Vem väljer Reinfeldt?

Reinfeldt längtar hem till inrikespolitiken. Miljökonferensen i Köpenhamn är avklarad och hans roll i EU-värdskapet har skötts om inte med bravur så åtminstone med godkänt. Nu är det - som han sa i en TV-intervju - dax för nästa stora utmaning. Utmaningen att vända på sviktande opinionssiffror. Om det vore val idag skulle den borgerliga alliansen inte längre ha regeringsmakten. Detta oroar och skrämmer vår konservative statsminister. Nu vill han hem – till inrikespolitiken - och göra något åt detta. I hans sinnevärld skulle en rödgrön valseger innebära en katastrof för landet och dess medborgare. Hur han resonerar kring detta har kan vara svårt att förstå.
På ett område måste man ge många av de borgerliga företrädarna ett erkännande. Tidigare företrädare har i mina ögon haft en bakgrund, en utstrålning och personlig fräschör som har luktat genuin överklass. Bara detta – oavsett politiken innehåll – har avhållit många från att känna sympati med den företrädarens parti. Dessa har upplevts som främmande fåglar som man inte kunnat känna förtroende för. Så är det inte nu. Snarare det motsatta. Flera av de borgerliga partiernas företrädare känns mer folkliga, smarta och moderna än många av socialdemokratins företrädare. Med undantag för den borgerliga alliansens näbbgädda Maud Olofsson och militante Jan Björklund.
Att som Reinfeldt komma hem till inrikespolitiken för att vända opinion och vinna val är en inte alltför enkel uppgift. Om utanförskapet, arbetslinjen och minskande bidrag var det centrala och vinstreceptet i föregående val så undrar man hur dessa utgöra positiva incitament i en kommande valrörelse. Nu har svenska folket fått smaka denna chockterapi med dess negativa effekter:
Minskande bidrag innebar att man utan pardon låter arbetslösa, långtidssjuka och arbetsskadade ställas utan inkomst och att tvingas ut på en arbetsmarknad som inte finns. Vad vinner man på att kränka och förnedra den som redan ligger?
Dessutom är pengar som resurs - som bidrag eller tjänad - en faktor för konsumtion. Den med låg inkomst som får ett bidrag och trygghet kommer att konsumera, men vad gör den redan överrika? De som under de senaste åren kunnat öka sina inkomster med upp till 80% står knappas för någon nämnvärd efterfrågeökning. Dom gör annat för sina pengar.
Att den borgerliga arbetslinjen bara innebar att ordna ett större utbud av arbetssökande (fler arbetslösa) står klart idag. Man har inte nämnvärt mycket ansträngt sig för att öka efterfrågan. Den borgerliga alliansens kärna när man pratar arbetslinje är att öka kadern arbetslösa, att öka konkurrensen mellan arbetssökande, att minska birdragen/tryggheten och få en arbetsmarknad med mer av låglönejobb. Skapa ett samhälle där allt fler är beredd att i konkurrens ta vilket jobb som helt till vilken betalning som helst.
Utanförskapet har ökat. Inte minskat. Mot detta saknar borgerskapet något recept.

Kontentan av den borgerliga alliansens politik är ett samhälle där den generella välfärden inte längre gäller. Ökad lönespridning. Mindre av bidrag och trygghet när man blir sjuk eller arbetslös. Om man med detta inte syftar till att öka utanförskapet, då vet då inte jag. Allt fler förväntas klara sig själv i en allt mer individualiserad och konkurrensutsatt tillvaro. Detta är en medveten moderatstyrd allianspolitik. Det är inte slumpen, klumpighet eller att man inte tänkte inte på det som gör att cancersjuka i livets slutskeda tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden. Det är snarare en medveten och gammeldags högerpolitik. Reinfeldt vet nog vad han vill. Medborgarna blir för var dag som går också mer varse om detta. Kan opinionen vändas? Jag tvivlar!
Så här har Reinfeldt sagt till Le Monde (AB 13/12-09): Vi vill ha en arbetsmarknad för okvalificerade. Och i den sortens branscher behöver man inte ens kunna tala svenska.

Inte alltid bakom en mask

Det finns tre sorters människor.
Några som ritar streck på papper och berättar hur det borde vara.
Dom som gör det.
Och några som gör sig redo när fotografen kommer.

.

