke som mord och förräderi kan existera.

Den fråga som berör och engagerar i dessa dagar är självklart: Hur kan liknande händelser i framtiden undvikas. En oerhört svår fråga att svara på. Säkert kommer vi att få höra om olika förslag och strategier. Några i en riktning av bättre bevakning, hårdare kontroll osv. Kanske är det till en viss del viktigt och nödvändigt, men framtiden ligger inte i övervakning, misstänksamhet och kontroll. Våld och vanvettshandlingar av det här slaget måste mötas med ökad kamp för mer demokrati, mer öppenhet och att vi formar en mer tillåtande kultur. Man behöver därmed inte acceptera allt och alla, men var och en måste få rätt att utöva sin tro, sexualitet eller politiska åskådning utan att mötas av våldshandlingar som i Oslo. Varje individ måste så långt som möjligt få sin frihet och sina möjligheter. Det handlar om tolerans mot de som inte är som jag.
.

Då på 60-talet

För en tid sedan – närmare bestämt på 60-talet – genomförde ABF ett arbete som syftade till solidaritet med den fattiga delen av världen. En viktig del av det arbetet var att sprida pappersbokmärken till hugade spekulanter. En krona per bokmärke blev bidrag till ABFs insats för INTERNATIONELL ARBETARBILDNING. På detta bokmärke kunde man läsa att; En orsak till nöden och oron i de fattiga länderna i världen är okunnighet, vidskepelse och fruktan. Bokmärket upplyser också om och gör jämförelser i livssituation mellan de som bor i Sverige och de i några utvecklingsländer.

Medellivslängd – Sverige 70 år och Kongo 37 år
Födda barn per 1000 invånare – Sverige 14 och Ghana 52
Barnadödlighet per 1000 födda – Sverige 16 och Ghana 90
Invånare per läkare – Sverige 1300 och Somalialand 58.000
Daglig tidningsupplaga per 1000 invånare – Sverige 462 och Sudan 3
Analfabetism – Sverige 0 och Egypten 74,5 %.

Alltsedan 60-talet har utvecklingen fortskridit. Det har på många sätt blivit bättre. Egyptens analfabetism har sjunkit. Utgör idag endast 28,6 %. Trots detta så finns det nog anledning hålla fast vid den på bokmärket angivna devisen; Skillnader måste utjämnas. Ökad upplysning är en väg. Fast man kan fråga sig om okunnighet, vidskepelse och fruktan ensamt utgjorde och är fattigdomens orsak.

Anställda vill ha minskade löneskillnader

Människan består av 70% vatten och kemikalier för en femma. Under 70-talets fick jag av en fysik- och kemilärare lära mig detta. En sanning som rimligen även borde gälla idag. Visserligen med en nödvändig uppräkning av kronans värde. Möjligen ligger kemikalievärdet idag på en hundring. Mängden vatten kvarstår dock som tidigare. Människor är således vatten och kemikalier. I den meningen är det också lätt att värdera människan dvs konstatera att vi i grunden är lika mycket värda och har ett likartat värde. Med det som grund så är det är en odiskutabelt att det som gäller är ”Alla människors lika värde”.

Att detta inte räcker som utgångspunkt i synen på mänskligt liv ter sig också självklart. Samhället och individers levnadsvillkor ser inte sådant ut att det förstärker den uppfattningen. Betydelsen misstolkas och uppfattas som ett politiskt trams som inte motsvarar verkligheten. Och så är det nog! Det lika värdet har inget att göra med den värderingen av värdefullhet som görs inom den kulturella ram vi lever. Buschmannen och en busschaufför är i sig lika värd som människa men lever under helt olika livsbetingelser och anses också av många vara olika mycket värderad. Samhällets samlade produktionssätt är en viktig faktor som positionerar och värderar värdefullhet. En annan är de värderingar och den makt som råder i det egna samhället. Produktionssätt och kulturella värderingar är inte låsta och varaktiga i den meningen att de är för alltid eller av gud given. Dom förändras och kommer att förändras av rådande produktionsförhållande och av hur människan (de med makt) skapar livsregler kring detta.

