Sjukvård kan bli sjuk vård

Ett är då säkert. De behov vi människor ger uttryck är i de allra flesta fall större än tillgängliga resurser. För att inte tala om de behov som ännu inte fått sin tekniska eller vetenskapliga lösning. Att tillfredställa behov innebär att människan genom individuella eller politiska beslut gör sina prioriteringar. Väljer till och väljer därmed bort. Ikväll har jag varit på bio med min dotter. Den tiden blev använd på det sättet och därmed upptagen för annan aktivitet. Behov förändras över tid. I politiska diskussion så finns en rad olika ståndpunkter om hur vi skall organisera svensk sjukvård. Det finns en tävlan mellan kombatanter som Privat vs offentlig och Behovsstyrd vs marknadsstyrd.

Sjukvård satt i sitt sammanhang kan vara väldigt mycket. Läste för en tid sedan boken, Den siste vikingen skriven av Johan Bojer. Boken är en skildring av en norsk fiskarfamiljs hårda liv. Boken utspelar sig runt förra sekelskiftet. Inför fiskefärder till Lofoten packades det rikt med proviant. Det skulle räcka länge, för man låg ute och fiskade under många dagar och nätter. Medikamenter var en del av provianten. ”I ett särskilt fack finns små medicinflaskor, en med Hoffmans droppar för snuva, en med rigabalsam för magen och en med kamferbrännvin för sårbehandling. Så är det en liten flaska med terpentin för ont i bröstet,”. Behoven var nog större än så, men man visste inte bättre.

Kunskap är viktigt när man tillfredsställer behov och prioriterar. Frågan gäller ju hur hur man ska använda de givna resurserna. Hur det arbetet genomförs kan avslöja politikers okunskap eller deras cynism. Ibland handlar det om att gagna en del medborgare men inte andra. Kombinationen okunskap och en politik för de bättre bemedlade är nog svaret på varför vårdval Stockholm har införts av den borgerliga alliansen. Birgitta Sevefjord har på ledarplats i ECT Stockholm belyst detta. Under den tid Östermalm fått 5 nya vårdcentraler, så har det inte blivit någon i Botkyrka. Samtidigt med denna utveckling så har ekonomisystemet styrt mot att lönsamheten för sjukvårdskapitalisterna innebär en utbyggd och bra sjukvård för friska sjuka medan de verkligt sjuka sätts åt sidan pga olönsamhet.

Trött och nedslagen eller ...........

Så har det då skett det man aldrig trodde skulle ske. Att socialdemokraterna två val efter varandra tvingats se sig om efter en ny partiordförande. Årets val innebar ett historiskt dåligt stöd från valmanskåren. Det var mycket länge sedan som partiet attraherade så få väljare. Sveriges största parti är på grund av det skadeskjutet och illa tilltygat. Det finns en rimlig och förståelig oro bland partiaktiva om Socialdemokratins framtid. En sak står tämligen klar, att partiets politik inte tilltalar väljarkåren. Vad det beror på finns det en hel radda svar på. Vilken som är mest relevant kan för en representant från ”verklighetens folk” (förlåt Kd) vara svår att finna.

Eftersom jag inte finns i maktens sk korridorer så vet jag inte vad som förekommit där. Dessutom finns för mig inga förutsättningar att lyssna på rörelsen. Har inte ens funnits i en den politiska farstun och hört hur mer initierade personer har tyckt och tänkt. Därför är mina åsikter sprungen ur hur en vanlig medborgare mött och sett partiet dvs på gator, torg och i media. Så här är en något förenklad men personlig barfotaanalys av socialdemokratins framtoning under valrörelsen.
- Valaffischeringen. Den var en katastrof eftersom man inte kommunicerade någon politisk inriktning. Partiet framstod som samling personer med karriär och maktambitioner (Jag kan inte vänta), men utan politiska ambitioner. Vad man/partiet inte ville vänta på förblev dolt i mörker.

- Partiet fanns för lite på gator och torg. Åtminstone i den miljö jag vistats dvs i boendemiljö och centrummiljöer. Inget parti besökte min arbetsplats.

- Partiet hade ingen kärnfråga som engagerade valmanskåren. Inte heller någon nämnvärt aggressiv politik mot det som alliansen genomfört.

- Loja TV-debattörer som inte engagerade. Minns dock någon – ur socialdemokratisk synpunkt – bra debatt med Mona Sahlin. I övrigt alldeles för viskande och mjäkigt.

- Partiet är för ”mångkulturellt” i en rad sakfrågor. Man pekade inte på ett socialdemokratiskt ställningstagande kring tex privatisering contra offentlig sjukvård. Det kan vara hur som helst utan förklarande beskrivning. Brist på tydlighet kanske är ordet för dagen.

- Partiet saknar en rimlig samhällsanalys kring vilket samhälle och för vilka man skall förändra samhället. En politik i hela folkets intresse, måste hitta sin energi från de många i samhället, men flörten till medelklassen är för enkel retorik. Vad är medelklass och vad innebär det för livsproblem? Hur skiljer den ut sig i förhållande till andra grupperingar. Vad är i tjänstesamhället basen för begreppet arbetarklass? Finns det någon definierbar överklass? I kontexten kring denna analys av människors livssituation och svårigheter finns den socialdemokratiska politiken för ökad jämlikhet och nya reformer.

.

