Ett spår mot en osäker framtid

Det finns idag två faktorer som är viktiga och nödvändiga för att vi i dagens samhälle skall kunna producera välfärd och överlevnad. Den ena är arbete och den andra är kapital. Tillsammans utgör de ett nödvändigt incitament för dagens samhälle som också brukar benämnas som ett kapitalistiskt samhälle. Intet ont i detta. Kapital och arbetsinsatser är idag varandras förutsättning, även om jag personligen vill ge arbetet och arbetets betydelse en högre betydelsen. Arbete kan per definition vara; En målmedveten handling för att skapa nytta. Nyttan är i sin minst utvecklade form den arbetsinsats som krävs för att ge förutsättningar för mänsklig överlevnad. Arbetet har följt människan genom hela dess existens. Kapitalet som faktor är av betydligt senare datum. Men som sagt, de är idag varandras förutsättning. Fast relationerna dem emellan kan på olika sätt påverka de villkor vi har att leva under. Om dessa faktorer – kapital och arbete – som kommunicerar med varandra har en god inbördes balans finns förutsättningar att skapa en hög välfärd. Om den ena sektorn är alltför dominerade över den andra blir det problem. Detta ger bla finansmannen Robert Weil uttryck för i tidningen Arena

För övrigt verkar vansinnet nu också ha nått psykiatrin. Var på en informationsträff för någon dag sedan. Den psykiatriska öppenvården skall privatiseras. Redan den 1/3 -09 sker en omvandlingen från offentligt driven till privat driven verksamhet. I det kortare perspektivet verkar det som om den privata verksamheten kommer att bedrivas ett antal miljoner billigare än som det är idag. Det finns således en ekonomisk vinst att göra för oss skattebetalare. Samma vård men attan så mycket billigare. Det finns dock en ko under isen eller hur man nu uttrycker sig. Den privata aktören är på sikt inte intresserad av att ha samma personaltäthet och samma personalsammansättning. Dessutom beräknas - idag - inte mer än hälften av befintlig personal att följa med och låta sig privatiseras. Det betyder att en stor del av de besparingar som görs eventuellt måste användas till att hantera det personalöverskott som dyker upp i den offentliga verksamheten. Det man vinner på gungorna kommer man således att förlora på karusellerna. Och det är väl inte ok, för samtidigt som detta sker så kommer verksamheten i omvandlingsfasen att bli en härd för oro, otrygghet och osäkerhet. De som får betala för detta är psykiskt sjuka medmänniskor.

.

Gott nytt!

Hur ska man hantera en ny situation? Hur gör man när någonting passerar the borderline och blir något nytt? Hur ska man se på det som har varit och det som kommer att bli? Helt plötsligt kan man konstatera att det blivit något nytt. Det var tex 2008 och det blev – hastigt och lustigt - 2009. Detta 2008 som i 365 dagar upptog ens tillvaro till 100% har helt abrupt tappat sitt grepp över nuet och gett sig iväg mot historiens bakgård. Vad kan man lära av detta år och hur bör man hantera det nuvarande? Hur ta hjälp av den samlade kunskap som åren till 2008 gett?

Det är banne mig inte lätt att veta. Ett kan man dock vara säker på, nämligen att tiden knappast går att vrida tillbaka. Det som är gjort är gjort och kan inte bli ogjort, sa min mamma ofta när hon kommenterade olika typer av ”felsteg”. Utifrån den devisen lyckades hon alltid snirkla vardagen vidare utan ilska och bitterhet. Av det som hänt skulle man bara lära för att göra på alternativa sätt i liknande framtida situationer. Man skulle ta lärdom, inte fördöma och kritisera. Så frågan återstår, vad kan man lära om då, redan nu och vad kan detta bidra till i framtiden?

En kollega till mig brukar ibland beskriva sin situation. Hon är gift med en man från ett av våra utvecklingsländer. I detta äktenskap säger hon att ursprungsfamiljen på nått sätt är viktigare än den egna familjen. Mannens omsorg om föräldrar, syskon och släkt innebär bla att en hel del av hans inkomster skickas ”hem”. Det har tex handlat om kostnader för mannens systers äktenskap. Så här är det!, säger min kollega. Det kommer man aldrig ifrån, hans ursprungsfamilj är viktigast och det är jag som får betala, säger hon. Detta går inte att göra någonting åt. Det är bara så, säger hon.

Visst är det viktigt med 2008. Visst är det viktigt med släktskap. Visst är det viktigt att känna och lyssna på historiens vingslag. Men det måste ske med sans och måtta. Att leva här och nu med blicken mot framtiden måste ändå vara den ledstjärna som ska ha avgörande inflytande på våra liv. Alltså; 2008 är viktigt men 2009 är viktigare. Välkommen 2009.