Ett sätt att se på hur människor värderas är hur löntagarnas lönesättning ser ut. Ingen tror väl att detta är vetenskapligt eller objektivt sanna och riktiga värderingar som görs av den löntagarnytta som var och en bidrar med. Nej skillnader beror på hur makt och motmakt ser ut i förhållande till den rådande situationen. När det gäller den lönepolitik som fn gäller så verkar det finnas en majoritet för att förändra dagens villkor. LO har i en stor undersökning (bland LO, TCO och Saco-medlemmar samt icke medlemmar) konstaterat att de anställda vill ha minskade löneskillnader. LO presenterar sin undersökning i rapporten; Röster om facket och jobbet

Ur rapporten;

- En klar majoritet av alla anställda anser att löneskillnaderna mellan olika yrken är för stora, 76 procent av samtliga anställda anser detta.

- En ännu större majoritet, 83 procent, anser att kvinnor har för låga löner jämfört med män.

- En inte fullt lika så stor majoritet, 54 procent, anser att välbetalda ska stödja låginkomsttagare. 37 procent anser dock att den egna gruppen är viktigast.

- En rimlig lön för en kassörska anses vara 22 800 kronor och för en läkare
39 000 kronor. En ganska stor skillnad kan tyckas men i verkligheten är den betydligt större än så. Och blandas verkställande direktörer in i leken blir skillnaden mellan rimlig och faktisk lön ren science fiction.



.

Allas lika värde eller ..........

Överlämnar härmed ordet till en gammal vän. Bloggade om honom i mars 2010. Då tvingade de nya arbetsmarknadspolitiska reglerna honom att säga upp sig från deltidsarbeten. Man får ej säger reglerna stämpla A-kassa om man jobbar lite. Endera jobbar man eller så är man arbetslös. Detta tvingade Boy att sluta jobba. Så här tycker han om detta idag;

Orimlig skillnad på folk och folk
Vilka förmåner skall kommunalråd och riksdagsmän egentligen ha efter sina år som politiskt förtroendevalda? Många sitter kvar med sina höga riksdags- och kommunalrådslöner i flera år efter att uppdraget har avslutats. De skapar sina förmåner av skattemedel genom egna beslut. Enligt uppgifter från Sveriges Television ligger vänsterpartisterna i täten, följda av moderaterna och övriga partier.

Jag anser, att när man har avslutat sitt politiska heltidsuppdrag så skall man återgå till den ordinarie arbetsmarknaden, antingen till sitt tidigare jobb eller söka nytt. Vi vanliga löntagare, som blir arbetslösa får kämpa för att få våra rättigheter som A-kassa eller Försäkringskassan (som utförsäkrade). Detta har också Ni beslutat som förtroendevalda i Sveriges Riksdag.

Jag tycker att man skall göra som i Norge. Man får sin uppdragslön i tre månader, sedan får man återgå till tidigare jobb eller söka nytt.

Nuvarande regelverk känns motbjudande för oss vanliga arbetstagare, som betalar kalaset genom våra skatter. Själv gick jag arbetslös i tre år under den förra valperioden och jag skrev många insändare och debatterade för en ny A-kassa och nya former för arbetstagare som hade blivit arbetslösa. Jag kände inte att jag fick något som helst stöd för mina åsikter. Däremot kände jag ett stort stöd av dem som var i samma situation. Till slut gav jag upp och tog ut min pension vid 62 års ålder, vilket i sin tur innebar att jag förlorade cirka 3 000 kronor/månad. Jag har alltså en mycket låg pension på cirka 10 000 kronor/månad, vilket kan jämföras med –Era riksdags- och kommunalrådspensioner.

Sådant gör att man tappar förtroendet för de förtroendevalda, som utnyttjar systemet men glömmer de drabbade. Det skapar ett politikerförakt, men jag ser fram emot ett förslag på en ändring både i kommuner och riksdag.

Boy Larsson

Två sidor av samma mynt

Det är över 30 % av en tillfrågad grupp människor som tycker att de ofta konsumerar sånt som man inte behöver. Hur svårt kan det vara att förhålla sig gentemot det? Mellan teori och praktik kan det ibland vara en hel ocean. Det förhållandevis enkla verkar i det närmsta att vara en omöjlighet. Människan är en besynnerlig varelse. Läste för en tid sedan en bok och vill här förmedla ett citat som jag tror är sant men som också ger ytterligare en bild av hur man kan förhålla sig till livet. ”Det har funnits män som utplånat hela befolkningar och som på kvällen stått och vattnat sina blommor och rörts till tårar över en fågelunge som fallit ur boet. Någonstans inom oss finns det en strömbrytare. Efter behov slår den av och på strömmen till hjärtat.” (Ur: Eld, jord och vind av Susanna Tamaro).

