Vem får bli hjälte?

Så var det gjort. Kom i mål och avverkade Midnattsloppets 10 km utan att stanna upp för att börja gå. Sprang hela vägen. Nu är det gjort, även om tiden inte blev den bästa. Där finns åtskilligt att förbättra. Det är med viss tillfredsställelse och stolthet som känslan av att vare en hjälte ger sig tillkänna. Fast, kanske är det förmätet att kalla sig en hjälte bara för att man avverkat ett motionslopp. Man borde nog ställa högre krav på hjälterollen. En hjälte är - som jag ser det - en person som genomför en god och uppskattad insats. En insats som också bör uppmärksammas och uppskattas av andra människor. Där sket det sig för mig, ingen lär bry sig över prestationen att tillsammans med 21.000 andra springa ett motionslopp. Men vem kan få bära epitetet hjälte?

Tänker osökt på Peter Forsberg och hans straffmål i Lillehammar. En prestation som på ett avgörande sätt bidrog till att Svenska ishockeylandslaget vann olympiskt guld. När det gäller den prestationen så kan man tala om att det finns en hjälte. Det är många kriterier för hjälterollen som uppfylls. Sättet på hur straffen genomfördes var "dumdristigt" genial och oslagbar. Att våga göra det oväntade och gå utanför straffläggarnormens regelverk i en så "allvarlig" situation förstärker kraften i hjälteglorian. Det Peter gjorde fick en enorm uppskattning och uppmärksamhet. En hjälte blev född. En hjälte hedras i våra minnen och alstrar respekt. Tänk! Det blev också ett alldeles unikt frimärke med straffsituationen som motiv.

Vad som görs (resultatet), hur det görs (sättet), uppmärksamheten och uppskattningen är viktiga kriterier när vi korar våra hjältar. Fast - banne mig - dessa kriterier är nog inte de enda och allenarådande. För många, många år sedan lärde jag känna en kvinna vid namn Anna. Hon var vid den tiden en relativt nyutbildad socionom och hade just börjat jobba. Det som är speciellt med henne är att hon sedan dess arbetat i socialarbetarbranchen och dagligen mött människor i svårigheter. Dessutom har hon under alla år jobbat på fältet och inte bakom ett skrivbord. Det i sin tur har inneburit att hon arbetat bland och tillsammans med de mest utsatta människorna i vårt samhälle. Jag vet att hon idag arbetar i en miljö som dagligen besöks av pundare, öppet psykotiska, papperslösa invandrare mfl.

Annas många år bland människor på samhällets botten måste nog betraktas som en hjälteinsats. För mig framstår Anna som en självklar bärare av den mantel som tillhör hjälterollen. Fast inte är det många som uppmärksammar eller uppskattar den arbetsinsats som dagligen - under flera år - har presterats. Det är viktigt med goda resultat och det är viktigt att på olika sätt angripa fattigdom och utanförskap. Uppskattningen och uppmärksamheten kring sådant arbete riskerar dock att utebli.

Det är inte vem som helst får bli hjälte. Hjältar utses av oss betraktare. Ibland får vi hjälp av media för att finna en hjälte. Ibland får vi finna dom på egen hand. Det görs en hel del heroiska insatser i det fördolda. Kanske är det bland personer med uthållighet, övertygelse och engagemang som de verkliga hjältarna finns. Härmed utses medmänniskan Anna till hjälte, en alldeles fördjävligt bra vardagshjälte.

Lästips: Tidskriften Socialpolitik nr 2/09 som bla berättar om Anna på jobbet.

Stäng inga dörrar

Det finns människor som har makt och det finns människor som saknar makt. Det finns människor som i vissa sammanhang kan utöva makt för att senare i ett annat sammanhang vara utsatt för maktutövning. Makt och maktutövning handlar mångt och mycket om relationer och hur vi förhåller oss till närstående, arbetskamrater, grannar odyl. Makt skall inte bara förknippas med storheter som kapitalets makt, president Obamas makt eller koldioxidutsläpparnas miljöförstörande makt.

Makt handlar i grunden om en inbördes relation mellan hög-låg, stark-svag, samhälle-individ. Kopplat till detta förhållande finns den ene partens rätt att definiera vad som är rätt respektive fel. En definitionsrätt som kan ha sin legitimitet från lagen, "armstyrkan" eller en ideologisk övertygelse. Det som förenar all maktutövning - oavsett hur den fått sin rätt - är att den motiveras för den goda sakens skull. Ingen maktutövning sägs ske för att djävlas eller bara för sin egen skull. Den har alltid - utifrån maktutövaren - ett gott och försvarbart syfte. Maktutövning har därför också alltid sin utgångspunkt i en etisk värdering om vad som är rätt respektivet fel utifrån en etisk grund. Den etiska grunden kan sägas vara den grundbult - i det enskilda fallet - som försvarar, förklarar och motiverar maktutövarens beteende.

För någon dag sedan avvek en patient från en vårdinrättning. Pat har under en uppträtt förvirrat och varit svår att förstå eftersom han mer och mer slutat använda sina svenskkunskaper och enbart talar sitt hemlands språk. Vad han säger, vad han vill och vad han menar har därför blivit alltmer döljt i dunkel. När han avvek så gick han med bestämda steg och med en klingande vokabulär från sjukvårdsinrättningen. Pat ville under inga omständigheter gå in på avdelningen. Det som då brukar inträffa är att polismyndigheten kopplas in och dessa kan efter begäran från sjukhuset handräcka patienten åter till vårdinrättningen. I det här fallet har patienten en personal vid sin sida som följer med. Allt längre bort från sjukhusområdet.

Inom personalgruppen - som vill lösa problemet - föds två olika strategier och därmed också två skillda maktutövningsståndpunkter:

1) De som vill att någon ur personalen som "tvingar" patienten in i en bil och återbördar patienten till vårdinrättningen. Motivet för denna ståndpunkt är etiskt grundad. Nämligen: Pat kan inte ta tillvara på sig själv. För patientens bästa är man beredd att tumma på befogenheter och genomföra "en mild kidnappning" mot patientens vilja. Detta sägs gynna patienten och personalen samtidigt som man inte behöver ta polismyndighetens resurser i anspråk.

2) En annan etisk grund gör sig också gällande för att lösa situationen. Pat har avvikit och vill ej tillbaka. Det som skall/kan göras är att följa gällande regler och lagar dvs låta polisen vara den instans som med laglig grund - mot patientens vilja - är de som skall handräcka patienten till vårdinrättningen. Lag och rätt kopplat till befogenheter utgör här den etiska grunden för hur man bör handla.

De båda ståndpunkterna med sina etiska grunder går båda att förstå och acceptera. Utan att närmare gå in på tillvägagångssättet så vill jag bara meddela att patienten nu åter finns på vårdinrättningen. Allt förlöpte på ett bra sätt.

Det som jag tycker att detta exempel visar på är att makt och maktutövning alltid har att söka sig grund i etiska värederingar. Fast! Samma situation kan utifrån olika etiska grundperspektiv innebära att maktutövningen kommer att skilja sig åt. Makt och maktutövning kan och får därför aldrig isoleras till slutna rum eller miljöer. Maktutövning för den goda skakens skull kan - om inte öppenhet råder - bli liktydigt med maktmissbruk och fascistoida strukturer. Det är nödvändigt med öppenheten och samtal kring vad, hur och på vilket sätt makt skall utövas. Därför: Håll alla dörrar öppna!