En blå skitig overall

Helt plötsligt stod han där skjutande sin stora kundvagn. Korsade min väg mot varuhusets fruktavdelning. En lätt gråsprängd man i 50-årsålder. Han gick en fredagskväll och plockade bland varuhusets orientaliska och långväga rariteter. Det som gjorde honom intressant var hans utstyrsel. Finns de där kläderna kvar tänkte jag när min blick fastnade på den blå skitiga overallen av utgånget snitt. Det var sannerligen inte igår som man senast såg en sådan där hel knegaroverall. En arbetsklädsel i ett stycke, från topp till tå med knäppning. En rad av knappknäppningsmöjligheter som startar nederst på gylfen och som avslutas strax under hakan. Vid sista skjortknappen, så att säga. Detta arbetarklassplagg har ju spelat ut sin roll tänkte jag i min stillhet. I min barndoms byggd vid massafabriken hade en majoritet av männen detta plagg i vardagens slit för brödfödan. Fast kanske inte på fritid och aldrig till affären. Idag ser arbetskläder helt annorlunda ut och dessutom är den dåtida arbetarkadern inte längre så många. Visst finns det många som jobbar i traditionella arbetarmiljöer med traditionella arbetarjobb. Fast de är inte längre like många och därmed inte heller lika fundamenta i beskrivningen av dagens samhälle. Redan någon gång under 60-talet passerade andelen löntagare med yrken inom tjänste- och infonäringarna i numerär de som arbetade i den industriella produktionen .

Det har alltsedan dess gått fort och utvecklingen har fortskridit. Under början av 70-talet levde många under villkor som är väsensskilda från dagens villkor. I vilket fall som helst så var det fler utav overaller, dåliga arbetsmiljöer och hel del av dagens självklarheter hade ännu inte blivit verklighet. Ingen mobiltelefon, inge internet, inget mångkulturellt samhälle, ingen globalisering osv. Sverige såg helt annorlunda ut. En slags bild av detta fick jag när det blev omläsning av en gammal bok som stått i bokhyllen. Boken anknyter till den blå overallen och handlar om Åke Andersson. En ung kille som etablerar sig i livet och på arbetsmarknaden, vaknar politiskt och tar första stegen mot familjebildning. Den ger en bild av tidigt 70-tal som i fascinerar och väcker en hel del minnen för en gammal person som jag. För andra och yngre läsare kan de ge en fragmentariskt med intressant inblick i hur 70-talets tänkande och omvärldsanalys kunde se ut. Boken jag talar om heter SLAMFARMEN med den då 25-årige debutförfattaren Torgny Karnstedt. En bok om dessa många, som bar blå overall med knäppning från gylf till hals.

.

Vem vinner på hemlighetsmakeriet?

Under de senaste dagarna har det varit en hel del rabalder kring moderaternas nya partisekreterare. Upprördheten har handlat om huruvida det är rimligt att politiska företrädare ska låta sig bli bjuden på resor av diverse företag eller inte. Angreppet på denna företeelse kan kort beskrivas som en risk att politiker och beslutsfattare indirekt eller mer direkt låter sig bli köpta. Lobbying, mutbrott, korruption och andra tvivelaktiga beteenden skall inte behöva kopplas samman med den demokrati vi är så stolta över. Öppenhet och omutbarhet är i många stycken den demokratiska församlingens grundbult.

I det perspektivet är det också oroande att det idag finns två partier som inte vill berätta och ge offentlighet åt varifrån pengarna till deras partikassa kommer. Moderaterna och Krisdemokraterna får miljontals kronor i stöd från företag, organisationer och privata donationer. Andra partier är öppna med sina stöd, dock inte dessa två. Varför inte? Är det ett tecken på att man i en sådan öppenhet också skulle få svart på vitt vilka intressen man förväntas företräda. Kanske är Nya Moderaterna i grunden ett parti som förväntas omforma samhälle till förmån för något särintresse.

Hemlighetsmakeriet håller på att få orimliga proportioner i dagens Sverige. Min kära fackförening Kommunalarbetarförbundet har också gått i fällan. I fredags omvandlades de centralt förhandlade löneförhöjningarna till löneökningar på lokal arbetsplatsnivå. Detta sker sedan en tid utifrån principen om individuell lönesättning dvs som en gömd och hemlig process. Jag som anställd får bara veta vad jag kommer att få i löneförhöjning. Hur detta påslag står sig i relation till mina arbetskamrater är en fördold hemlighet. Nöjd eller inte blir därmed av akademisk karaktär dvs en teori utan förankring i verkligheten. På nått sätt är Kommunals lönepolitiska tillämpning nära besläktad med högerpartiernas hemlighetsmakeri. Vem vinner på detta? Inte är det en seger för öppenhet och demokrati i den parlamentariska processen. Och inte är det att inta ett rimligt löntagarperspektiv i den lönepolitiska processen. Utbringar därför ett rungande dubbelfy till M, Kd och Kommunalarbetarförbundet.

.

Psykiatrin allt sämre

Det finns mycket som tyder på att kunskapen om den psykiska ohälsan blir allt bättre. Det finns en hel del forskning kring den psykiska ohälsans orsaker och hur den på bästa sätt skall behandlas. Samtidigt som vetenskapen kring psykiatri blir alltmer vederhäftig verkar det som om ramen och villkoren för dess tillämpning blir allt trängre. De politiska utspelen om resursförstärkningar inom den psykiatriska vården verkar i allt väsentligt vara tomma ord och saknar helt relevans. Min erfarenhet är att förutsättningarna för god psykiatrisk slutenvård blivit allt sämre.

Den psykiatri jag refererar till har sitt upptagningsområde i kommunerna Nynäshamn, Haninge och Tyresö. Kommuner som under de senaste 10 åren haft en rejäl befolkningsökning samtidigt som vi vet att den psykiska ohälsan i befolkningen på intet sätt har minskat. Den har enligt gjorda bedömningar ökat. Under denna period har det för dessa tre kommuners medborgare inneburit att två vårdavdelningar lagts ned. Två vårdavdelningar med sammanlagt 14 vårdplatser. Konsekvensen av denna besparing har till viss del inneburit större krav på de två kvarvarande avdelningarna. Större krav som inneburit ett visst ökat patientantal (+2 platser) och därmed mindre ytor för patienterna att vistas i och färre enkelrum. Dessutom – för att möta aktuellt behov – ökar patientomsättningen dvs patienten kan bli hemskriven tidigare än vad som i den gamla organisationen ansågs vara nödvändigt. Med resultat att patienten ibland inte tillräckligt har återhämtat sig och därför snart kommer på retur eller tvingas utstå onödigt och slitsamt lidande utan professionell och daglig uppsikt.