Sannolikt kan man betrakta dessa mänskliga egenheter och konflikter mellan hur man kan vara, hur man borde vara och hur man är som alltför vanliga. Ibland riktigt jobbiga att hantera men ibland också som ett resultat av obetänksamhet. En nyupptäckt bekant till mig åskådliggör också på ett bra sätt denna konflikt. Att utbilda sig och vilja jobba som socionom skvallrar om ett solidariskt och stödjande sinnelag. Man vill göra nytta och man vill vara ett stöd för människor i en utsatt situation. Det egna jagets vilja har sina gränser i hur man kan och får utföra sitt arbete. Som socionom i verksamhet för försörjningsstöd (fd socialbidrag) så kan följande scenario uppträda. In på ditt tjänsterum kommer en kvinna i 55-årsåldern. Efter en stunds samtal förstår socionomen – som vi kan kalla Petra – att denna dam är en person som jobbat hela sitt liv. Att det är en kvinna som utan krusiduller har betalt sin skatt och sina avgifter. Efter ett långt och intensivt arbetsliv och med idogt hemarbete för att fostra och ge stöd åt två barn har nu sjukdom och elände kommit som ett brev på posten. Anamnesen säger att det är en rejäl kvinna som alltid gjort rätt för sig och som aldrig klagat eller krävt någon nämnvärd hjälp. Nu står hon i en allvarlig situation. Kroppen har sagt ifrån. Hon är rejält sjuk. Fast med dagens virrvarr av tidsgränser och byråkratiska regler så har detta hänt att hon av läkare har klassats som för sjuk för att arbeta och orkar/kan inte gå tillbaka till sitt gamla jobb. Hos försäkringskassan har också sjukasseperioden gått till ända pga av en byråkratisk regel så blir det slut på ersättning. Nu återstår att gå till arbetsförmedlingen och anmäla sig som arbetssökande. Där säger man att hon är för sjuk för att arbeta och nekar henne A-kasseersättning. Det är då hon tvingas till socialförvaltningen och hamnar hos socionom Petra för att klara sin försörjning. Det är väl en rättighet kan man tycka, men det som händer är att Petra vet en sak som gör ekvationen omöjlig. Innan man kan få försörjningsstöd så får man inte ha några tillgångar. I den utredning som Petra gör så har hon fått veta att kvinnan står som hälftenägare till en mindre sommarstuga. Den måste man göra sig av med om man under en tid ska kunna beviljas försörjningsstöd. Den hårda och ohumana världen vill Petra inte vara en företrädare för. Det är därför som hon inte längre vill jobba som socionom. Om att hjälpa innebär att stjälpa, då kan det kvitta.

Hålla rent framför egen dörr

Vem och vad ska man hålla borta från den egna dörren?
Vem städar hos din städerska, Koljonen

Mänskliga behov måste vara vägledande

Det är viktigt för ett land att upprätthålla den produktiva förmågan hos löntagarna. När ekonomin går på högvarv och näringslivet skriker efter personal så brukar detta ge sig självt. Värre är det under arbetslöshetstider. Då blir frågan om kompetens en frågeställning på det politiska bordet. Och där vet vi att det går en skarp skiljelinje mellan borgerlighet och arbetarrörelsen. Av tradition och på ideologisk grund så förklarar borgerligheten problemen med att arbetslöshet till stor del beror på att arbetskraften är för dyr. Om den är det så måste den göras billigare och motsvara den kostnad som köparen är beredd att betala. En sådan syn görs idag till konkret politik genom krav på minskade lägstalöner (Ander Borg) eller genom att man bör subventionera viss verksamhet för att få ett rimligare pris på vissa varor eller tjänster. Här kan RUT och ROT-avdrag samt sänkt Restaurangmoms var en bra illustration till detta.

Inom borgerligheten utgör dessa ingrepp ett verktyg för att skapa jobb. Nya jobb blir det, fast bara på marginalen. Och de jobb som skapas är oerhört kostsamma. Den skattesänkning som den nya restaurangmomsen utgör och de beräknade 3000 nya restaurangjobben kostar ca 1,5 miljoner styck. RUT och ROT-avdraget beräknas under 2011 att kosta 20 miljarder. En inte alltför obetydlig summa pengar. Jämförbar med vad den svenska poliskåren kostar. Dessa indragna medel skulle med fördel kunna användas på ett för samhället mer produktivt sätt. Samtidigt kan man fråga sig om det är statens huvuduppgift att skapa jobb? Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens Tankesmedja är ytterst tveksam till detta. Stadigvarande subventioner för att skapa jobb är inte nämndvärt nyttigt av det enkla skälet att det faktiskt inte ger speciellt många jobb eller för att dessa subventioner mer fungerar som ett sätt att snedvrida marknaden och omfördela resurser från vanligt folk till de med redan stora resurser och tjocka bankböcker.

