Det finns idag två faktorer som är viktiga och nödvändiga för att vi i dagens samhälle skall kunna producera välfärd och överlevnad. Den ena är arbete och den andra är kapital. Tillsammans utgör de ett nödvändigt incitament för dagens samhälle som också brukar benämnas som ett kapitalistiskt samhälle. Intet ont i detta. Kapital och arbetsinsatser är idag varandras förutsättning, även om jag personligen vill ge arbetet och arbetets betydelse en högre betydelsen. Arbete kan per definition vara; En målmedveten handling för att skapa nytta. Nyttan är i sin minst utvecklade form den arbetsinsats som krävs för att ge förutsättningar för mänsklig överlevnad. Arbetet har följt människan genom hela dess existens. Kapitalet som faktor är av betydligt senare datum. Men som sagt, de är idag varandras förutsättning. Fast relationerna dem emellan kan på olika sätt påverka de villkor vi har att leva under. Om dessa faktorer – kapital och arbete – som kommunicerar med varandra har en god inbördes balans finns förutsättningar att skapa en hög välfärd. Om den ena sektorn är alltför dominerade över den andra blir det problem. Detta ger bla finansmannen Robert Weil uttryck för i tidningen Arena
För övrigt verkar vansinnet nu också ha nått psykiatrin. Var på en informationsträff för någon dag sedan. Den psykiatriska öppenvården skall privatiseras. Redan den 1/3 -09 sker en omvandlingen från offentligt driven till privat driven verksamhet. I det kortare perspektivet verkar det som om den privata verksamheten kommer att bedrivas ett antal miljoner billigare än som det är idag. Det finns således en ekonomisk vinst att göra för oss skattebetalare. Samma vård men attan så mycket billigare. Det finns dock en ko under isen eller hur man nu uttrycker sig. Den privata aktören är på sikt inte intresserad av att ha samma personaltäthet och samma personalsammansättning. Dessutom beräknas - idag - inte mer än hälften av befintlig personal att följa med och låta sig privatiseras. Det betyder att en stor del av de besparingar som görs eventuellt måste användas till att hantera det personalöverskott som dyker upp i den offentliga verksamheten. Det man vinner på gungorna kommer man således att förlora på karusellerna. Och det är väl inte ok, för samtidigt som detta sker så kommer verksamheten i omvandlingsfasen att bli en härd för oro, otrygghet och osäkerhet. De som får betala för detta är psykiskt sjuka medmänniskor.
.