Därefter har det gått några år och verksamheten har stabiliserats kring ändrade och försämrade villkor. Då kommer nästa stora omvälvande förändring (2009) av villkoren för den psykiatriska slutenvården. Fortfarande pratas om att psykiatrin tillförs resurser i budget, men ingen har sett någon resursförstärkning i de konkreta verksamheterna. Den här gången är det ett politiskt beslut om att den öppenvård som tidigare skett i samma organisatoriska ram som slutenvården, skall skiljas från psykiatrisk slutenvård med en rad förödande konsekvenser. Öppenvården privatiseras och sköts numera av den privata aktören Carema Hjärnhälsan. Slutenvård och öppenvård kan och ska fungera som kommunicerande kärl och samarbeta kring personer som behöver stöd och psykiatrisk kontakt längre tid än bara vid en inläggning. Dessutom sker en hel del samarbete med aktuell kommun. Privatisering av öppenvård innebar således att vi gick från 2 samarbetspartner med en del samsynsproblem till 3. Den som alltför ofta får sitta emellan i sådana situationer är den med psykiatrisk ohälsa. Kärnkraftsdebattens långbänk har fått ett nytt ansikte. För sakens bästa kan nu varje aktör hårt hålla i sin plånbok och tycker att någon av de andra ska betala för nödvändiga insatser.

Dessutom innebär en delning av slutenvård och öppenvård en rad organisatoriska förändringar som i slutänden även det drabbar den vårdbehövande. Även här har den egna ekonomin hos varje vårdgivare sin betydelse och grund. Den ”nya” öppenvården med sin nya plånbok och sina nya chefer agerar utifrån sina centrala intressen. Ett av dessa är givetvis att skapa avkastning/vinst på verksamheten. När detta sker - i en tidigare sammanvävd organisation - så får det konsekvenser även för den som inte beslutar någonting. Låt mig ta några exempel;

a) Kommunen och landstinget (öppenvården) samverkar med verksamhet kring en gemensam mottagning i ett bostadsområde. Den nya privata öppenvården tycker att hyrorna är för dyra. Flyttar och slår sönder en samordnad och väl fungerande verksamhet.

b) Den slutenvård som kvarstår, när öppenvården privatiseras är alltför liten för att bedrivas i egen organisation. Sammanslås med psykiatri Söder, med allt vad oro det innebär för såväl personal som patient.

c) Den tidigare ”gemensamma” ekonomin möjliggjorde komparativa fördelar. Personalrestaurangen inte längre lönsam och försvinner därför.

d) Öppen och slutenvård finns i samma lokaler. Förhandlingar om vem som ska betala vad i hyra och vad man behöver för sin verksamhet förhindrar att vissa utrymmen samutnyttjas. Gemensamma utrymmen som motionsrum, konferenssal m.m. blir problematiska eftersom ingen har på egen hand ett tillräckligt stort utnyttjande.

e) Slutenvårdens budget är otillräcklig för att hålla igång en väl fungerande patientmatsal. Kökspersonalen sägs upp och restaurangen läggs ned. Idag är det tomma och outnyttjade ytor. Osäkert vem som betalar hyran.

f) Sodex börjar leverera mat i matkantiner. Patienterna får börja äta sin mat i avdelningens kök (lägenhetskök).

g) Mathållningsregler tvingar ledningen besluta att ingen mathållning skall ske i avdelningens kök (lägenhetskök). Måltiderna tillhandahålls nu på avd i det sk vardagsrummet. Patienten är inte längre välkommen i köket, av hygieniska skäl.

h) Patientutrymmet blir allt mindre. Nu återstår rummet med sängen som ofta delas med annan patient, korridorer, ett mysrum och ett vardagsrum som tillika är matsal. Övriga utrymmen till personalen.

i) Öppenvården beslutar utifrån bla ekonomiska skäl (billigare hyra) att flytta även från sjukhusinrättningen till lokaler i anslutning till Haninge C. När så blir fallet tvingas också slutenvården att söka sig nya billigare lokaler. Det pratas i dagarna om en framtida flytt till Dalens sjukhus. Närhetsprincipen har då definitivt övergivits. På 10 år har Nynäshamnsbon med psykisk ohälsa och behov av slutenvård tvingast göra sina sjukhusresor i olika längd. För 10 år sedan hade man sitt Mini-sjukhus i Nynäs. Därefter fick man bege sig till Haninge för att i framtiden ev bege sig till Enskede och Dalens sjukhus för att få tillgång till nödvändig slutenvård.

Som personal får man ofta höra att vi skall bedriva verksamheten med fokus på patienten i centrum. Med det för ögonen innebär förändringar detsamma som förbättringar. Det är knappast det som skett den senast tiden. Hur länge kan det få fortsätta så här?

Ung och arbetslös

Hur samhället ordnas beror i stor utsträckning på vilken ideologisk plattform som utgör dess grund. Den eller de ideologiska grundbultarna leder till praktisk tillämpning av regler och villkor i samhällsbygget. Därmed också i människors livsvillkor. För inte alltför många år sedan hade även liberaler sin teoretiska hemvist i begreppet lika rättigheter. Detta gäller inte längre. Den idémässiga grunden för liberalt tänkande har idag mer en betoning på eget ansvar snarare än lika rättigheter. Regeringsmakten finns sedan en tid hos den borgerliga alliansen. Dessa driver en politik med liberala förtecken och en samhällsomvandling utifrån grundtanken om varje individs egna ansvar. Allt mindre kommer att förklaras av att saker beror på tex samhälleliga strukturella brister. Istället kommer vi att se en utveckling mot mer utav förklaringar som har sin utgångspunkt i ett privat och enskilt perspektiv.

Ett område som man kan se det på är hur alliansen den senaste mandatperioden behandlat det ungdomar som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Arbetslösa ungdomar har fått en rad försämringar. Försämringar som säkert utgjort en delfinansiering av de jobbskatteavdrag och skattesänkningar som fördelats till människor med höga inkomster och jobb.