Subventioner i form av bidrag eller avdragsmöjligheter skall istället bara användas när verksamheten som subventioneras är viktig för individ/ samhälle och när den är socialt motiverad. Inte kan det vara nämnvärt viktigt att fler går på krogen. Däremot kan det som anses vara viktigt som bieffekt ge nya arbeten. Ur ett miljöperspektiv är tex ROT-avdraget idag ett kostnadsbidrag i boendet för villa- och bostadsrättsägare. Detta bidrag är miljöneutrallt. Man får bidrag för kostnader oavsett vad man gör. Att sätta in eller ta bort en oljepanna kvittar. Kostnaden blir i båda fallen avdragsgill. Något instrument för bättre miljö är det sannerligen inte.

Om borgerligheten fokuserar på arbetskraftsutbudet (läs för höga löner) så brukar arbetarrörelsen fokusera på efterfrågesidan. Det vill säga att Sveriges framtid inte ligger i att vi ska konkurrera med låga löner och enkel produktion. Nej, det gäller snarare att man där fokusera på att stimulera efterfrågan dvs genom kompetens, ny teknik och framtidens behov så skapas förutsättningar för välavlönade arbeten. Under arbetslöshetsperioder gäller det därför för samhället och staten att satsa på att utveckla den produktiva förmågan. Under ett antal år har den yrkesinriktade utbildningen halverats samtidigt som coacher och Fas 3 jobb som införts med alltför mycket av onyttigt tidsfördriv.

Staten måste ta sitt ansvar att vårda produktionskapaciteten hos löntagarkollektivet för att erhålla den kompetens som svenskt näringsliv efterfrågar. Idag är det allför stora matchningsproblem mellan arbetsgivarnas anställningsbehov och kompetensen hos de arbetslösa. Dessutom har staten en skyldighet att stimulera efterfrågan i samhället. Efterfrågan finns inte bara på individ och familjenivå. Den finns också på organisations och samhällsnivå. Rejält med infrastrukturinvesteringar, miljösatsningar och insatser i skola, bostadsbyggande och sjukvård bildar en samhällelig efterfrågan som ger jobb och förstärkt efterfrågan från alla nyanställda. En offensiv jobbpolitik byggd på kompetens, utbildning och stimulerad efterfrågan är en möjlig och nödvändig väg för att uppnå full sysselsättning.

.

Vad angår vem?

Transparens kräver ärligt och seriöst agerande. Under den process som ledde till att Håkan Juholt valdes till partiledare krävdes en mer öppen och som man tyckte en mer modern valprocedur. Transparens i meningen att valprocessen skulle vara tillgänglig för partimedlemmar och andra (läs här hela folket, media och journalister) krävdes från hel del håll. Att dessutom i öppenhet ha kandidater att välja på ansågs också innebära en demokratisk innovation som hörde framtiden till. För egen del har jag i mötet med dessa krav upplevt en viss skepsis. Vi lever i en alltmer medial värld. Medias betydelse i politiken blir allt starkare. Ibland kan man uppleva rapportering i konflikt med mer viktiga politiska frågor. Media har en förmåga att forma en agenda som mer gagnar försäljningssiffror än ett seriöst samtal kring angelägna samhällsproblem. Den ytliga, säljbara och sensationsinriktade politiska bevakningen tenderar att dominera.

De senaste dagarna är ett aktuellt exempel på detta. Skulden kan dock inte helt läggas på media utan mer på en fd politiker som ägnar sig åt skvallerbytta bingbång eller rena lögner. Tänker på Tomas Bodströms nypublicerade bok; Inifrån - makten, myglet, politiken. En bok om politikens insida. En bok som uppmärksammas för att den ger en bild (sann/falsk) om procedurer bakom ridån. Om denna bok ska anses vara ett bidrag till transparens och öppenhet så kan man inte annat än tvivla på styrkan och nyttan av dessa sk avslöjanden. Vem vinner på detta? Ja inte är det politiken och inte är det socialdemokratin. Möjligen ger det Tomas Bodström ytterligare några ”välförtjänta” kronor. I övrigt nada!

Vore det inte klokare att odla en kultur där organisationens medlemmar utåt håller ihop och internt diskuterar. Om det skulle vara omodernt och konservativt, ja då får jag ta det. Länge leve demokratin! Länge leve organisationen!