Tvingande omständigheter

Det var en sån där dag när man bara kände sig tvungen. Ingenting är egentligen konstigt med det. Rent kognitivt fanns en längtan efter en portion nykokt gröt. Magen sa bestämt till att den inte ville ha sin vanliga tallrik med fil och flingor. Kände mig därför tvungen att följa de kroppsliga och själsliga signaler som berättade vad jag borde eller måste. En förbaskad god frukost blev det. Havregrynsgröt kan rätt kokad och vid rätt tillfälle ge livet och vardagen en dimension bortom det gripbara.
Att följa en ingivelse eller att känna sig tvungen att göra något som man normalt inte brukar är för de flesta ingenting märkvärdigt. Utan större komplikationer kan de flesta väga för- respektive nackdelar med att göra på det ena eller andra sättet. Själv hade jag – trots allt – lätt kunnat ta kamp mot denna längtan och tvång. Det hade varit lätt att besluta om att avstå grötfrukosten. Något rationellt skäl, egentligen vilket som helst, hade kunnat göra att jag korrigerat mina handlingar och låta bli att koka gröt. I det här sammanhanget skulle det inte ha någon betydelse om det blir det som det normalt brukar eller om det blir något som avviker från den normala livsföringen.
Värre vore det om man inte kunde känna sig fri att göra sina val. Om tvånget var så starkt att det alltid tog överhanden och tvingade fram ett beteende som står i strid med vad som anses som rimligt och adekvat. Ett tvång som tvingar en att leva ut en besvärande och udda livsföring. Någonting som inte går att motstå trots vetskap om att det är olämpligt eller inte önskvärt. Och som dessutom inte går att dölja för folk i ens närhet. När tvånget innebär att en person på grund av sina tvångsmässiga eller ritualmässiga beteenden får sådana störningar att det omöjliggör en fungerande livsföring, då är det klart problematiskt. Grovt handikappande men med avsaknad av hjälpmedel från hjälpmedelscentralen.
Många människor har på ett eller annat sätt – i sitt liv - inslag av tvångsmässiga beteenden. Mannen på fiket där jag brukar sitta måste ”pusslukta” på det som han har framför sig eller håller i sin hand. Har vid ett par tillfällen iakttagit hur han för den ifyllda travbongen mot mun och näsa för att ”pusslukta” på den. Detta upprepas sedan 4-5 gånger. Första gången jag såg detta, antog jag att det var en vinnarritual. När den sedan skulle ner i jackans innerficka så kommer en liknande ritual. Den läggs nästan ner för att tas upp igen. Detta sker ett antal gånger innan det får sin plats i innerfickan. Då tänker jag att det kanske är något annat. Senaste gången jag såg honom så hade han – redan när han kom – i sin hand en liten papperspåse som kanske innehöll en kanelbulle. Inmundigade det köpta kaffet och gräddtårtbiten. Cafèsejoureen avslutades dock med upprepade gånger ”pusslukta” på påsen. Någon typ av tvångsmässigt beteende är det nog. Fast – om det bara rör sig om detta - knappast något hinder i livsföringen.
Värre kan det vara. Tvångsmässiga beteenden kan också vara så handikappande att livsföringen blir så störd att man inte kan leva ett särskilt bra liv. Förståelse för hur det kan vara att leva med tvångssyndrom, OCD (Obsessiv Compulsive Dissorder) kan man läsa i en bok om och av Pelle Sandstrak. Boken heter Mr Tourette och jag. En bok som med varm hand rekommenderas. Den måste du läsa!

Man gapar av förvåning!

Nog är det besynnerligt. Häromdagen fick jag ett brev där det står att från den 15 december kommer Jordbro Folktandvård inte längre att finnas. En annan aktör har fått det uppdraget. Innan november månads utgång förväntas jag ha bestämt mig om jag accepterar den nya aktören eller om jag vill fortsätta hos Folktandvården. I ena fallet kan jag fortsätta mina tandläkarbesök i Jordbro. I det andra fallet blir det inte längre möjligt. Antar att detta är resultatet av något politiskt mich mach. Jag har ingen aning om varför detta måste ske. Jag ställs inför faktum: Välj mellan Folktandvård eller en privat aktör. Tyvärr kära politiker, jag klarar inte att göra ett rimligt val utifrån så förenklade kriterier som namnet på två aktörer (Folktandvården contra Distriktstandvården AB). Visst kan ideologi och värderingar vara viktiga i ens liv, men den överskuggande orsaken till att man gör det ena eller andra valet är mer utifrån pragmatiska och praktiska utgångspunkter. Vad vinner jag respektive förlorar med det ena contra det andra alternativet.
I brevet som säger att jag måste göra ett val står att förändringar syftar till att öka antalet större vårdgivare och bidra till ökad konkurrens. Varför fler större vårdgivare och hur då ökad konkurrens kan jag undra. Vad har jag att vänta mig? Blir det senare en etablering av Nya Folktandvården i Jordbro? Närhet till servic är viktig för många. Den är dessutom praktisk. Jag tänker på närhetens fördelar för skolungdomar. En sådan utveckling med konkurrens i närområdet av två tandvårdinrättningar är nog alltför orealistisk. Om det inte blir på det sättet, hur kommer då konkurrensen att utformas? Blir det konkurrens genom olika kvalitet, olika priser eller någonting annat olikt? Vad har man tänkt sig som det konkurrensstimulerande incitamentet? Det är förutom närhet även pris, kvalitet och bemötande som gör det möjligt göra rimliga och för mig adekvata val. Hur det blir med det talas det ringa om. Konkurrens bygger - som alla vet - på tävlan och olikhet. Att bygga välfärd på en så skör grund kan inte betraktas som särskillt seriöst. Kanske är det så att många av våra politiker mer styrs av ideologiska och värderingsmässiga ställningstaganden än till vad människor verkligen behöver.