Nedastående citat från en artikel som Devrin Mavi publicerat i Arena, talar sitt tydliga språk.

”En grupp som har utsatts för grymma arbetsmarknadsförsök redan under gångna mandatperioden är ungdomar. Här är några exempel: Ungdomar som kvalificerar sig till a-kassan får sin ersättning sänkt i snabbare takt. 80 procent i 100 dagar i stället för 200 dagar, 65 procent redan efter 200 dagar i stället för 300 dagar som för övriga befolkningen.
De har fått skärpt ersättningsberäkning: numera beräknas a-kassan på de senaste tolv månadernas inkomst i stället för som tidigare sex månader. Det drabbar framför allt de som är nya på arbetsmarknaden. Tidigare kunde ungdomar som blev arbetslösa direkt efter studierna få grundbeloppet i a-kassan. Det har helt slopats. De hänvisas i stället till försörjningsstöd vilket innebär fattiggörande och utslagning.
Ungdomar måste också vara arbetslösa i 90 dagar innan de blir föremål för några arbetsmarknadsåtgärder. Tidigare kunde åtgärder sättas in från dag ett. Med de villkoren blir det inte svårt att få unga att tacka ja till låga ingångslöner, Centerns våta dröm.”

Till och från

Det blir steg från.
Och det blir steg mot, i livets villervalla.
Känslan är uttrycket
för den rörelse som skapats.
Den bildar livets epicentrum.
Stegen mot ger livet näring.
Stegen från leder sannolikt
till den plats där ytterligare steg
inte kan tas.


.

Knepigt

Det känns knepigt att komma igång med bloggandet igen. Kombinationen av skapad tidsbrist och ett historikst dåligt valresultat kan ta udden ur det mesta. Trots att bloggen i sig aldrig har varit uttalat politisk så föranleder valresultatet en viss tunghäfta. MEN det gäller att komma igen och det gäller att samla tankarna kring en värdegrund om alla människors lika värde, om det förnuftiga i ett sammanhållet samhälle och att var och en efter förmåga inte måste innebära en alltmer synisk och tävlingsinriktad samhällsgemenskap.

En bild kan ibland säga mycket mer än ord; STOCKMAN i bild och ord.

Om Gud fick bestämma

Några dagar kvar innan det står klart vilka som kommer att få folkets stöd. Utifrån min värdegrund så verkar opinionsläget vara en katastrof. Dessutom är jag tveksam till om opinionen är grundad på det politiska innehållet. Allt för lite har valrörelsen fokuserats på politikens innehåll och dess konsekvenser på såväl kort som lång sikt. Allför mycket har det - åtminstone i media - handlat om andra saker. Den kritiska granskningen har varit alltför dålig. Och partiernas kapacitet på gator, torg och vid lägenhetsdörren är nog inte så kraftfull som den tidigare varit.

Hoppas och tror fortfarande på en vändning. Jag hoppas att de röd-gröna vinner väljarnas förtroende. Om så inte blir fallet är Reinfeltd bara att gratulera.Tänk dig följande hypotetiska frågeställning.Gud har bestämt sig att skapa himmelriket här på jorden.

Vilket parti skulle GUD ge förtroendet att förverkliga detta himmelrike?


En aritkel om medias bevakning:Valet är inte en fotbollsmatch

Valfrihet i politik och på vårdcentral

Det är inte många dagar kvar nu innan vi passerar denna valrörelses bästa dagföredatum. Den 19 september är det klart och avgjort vilka som får styra Moder Svea in i framtiden. Alla förståsigpåare säger att det är ett jämnt val och att det är ca 100-150.000 osäkra väljare som kommer att bli tungan på vågen. Det man kan undra utifrån detta, bedrivs hela kampanjen för att få grepp om denna lilla men viktiga valmanskår? Majoriteten av väljarna verkar redan ha en fast förankring i någon av blocken. Fast säker kan man väl inte vara. Gjorde själv en åsiktstest som finns i LO-tidningen. Mina svar på deras 25 enkätfrågor gav kunskap om att jag har åsikter till förmån för ett parti som jag aldrig röstat på. Har alltid röstat på ett annat. Är detta ett uttryck för ett fel hos enkäten eller är det jag som alltför mycket skiljer på min teori och praktik. I alla fall så var jag inte speciellt mycket moderat. De blev långt ner för mig, fast det som förvånade var att jag var lite mer Sverigedemokrat än just Moderat. Om jag skulle följa enkätens resultat så innebär det för min del partibyte, men mycket talar också för att det blir som vanligt.

När det gäller vad man ska välja så har det nog i någon mening aldrig varit lättare än nu. Egentligen står valet mellan två paket (Alliansen och De rödgröna). Det är mellan dessa paket som vi har att välja. Paket som i ena fallet kommer att domineras av Moderat samhällsutformning medan den andra sidan kanske kommer att domineras av Socialdemokraterna. Fast där är opinonsläget osäkert och man kan idag inte förutse de inbördes styrkerelationerna, mellan framförallt Mp och S. Den enda oroshärden kring block- eller paketpolitiken är om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen eller ej. För den som inte gillar Sverigedemokratiskt inflytande blir det ett enkelt val. Då väljer man någon av de rödgröna. Det är de enda som uttalat att man inte kommer att acceptera deras inflytande på den egna politiken. För att förhindra det är man tex beredd att samarbeta med partier i Alliansen. Moderaterna har däremot inte sagt så, de kan tänka sig att sätta sig vid makten där Sverigedemokraterna ges rollen som vågmästare och därmed också stödparti.