Aftonbladet

Tänd till och laga bastun

Torvalla simhall håller stängt. Och det kommer att vara så under mycket lång tid. Bad är inte möjligt och dess omklädningsrum, dusch och bastu är inte heller tillgängligt. Som aktiv brukare av anläggningen anvisas man till omklädningsrum 7 och 8 i sporthallsdelen. En bra lösning kan man tycka, men ack så besviken man blir. Vid senaste besöket så ville jag avsluta min träning med en älskad och önskad stund i bastun. Till min förtvivlan så konstaterar jag att bastun nästan inte var varm. Påtalade detta till personalen i tron att man behövde ställa in timern eller göra någon mindre åtgärd för att det skulle funka. Fick dock till svar att det var ett känt problem och ”att bastun i 7-8 är helt värdelös!”. Och det kan jag sannerligen intyga. Skulle nog inte ha blivit svettig och varm ens om bastubadet varat i 2-3 timmar.
Här behöver någonting göras. Personalen har enligt samma utsago påtalat bristen men inte fått något gehör. Vansinnigt! Under alla omständigheter skall en bastu vara i skick för att användas. I synnerhet när de utgör en del av de rekommenderade och alternativa omklädningsrummen. Det är viktigt att kommunen upprätthåller standard och kvalitet. Nödvändigt underhåll (löpande eller planerat) måste genomföras. Endast pengabrist kan vara ett acceptabelt skäl för att avvakta och senarelägga. Haninge kommun har ingen ekonomiskt svår situation. Vad jag förstått så gick kommunen med 143 miljoner i överskott 2010. Ett överskott som var hela 116 miljoner större än vad man trodde att det skulle bli. Att i det perspektivet ta några kronor för att laga eller byta ut två bastuaggregat påverka inte kommunen mer än en fluglort i universum. Dumsnålt och oansvarigt skulle jag påstå. Fixa bastun!
På samma förhåller det sig med årets snöröjningskostnader. Det blev en dyr verksamhet. Mer än vad man beräknat, men att låta kostnaden för årets snöröjning betalas genom framtida sparbeting är oacceptabelt. Att i tre år framöver minska belysningen på våra gator, gång- och cykelvägar för att betala snöröjningen är oklokt. Varför minska sikten och öka otryggheten på våra vägar? Detta är också dumsnålt och oansvarigt. Varför genomföra framtida försämringar när man inte måste. Betala snöröjningen!
Om man av 2010 års överskott skulle betala merkostnaden för snörröjningen och fixa ett par bastuaggregat så skulle kanske överskottet minska något. Från 143 till 133 miljoner. Även det skulle vara ett gott ekonomiskt resultat att glädjas åt och skryta om.
.

"Det ska va gött att leva, annars kan det kvitta!"

En av veckans mest uppmärksammade händelser är utan tvekan Patrik Sjöbergs avslöjande att han utsatts för sexuella övergrepp av sin styvfar och tränare. Att denne Viljo Nousiainen hade pedofila drag och intressen slog ner som en bomb. Svensk idrottsrörelse är för en stund i allvarligt chocktillstånd.
Det som Patrik och andra unga idrottsutövare utsatts för av Viljo är fördävligt. Samtidigt så kan jag inte annat än förundras över de proportioner denna händelse fått. Att som Patrik avslöja detta i kombination med att man är en kändis ger frågan en dignitet och uppmärksamhet som blir mer massmedialt intressant än sakfrågeintressant. Vi vet att pedofileri och sexuellt intresse till barn och unga finns hos en liten grupp vuxna. Vi vet också att dessa personer finns överrepresenterade inom idrottsrörelsen och den religiösa rörelsen. Som pedofil söker man sig till verksamheter där det förekommer många unga och där de formella kraven inte är alltför stora. Inom idrotten och i kyrkans värld räcker det långt att ha med sig ett engagemang och intresse för verksamheten. Med det som nyckel kommer man enkelt i närkontakt med en ung målgrupp, där det också ges möjlighet att utöva sin böjelse. I det perspektivet kommer vi att få läsa och höra om fler tragiska och dumdristiga övergrepp på ungdomar som har en idrottslig ambition.

För någon dag sedan satt jag tillsammans med en medmänniska och funderade över livets egentligheter. Vår frågeställning gällde huruvida man kan finna några enkla och tydliga levnadsregler som skulle kunna ge en god förutsättning för att man ska leva ett liv i harmoni med sig själv. Det vill säga finna den där meningen med livet som ger förutsättningar för lycka, harmoni, välbefinnande och psykisk stabilitet. Det var sannerligen inte lätt och vi har säkert inte funnit grundbulten, men tre regler fann vi. Dessa förutsätter dock att vi lever i ett samhälle av vårt slag. Ett välfärdssamhälle där krig, svält och mycket av den grundläggande otryggheten trots allt är avskaffad.

Var dig själv! Grunden för välbefinnande är att man har en rimlig och vettig och sann bild av sig själv. Om man utgår från och accepterar den man är så finns goda förutsättningar för att finna det goda livet. I det perspektivet är det viktigt att acceptera ens kropp så som den faktiskt blivit konstruerad. Dessutom gäller det att vara öppen och ärlig mot sina känslor och inte ikläda sig rollen av det man önskade att man var. Försök inte vara någon annan än du är. Låt dina känslor och värderingar styra ditt handlande.

Lev i nuet! Det är idag som framtiden skapas. Häng inte upp tillvaron på igår och fokusera inte på en avlägsen och svårfångad morgondag. Inse dessutom att nuet till största delen är sk grå och ”ospännande” vardag. I vardagen finns nuet för det mesta. Ibland kan det bli/vara partaj och stohej. Gläd dig då, men låt dessa tillfällen få utgöra den kryddning det är och förstå att det viktiga är någonting annat. I nuet finns den harmoni som är långsiktig och vardagligt möjligt.

Utmaningar för att växa! Det gäller att ha mål och mening i livet. Utmaningar är därför viktiga. Stillastående vatten luktar illa säger man. På samma sätt kan det bli med ett liv utan utmaningar och växt. Utmaningar är därför viktiga, men utmaningar skapar också grund för försämrat eller förbättrat självförtroende. De utmaningar man ställer sig inför (om man får välja) skall därför vara av den karaktären att man klarar eller nästan klarar utmaningen. På så sätt håller man självförtroendet stabilt eller växande. Vi vet alla vad upprepade misslyckanden kan ställa till med. Allför stora utmaningar kan helt spoliera ens självförtroende och möjlighet ett leva ett gott och bra liv. Stora mål eller utmaningar som ibland är nödvändiga måste därför styckas upp i mindre delmål. Delmål där man klarar eller nästan klarar själva delmålsutmaningen. På så sätt håller man självförtroendet intakt eller det växer och man orkar jobba vidare.

Dessa tre punkter kom vi fram till i vårt samtal. Inser samtidigt att de inte kan vara heltäckande och därmed total sanning. Dessa tre punkter garanterar nog inte att ungdomar slipper utsättas för sexuella övergrepp eller att vi slipper se en ny Viljo Nousiainen växa fram. Vilken levnadsregel skulle behöva komplettera för att förstärka förutsättningarna för ett gott liv?

.

Gratis på buss och tåg

Kan man tänka sig att ge kollektivtrafikresenärer ett bidrag för att stimulera till mer resande i kollektivtrafiken och för att ge fler buss- och tågchaufförer jobb. Varför inte tänkte jag och spånade fram ett förslag enligt nedan. Genom att göra det billigare att åka kollektivt kommer fler att åka. Ökad efterfrågan skapar fler jobb. Fler av de utlandsfödda som har svårt att få jobb skulle ge få sin chans som chaufför. Detta skulle också minska andelen svarttaxin och annat svartarbete som är förknippat med kommunikationer. Suveränt bra om man lyckades med detta.

Man behöver bara besluta om ett skatteavdrag som gör det möjligt att subventionera resor med buss och tåg. Det skulle vara övertygande om dessa subventioner framförallt vände sig till speciellt utvalda grupper. En ansvarstagande politisk majoritet borde villkora på följande sätt. Halvera eller ge gratisresor till särskilt viktiga kollektivtrafikresenärer. Varför inte destinera detta resebidrag (RUK = resa utan kostnad) till personer som äger bostadsrätt, sommarstuga eller villa. Bland dessa boendeformer finns en hel del höginkomsttagare. Det är också bra eftersom dessa i högre grad har flera bilar i hushållet. Dessa familjer bör stimuleras till ökat kollektivtrafikåkande.