Just nu är valkampen hård och det verkar finnas en hel del pengar till reformer och andra förbättringar. Den tiden kommer dock med all säkerhet inte att vara för all framtid. Ganska snart – osäkert när – kommer det en diskussion om att det saknas skattemedel för att genomföra viktiga samhällsåtgärder. Kanske tvingas man också till sparprogram. Det är då som vi måste ha byggt en samhällsapparat, en samhällslogistik och verksamheter som är rimlig och ekonomsikt försvarbar och som inte är slösaktig. Häromdagen läste jag en artikel om konsekvenser kring valfriheten av vilken vårdcentral man väljer att vara ansluten till. Privat eller offentlig. Ur ekonomisk synpunkt är idag denna valfrihet inte speciellt bra. När du går från den ena till den andra, så förlorar den förra direkt en del av sina intäkter. Det rör sig i Västernorrland om 2.307 kr per person och år. Ju större rörligheten blir mellan olika vårdcentraler så innebär det att ekonomin för den ”förlorande” vårdcentralen blir ytterst osäker kanske med budgetunderskott som resultat. Om/när det blir verklighet måste verksamheten anpassas (personalnedskärning, nedläggning). I avvaktan på att detta är genomfört kommer verksamheten att blöda och stora underskott skapas. Och när det blir så, så innebär det med all säkerhet att skattemedel måste användas för att betala underskotten. Detta oavsett om det är en privat eller offentlig vårdcentral som går i ”konken”. På så sätt kära skattebetalare kommer vi att få betala för samma plats minst två gånger. Snacka om att kasta pengar i sjön.

För dig som vill läsa artikeln:Privata vårdcentraler ger stora minussiffror

.

Det vi behöver - som kund och medborgare

NYA FÖRETAG GER NYA JOBB, basuneras ut på en av Centerpartiets valaffischer. Sant men ändå inte. En bekant till mig är i full gång med att förverkliga sin dröm om att starta ett företag. Ett företag inom den nya och växande tjänstesektorn. När jag frågar när det blir dags att anställa så kommer ett tveksamt men ärligt svar. Inte kommer det att innebära några anställningar, ”jag får vara glad om jag själv kan överleva”. Med den utgångspunkten är Centern devis inte sann. Varje företag stort som smått måste få avsättning för vad den producerar. Det måste helt enkelt finnas en efterfrågan (vilja att köpa) och en köpkraft (förmåga att köpa) av ganska omfattande mått innan anställningar kan ske. Styrkan på efterfrågan av det som produceras är grundbulten i företagsamhet och jobb.

Hur kanaliseras idag vår efterfrågan? Grovt kan man säga att en form av efterfrågan kanaliseras genom din och min plånbok dvs vi köper det vi anser oss behöva. Den konsumtionen finns i stor utsträckning på en marknad där du och jag uppträder som kund. Vi funderar på vad vi vill ha, kollar vad som finns och vad vi har råd med. Lek med tanken om att vi inte hade några skatter alls. Därmed heller ingen offentlig sektor. Säkert skulle det även då finnas sjukhus, skolor, idrottsanläggningar, vägar, åldringsvård m.m. Fast om du och jag som kund själva och enskilt (var och en för sig) skulle efterfråga något av detta som idag tillhör den gemensamma välfärden så innebär det att din efterfrågan måste kommuniceras med utbud och din köpförmåga. Valfriheten skulle få ett nytt ansikte. Billigt och dåligt till den som inte har råd. Dyrt och bra för de rika.

Genom våra skatter och därmed genom den offentliga sektorn kan samhället kanalisera vår efterfrågan och våra behov till rättigheter, skyldigheter och möjligheter som medborgare. I den skattefinansierade sjukvården kostar ett dygn 80 kr för alla. För såväl rik som fattig. Dessutom ges vård efter behov, med en köbildning som utgår ifrån ”krämpans art avgör turordningen”. I ett sådant system är man inte en kund, utan en fullvärdig medborgare som behöver sjukvård. Vad man har råd till, behöver inte vara en tanke att oroas över. Ett samhälle utvecklas genom att vi gemensamt formulerar behov och en efterfrågan. Dagisutbyggnaden gav oroliga föräldrar den tillsyn som barnen krävde, samtidigt gav det Elektrolux ökad avsättning och senare vinst genom att inreda med spisar och kylskåp. Och det i sin tur skapade nya jobb. En god välfärdspolitik med statligt engagemang behövs även idag. Nödvändiga förändringar för att minska koldioxidutsläppen och skapa en hållbar miljö förutsätter mer än olika kundvalsmodeller.

När man som den borgerliga alliansen gör, förflyttar de ekonomiska resurserna från offentligt till privat så uppträder en rad risker. Man har sänkt skatten med 100 miljarder. Det som riskerar att hända är;

- Efterfrågan snedvrids eftersom de redan förmögna har fått så oerhört mycket mer, medan vanligt folk fått mycket lite. Den vanliga människan kommer med all säkerhet att efterfråga och konsumera. Och det är bra! Fast om det ska vara bra för Sverige så borde vi helst konsumera svenskt. De redan rika som fått mest av de 100 miljarderna kommer knappast att konsumera särskilt mycket mer. Deras pengar fastnar nog på finansmarknaden och späder på spekulationsekonomin. Det är inte särskilt bra för vare sig oss eller andra.

- Minskade offentliga finanser gör att satsningar på sjukvård, infrastruktur osv inte kan göras i den omfattning man annars hade kunnat (100 miljarder). Satsningar som kunnat innebära fler i arbete, förbättrad sjukförsäkring, förbättringar för studenter, bättre löner bland de offentliganställda, förbättrad infrastruktur osv . Satsningar som skulle öka välfärden och ge fler jobb. Sammantaget skulle detta också ínnebära ökad privat efterfrågan och förbättrad köpkraft (dock ej till redan rika).

De är till stor del dessa frågor som är centrala i skillnaden mellan de två blocken. Den privata konsumtionens betydelse för företag, jobb och välfärd har betydelse och den är politiker överens om. För den borgerliga alliansen verkar den dock betyda allt. För den rödgröna är en stark offentlig sektor lika viktig. Valet handlar inte om höga eller låga skatter utan om så mycket mer. Ska vi vara medborgare eller reduceras till att bara vara kunder?