Ingen dum ide alltså! Fast jag måste i ärlighetens namn till viss del säga att förslaget är kopierat från det nuvarande ROT och RUT. Hela 85-90% av alla skattebetalare kommer inte i åtnjutande av dessa bidrag. Inget bidrag utgår till underhåll och upprustning av hyresrätten. Har man däremot råd att som fastighetsägare att underhålla för 100.000 per år så får man halva kostnaden betald av staten eller om man så vill från de andras skatteinbetalningar. På liknande sätt är det med köpta tjänster i hemmet. För att kunna utnyttja det så behöver man redan ha ett stort ekonomiskt utrymme för att få subvention. RUT och ROT beräknas i år kosta 20 miljarder kronor. Lika mycket som hela polisväsendet.

Förebilder!

Det är viktigt med goda förebilder. För det är nog sant som man säger att barn och för den delen även andra vänder sig mot personer eller företeelser som man ser upp till och vill efterlikna. Var häromdagen och såg filmen BOY på Zita-biografen. En inte alltför upphetsande och spännande film med fattigdom, utsatthet och otrygghet som en alldaglig inramning. Handlingen kretsar kring pojken Boy på landsbygden i Nya Zeeland. Drömmen om framtiden fanns inte där annat än genom Michael Jackson och förhoppningarna på en efterlängtad och önskad pappa. Livet saknar reella möjligheter och fantasins drömmar bildar livets underlag. Fadern och sonen söker sitt hopp och framtid genom att leva en fiktion.

Visst är det viktigt med förebilder. Det är också viktigt att dessa förebilder har sin förankring i det samhälle vi lever. Att leva i uppskattning för Michael Jackson och en droganvändande oansvarig och inte fullvuxen smågangster till pappa bådar inte gott.

Socialdemokratin har haft sin extrakongress. Ny partiledare är vald. Detta är och hoppas man skall bli startpunkten för ett trendbrott som återigen ska göra partiet dugligt att styra Sverige och få valmanskårens förtroende. Den nya Socialdemokratin hoppas kunna bli den förebild som kan locka till sig en stor valmanskår. Ur mitt medborgarperspektiv så är det oklart om den nya Socialdemokratin är den förebild som jag och många andra har förhoppningar på. Trögt i portgången har det nock varit;

- Östros får lämna och avtackas under skamligt ohederliga former (Aftonbladet) Betyg: IG

- Nyhetsinslag på TV där löften om översyn av tågsammelsuriet ges. Det som är dåligt för resenärer och företag måste åtgärdas. Betyg: MVG

- Juholts bedragardömde fästmö skymmer sikten. Betyg: Negativt omdöme, betyg inte rimligt

- Ommöbleringarna i S-laget. Kritik hade blivit stark om gamla gardet suttit kvar. Bra med nya ansikten och röster, men svårt. Betyg: VG

- Nye ekonomiske talesmannen Tommy Waidelich har utnyttjat ROT och RUT. Betyg: Besvärande. Betyg inte rimligt.

- Debattartikel i DN får inget genomslag och känns i sig inte speciellt förnyande. Snarare traditionell S-politik utan profiländring. Betyg: G


Nja inte vet jag! För egen del så står jag kvar på marken med båda fötterna på jorden. Inget lyft men fortsatt försiktig nyfikenhet. Vad kommer härnäst?

.

Arbetstid, övertid eller fritid?

Arbetslivet förändras. Det finns idag två tydliga trender. Å ena sidan de arbeten där arbetsinnehållet utarmas. Enklare och mindre komplicerade arbeten där den anställde lätt blir utbytbar. Med Tayloristisk terminologi så är tendensen mot en alltmer uppstyckad och detaljerad arbetsuppgift. Ett alltmer utarmat arbetsliv är således den ena trenden.

Samtidigt med detta finns det å andra sidan en trend som i arbetslivforskning kallas för det gränslösa arbetet. Det gränslösa arbetet innebär att man har arbete, arbetsuppgifter och tekniska hjälpmedel som inte kräver att man stationärt finns på en arbetsplats. Man kan ibland jobba hemifrån, från ett café, på tåget eller egentligen varthälst ifrån där mobiltelefon och dator kan kopplas upp. Förutom denna "frihet" så kan arbetet utföras när som helst dvs den avgränsade arbetstiden blir allt mer diffus och riskerar att bli allt längre. Till detta kan man också foga att den konkreta arbetsuppgiften inte är konkret och precis utan tenderar att öka i omfattning. Den enskilt anställde lever sitt arbete och arbetsgivaren tappar till viss del kunskap om vad, hur och när arbetet genomförs. Arbetsgivaren ser bara till resultatet. Arbetet riskerar också att svälla utan att arbetsgivaren har kunskap om vad som händer. Den anställde har ett stort bestämmande över var, hur och när den utför sitt arbete. En ”frihet” som skapat att gränserna mellan arbetstid, övertid och fritid blivit alltmer utsuddad. I den meningen blir arbetet gränslöst och svårdefinierat. När jobbar man, vad är övertid och när är det fritid?