Vad man hört och sett

Det här med information är sannerligen inte lätt. Det finns bland många informations-och PR-människor en uppfattning om svårigheten att nå fram. Oberoende av given insats når informationen inte fram till de tänkta mottagarna. När den når fram finns en uppenbar risk för missuppfattningar. Med det som utgångspunkt så finna dessutom en risk att informationen kommer att bli överarbetad. Man riskerar att säga det självklara. Det är - tror jag - det som åskådliggörs i bilden ovan. Kontorsstolen har gått i två bitar. Ryggstödet har brutits av och ligger helt för sig själv. Stolen är i det närmaste obrukbar. Att i det läget informera om att stolen är trasig känns helt onödigt. Det finns knappast någon som inte förstår det. Välviljan var säkert god men det visar svårigheten att bedöma vad som är en adekvat upplysning.

En av de senaste dagarnas uppmärksammade informationsflöde har handlar om två Socialdemokrater som med byxorna nere avslöjades som sexköpare. Det händer sannerligen en hel del i politikervärlden. Ideologiska frågor kring jämställdhet och sexköpshandel har i denna händelse gått hand i hand. Även om det den här gången sker på ett sätt som inte är förenligt med hur vi vill uppfatta socialdemokrater. Reaktionen har varit hård och fördömande mot dessa herrar. Med all rätt. Finns det nu fog för att tro att inga fler Socialdemokratiska män köpt sex av prostituerade. Knappast! Det händer både det ena och andra bland förtroendevalda fritidspolitiker och politiker. Peter Swedenmark presenterar i sin krönika Minnesvärda år hur partiföreträdare från olika håll har utmärkt sig.
.

KAMP om tid, pensionärer, friskolevinst och låglönejobb

Det börjar nalkas höst och vi befinner oss i tävlingstider. För någon dag sedan svettades det en hel del i det årliga Midnattsloppet. För egen del med målsättningarna att delta och att prestera en bättre tid än 2009. Den första målsättningen gick vägen. Värre blev det med den andra. Sluttiden blev något sämre än ifjol. I övrigt ingen jämförelse med andra, även om jag glädjer mig åt att tillhöra den bättre halvan av anmälda löpare.

En annan tävlan är partiernas ansträngningar för att locka till sig väljare. Pensionärerna har blivit en intressant målgrupp. Såväl den borgerliga alliansen som det rödgröna alternativet gör kraftfulla utspel för att visa sin välvilja mot denna valmanskår. Här kan det nog – oavsett – valtaktiska utspel vara fog för en förändring. Att som nu fortsätta en tingens ordning med olika skatt för samma inkomst är inte rimligt. En pensionär med samma månadsinkomst som en löntagare tvingas idag att betala 700 kronor mer i skatt per månad. Det är inte rimligt. Skattesatsen skall självklart vara lika för lika inkomst. I början av 90-talet gjordes en stor och partiövergripande skatteuppgörelse som innebar just detta. Just detta att all inkomst skall beskattas lika. Att den borgerliga alliansen lämnat den inriktningen är mycket dumt. Att så snart som möjligt återgå till likhet i inkomstskattetabellen är moraliskt och etiskt riktigt. Det rödgröna vallöftet har sin utgångspunkt i denna orättvisa. Den borgerliga alliansens utspel verkar mer handla om traditionell skattesänkarpolitik och rädsla för pensionärernas besvikelse.

Ytterligare en tävlan sker i skolvärlden. Den mellan offentligt eller privat drivna skolor. Antalet friskolor ökar sin andel. I kvällens Rapportsändning berättade man att ansökningarna om att starta friskolor ökar. Var tjugonde gymnasieskola och var tionde grundskola drivs idag som friskola. En utveckling som mer än idag borde engagera våra politiker. Runt friskoleutvecklingen finns en rad konsekvenser som borde kommuniceras med valmanskåren. Friskolan är fortsatt skattefinansierad men samhället avhändar sig den demokratiska kontrollen och styrningen. Friskoleutvecklingen har försvårat för många kommuner att effektivt och ekonomiskt planera för det egna skolplatsbehovet. Rätt vad det är så finns det ytterligare en skola i området som förändrar villkoren. Dessutom är en stor del av de svenska friskolorna ägd av internationella riskkapitalbolag. Vinsten eller om man så vill våra skattepengar lämnar landet till liten eller ringa nytta. Orimligt och hänvisar till Svante Säwens uppfattning i artikeln;Ta bort vinstintresset ur den svenska skolan

Det finns också en tävlan på en för stunden alltför liten arbetsmarknad. Det finns idag många människor som tvingats till arbetslöshet. En del av de arbetslösa är människor med utländsk bakgrund. Det vill Sabuni (fp) nu råda bot mot. Om jag har förstått henne rätt så vill hon öppna för en arbetsmarknad med mer utav låglönejobb. Låglönejobb som skulle vara särskilt passande för arbetslösa med utländsk bakgrund. Att inte känna upprördhet över ett sånt knäppt och intelligenslöst förslag är oerhört svårt. Hur tänker hon? Ska vi ha en etniskt styrd arbetsmarknad? Vissa jobb och löner för svenskfödda och andra för utlandsfödda svenskar. Bärplockarna i den svenska bärskogen kanske är tänkt att bli en lukrativ låglönemarknad för arbetslösa och utlandsfödda svenskar.

.

Val i livet

"Man ska inte ta livet så högtidligt, man kommer ändå inte levande ifrån det."

Fast! Det är val snart. Var står du politiskt? Och vilka kommer du att rösta på? Testa dina åsikter mot denna enkät och valkompass.

.

En på fyra har en personlig psykisk problematik

Det har hänt att jag kommit åkande efter en väg – livets väg - och farten har falnat samtidigt som styrningen slutat fungera. Helt plötsligt och oförståeligt har färden slutat nere i dikesgrenen. Väl där känner man sig tilltufsad och orolig, även om det inte finns tillstymmelse till någon allvarlig fysisk skada. Mentalt finns en oro för framtida men och framtida konsekvenser. Väl uppe från dikesgrenen har jag någon gång konstaterat att det är omöjligt att bedöma vartåt den fortsatta färden skall ske. Det saknas helt plötsligt en tydlig, konkret och närvarande väg. Ingenting är som det har varit. Det gäller att hitta en väg och det gäller att hitta en riktning. Något nytt har tagit sin början, samtidigt som chocken eller förståelsen för det som skett är obearbetat och svårförstått. Det kan vara nog så svårt att förstå vad som skett och den fortsatta resan kan i starten sakna medvetna och uttalade målsättningar. Vid ett par tillfällen har jag drabbats av omskakande dikeskörningar. Att köra i diket och begreppet psykisk ohälsa har i detta sammanhang starka beröringspunkter.

Den psykiska ohälsan är ett av vårt samhälles stora folkhälsoproblem. Den svenske medborgaren förbrukar en hel del mediciner för att motverka eller lindra effekter kring detta ohälsoproblem. Läkemedelsindustrin går på högvarv och psykmediciner säljer som smör smälter i solsken. När psykisk ohälsa drabbar någon i en ens bekantskapskrets så påverkar det långt fler än den enskilt utsatte. Det finns mycket som talar för att anhöriga i mycket stor utsträckning även de drabbas av ohälsa. Det finns ett antal bakomliggande faktorer till det. Tankarna och funderingar kring mitt ansvar och min skuld (har jag gjort något fel?). Vad kan den ”sjuke” få för vård och läkande insatser inom den öppna eller slutna psykiatriska vården? Tankar och funderingar om hur det sociala nätverket på bästa sätt kan stötta och främja en återhämtning. Så här sa Gull-Britt kring anhörigmedverkan i vården 1975. ”Personalen är bara intresserad av oss anhöriga när det gäller att få oss att ställa upp på permissioner och avlasta personalen i deras dagliga arbete”. Hur förhåller det sig idag? Det har hänt mycket sedan 1975 och citatet kanske är orättvist gentemot dagens psykiatri, men de anhöriga har gissar jag en alltför svag ställning. I tidningen Revansch 3-4/2010, som för övrigt innehåller ett Valspecial, uttalar sig bl.a. Åsa Moberg. En rikskänd journalist med flera läsvärda böcker om hur det är att leva med en person som drabbats av psykisk ohälsa (bipolär). Hennes syn på stöd och anhörigstöd kan skönjas i följande uttalande: Hade jag och Adam bara fått lite hjälp eller stöd hade vi kanske klarat det. Men först ska allt gå överstyr. Den psykiatri vi har idag är så nedmonterad att om man ska få hjälp så måste man antingen begå brott eller vara knallpsykotisk. Det finns nog en hel del som återstår att göra. I det sammanhanget kan det vara värt att minnas, tänka på och arbeta för det som Leif på Verdandi tyckte. Grovjobbet är att hitta något positivt bland allt det negativa. Det måste få finnas en oas i ett hårt samhälle.

Polis eller student på någon annans bekostnad?

Rättvisan eller om man så vill orättvisan har många ansikten. Det blev man varse när Aktuellt på bästa sändningstid meddelade att manliga sökanden till Polishögskolan diskrimineras till förmån för kvinnliga sökanden. Detta har inneburit att hälften av de antagna aspiranterna var kvinnor och den andra hälften män. En i sammanhanget allför jämn och bra könsfördelning eftersom männen som sökt var långt fler. Detta borde märkas i könsfördelningen av aspiranterna. Eftersom fler män sökt så borde också fler män ha blivit antagna. Om det inte blir så, så menar kritikerna att diskriminering råder. Att polisväsendet ägnar sig åt sådan verksamhet anses av vissa som uppseendeväckande.

Det man blir varse av detta exempel ur nyhetsflödet är att rättvisa, orättvisa och till en viss del även diskriminering också har sin grund i hur man politiskt och värderingsmässigt ser på samhället. En infallsvinkel kan vara att orättvisor måste åtgärdas genom ökad rättvisa. Insatser eller åtgärder för ökad rättvisa kan/kommer i sin tur att innebära inskränkta rättigheter eller möjligheter för vissa. Den ståndpunkten vill jag kalla en röd rättvisa. Den utgår från en samhällsanalys som har vänsterns signum dvs den ringar in ett samhällsproblem som det inte längre går att accepterar som rimlig och rätt. När man gjort det, så försöker man med tillgängliga medel att korrigera utvecklingen mot mer av det man kallar rättvisa. När det gäller poliskåren finns en allmän och accepterad uppfattning om att könsfördelningen inom kåren måste bli mer jämlik. Dessutom finns det en utbredd uppfattning om att poliskåren bättre måste återspegla dagens samhälle. Även polisen måste i någon mening bli mer mångkulturell. Om detta skall uppnås måste man praktiskt börja arbeta för detta. På så sätt kommer det orimliga/orättvisan att mötas av regler/förhållningssätt som ökar inslaget av jämlikhet/rättvisa, men som också i någon mening är ett ingrepp mot de som gynnats i rådande system dvs att det kommer att finnas några vinnare men också några förlorare. Fler kvinnor betyder färre män.

En annan infallsvinkel är den som Centrum för Rättvisa intar. För övrigt en av Svenskt Näringslivs många opinionsbildande stödorganisationer. Deras utgångspunkt är traditionellt konservativ i den meningen att den inte på något sätt tar ställning till hur det är nu. Den har ingen kritisk och framåtsyftande hållning när det gäller vare sig fördelningen av poliser eller könsfördelningen till Sveriges högskolor. Den utgångspunkten tittar endast på hur det är och hur man kan förhålla sig till detta. Man kan säga att de har en ståndpunkt som säger att det är bra som det är (konservativt) och att det gäller att fortsätta på den vägen. Med hjälp av tex diskrimineringslagstiftning verkar man för att ingen egentlig förändring sker. En förändring anses inte vare sig vara möjlig eller nödvändig.