Hur dessa båda trender förhåller sig tillvarandra är en central fråga i hur man borde angripa och försöka utveckla den framtida arbetsmarknaden. Det är enkelt att säga att trenden med det alltmer utarmade och specialiserade arbetet med hög grad av enkla monotona arbetsuppgifter och utbytbarheten är av ondo. Medan den andra trenden med det gränslösa arbetet är liktydigt med en praktisk vision av det goda arbetet. Ett arbete som är roligt, stimulerande och där varje anställd har en suveränitet att planera, verkställa och utföra sina arbetsuppgifter. Eller är det så att det gränslösa arbetet snarare är en ”proletarisering” och påbyggnad på löntagarens ofrihet. Före industrialismens inträde i Feodal- och bondesamhällets tid stod undersåten till Herrens förfogande under dygnets alla timmar.

I det gränslösa arbetet finns det två tendenser som fack och arbetgivare måste hitta ett gemensamt förhållningssätt till. Den ena är att finna ett svar på frågan: När arbetar man? Att tex under tandborstningen lösa ett arbetsanknutet problem, är det att arbeta och ingår det i arbetstiden. Kan man kräva betalt för detta? Ur min synpunkt är det en ganska enkel frågeställning att besvara. En sådand frågeställning är av samma karaktär som när industriarbetaren la sina förslag i förslagslådan. Han fick möjligen nån krona för förslaget men knappast att rakningen räknade som arbetstid. I den meningen var arbetstiden snävt förknippad med att vistas på arbetsplatsen. Allt annat arbete var förknippat med fritid även om man tänkte på jobbet. Däremot kompliceras frågeställningen om man för in ett övertidsbegrepp. Arbetstiden förutom normalarbetstiden är övertid. En övertid som överstiger 200 timmar under ett år kräver dispens och acceptans för att fortgå. I det perspektivet blir det gränslösa arbetet något mer komplicerat. Att arbeta mer än den lagstadgade eller avtalade normalarbetstiden är i någon mening övertid och borde behandlas som det dvs det borde utgå övertidsersättning och det borde registreras i övertidsbanken. Vi vet idag, att det finns anställda som arbetar 50-60 timmar i veckan utan att övertid registreras som övertid. Det har snarare blivit ett slags normaltillstånd. Vad ska man tycka om detta?

Det finns dom som säger att det gränslösa arbetet är den moderna framtida arbetsplatsen, där det enskilda engagemanget och motivationen är fundament i ett kreativt arbete där individen har ett stort och avgörande bestämmande i vad, hur och när ett arbete kan utföras. En frihet som förutsätter en låt oss kalla det flexibel/ökad normalarbetstid. Det finns -har jag hört - fackliga förtroendemän som ser den utvecklingen som något inte dåligt och något som man inte borde reglera. Ståndpunkten bygger mycket på deras egen situation. Intressant och utvecklande arbete och man vill göra mer än vad som krävs/förväntas eller vad arbetstidens längd möjliggör. För egen del kan jag känna respekt för den tankegången även om man måste inse att en sådan inställning knappast är giltig under hela ens tid som verksam i arbetslivet. Därför är det viktigt att facken sätter ner foten och bromsar en utveckling där det gränslösa arbetet med oreglerade arbetstider inte får fotfäste på den svenska arbetsmarknaden.

Varje anställd har att producera det som man förväntas göra och är anställd för att göra detta under en förutbestämd arbetstid. Arbetstid utöver detta måste i grunden betraktas som övertid. Övertid kan delas in i två former. Den frivilliga, där den enskilde av eget intresse jobbar mer tid än vad som krävs eller förväntas. Med risk att ribban och de indirekta kraven höjs och förväntningarna stegras, så att den till slut utgör ett måste. Det frivilliga har därmed blivit ett tvång. Då har vi den tvungna övertiden där arbetets intensitet och mängd blivit alltmer omfattande. För att klara det som man förväntas göra så tvingas man till att jobba 40-50 timmar per vecka, utan att någon övertid noteras. Detta måste de fackliga organisationerna beakta och ta på största allvar. Den proletarisering och den form av livegenskap som kommer ur en sådan utveckling kan knappast vara förenligt något fackligt mål eller vad man kan mena med den goda arbetsplatsen.