Utifrån dessa antaganden så kan man säga att Aktuellt inslag om antagningen till Polishögskolan tydliggör en mycket gammal men fortfarande lika aktuell politisk skiljelinje. Den mellan konservatism och de mer framstegsorienterade värderingarna. Synen på rättvisa, orättvisa och diskriminering kan således såväl ha sin utgångspunkt i traditionellt höger som vänstertänk. I ena fallet som försvar för det rådande. I det andra fallet som verktyg för att forma en ny samhällstruktur.

Det är upp till var och en av oss att ta ställning till vad vi vill stödja. Men mer än något annat borde vi i våra ställningstaganden ta reda på de bakomliggande skälen till den ståndpunkt vi intar. Vad vill vi komma ifrån? Vad vill vi uppnå och hur kan det gå till?

Vad behöver världens folk?

Ibland blir man varse andra kulturer och människors livsvillkor. Kunskapskanalen har visat en rad dokumentärer om sk primitiva kulturer där människor lever under enkla och för oss hårda livsbetingelser. Fast det måste man medge; trots "torftiga" och enkla livsvillkor, så berättar dessa dokumentärer någonting väsentligt och betydelsefullt om hur vi kan bedöma vad som skapar lycka. Dessa arbetsintesiva och självhushållande livsvillkor - utan kontakt med vårt konsumtiontionssamhälle - visar att lycka, förnöjsamhet och harmoni har mycket lite att göra med vår samhällsform. Ovetande om den utvecklade världens bekvämligheter så finner fiskarfamiljen, nomaden eller aburginen sin självaktning och sin harmoni i sitt liv och sin kultur.

I det perspektivet är inte tillväxt, konsumtion och ständig utveckling en absolut och nödvändig förutsättning för att ge livet en känsla av lycka och ett meningsfullt innehåll. Vi skulle således kunna ta det lugnare. Polska från Ullared.

Tillväxt och livskvalitet

Semester eller hemester?

Det är semestertider och vi har de senaste dagarna fått beskrivet för oss hur även denna till formen jämställda rättighet har sin klasskaraktär. Möjligheten och viljan till att ge semestern sitt innehåll avgörs självklart av tex vilka ekonomiska resurser som finns inom respektive familj. I LO-tidningen kan man bla läsa följande; Om vi tittar tillbaka i tiden, så har arbetarna blivit rejält ifrånsprungna av tjänstemännen när det handlar om vad semestern får kosta. Sedan 1980-talet har tjänstemännens semesterutgifter ökat mer, både mätt i reda pengar och i procent.

Att skillnader finns eller t.o.m ökar kan man förklara på många sätt. Gemensamt för dem är att lönen och konsumtionsutrymmet är ett resultat av någon slags värdering av gjord arbetsinsats. En värdering som ibland bygger på tradition. Hemarbetsliknande arbeten klassas av tradition lågt eftersom kvinnor i gemen och dess arbetsinsats i historisk mening har ansetts vara mindre värt än mannens arbete. Efterfågeöverskott dvs det behövs fler utövare än vad som faktiskt finns tillgänglíga. En sådan grupp är läkarna som i stor utsträckning kan hålla uppe och öka sina löneanspråk p.g.a att man genom Läkarförbundet upprätthåller ett modernt skråväsende dvs verkar för att platserna till läkarutbildningen alltid understiger det faktiska behovet. Den dag när läkarkåren är större än behovet kommer inte att bli verklighet än på många, många år. En tredje faktor som avgör dagens skillnader mellan löntagare och löntagare är den s.k nyttoeffekten dvs det som för företaget eller samhället är det mest nyttiga skall kunna ges en högre privat avkastning än något mindre nyttigt. Att påstå detta är lätt. Att värdera graden av nytta är så förbaskat mycket svårare. Utifrån dessa tre aspekter värderas och avlönas vi. Tradition, konkurrens och nytta utgör viktiga fundament i svensk lönebildning. Skälen till att dessa tre faktorer över tid skall avgöra människors livsbetingelser känns för mig inte alldeles självklara och förnuftiga. Traditionen måste över tid moderniseras. Konkurrens som har sin utgångspunkt i någonting annat än en ärlig och öppen tävlan måste beivras. Nyttoaspekten är den mest tilltalande, men även den har sina brister. Nyttig för vem?

Det som återstår är en politisk värdering om hur och med vilka regler ett samhälle skall byggas. Grovt kan lönepolitik således handla om ökade eller minskade löneskillnader. För egen del är valet enkelt. Allt talar för att ett jämställt samhälle på alla sätt är ett bättre samhällen än ett samhälle med stora klasskillnader. Graden av jämställdhet får avgöras av folket, de avtalsslutande parterna och landets regering. Därför är det av betydelse vilka som får folkets förtroende i höstens val. Fågan om färdrikning handlar i stor utsträckning om ett val mellan Alliansen och De rödgröna.

På Facebook finna olik grupperingar kring några av våra politiker som - antar jag - ett försök att påverka valutgången. Huruvida detta är en framgångsrik politisk strategi är jag inte rätt person att bedöma. En liten invändning är dock att mycket av det politiska arbetet kan ske fördolt och i mjugg. Har sett att det finns grupperingr som:
Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin eller
Kan den här soptunnan få fler fans än Fredrik Reinfeldt och
Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack.

För egen del föredrar jag dock en politisk aktivitet som bygger på devisen "tand för tand, öga för öga" dvs att partiföreträdaren och det så kallade folket också möts i verkliga livet. Det är därför glädjande att Sossarna redan nu har igång sin valstuga i Söderköping och att Kommunals Rättvisebuss gjort sina besök i Västervik och på Borgholm. Detta kunde jag konstatera på en liten route i dessa semsestertider.

.

Det verkar konstigt

En vecka med sol, värme, Almedalsvecka och underbar TV-underhållning måste man betrakta som händelserik och levvärd. Det finns en hel del att reflektera över.

Skolan och betygen De rödgröna gjorde under innevarande vecka ett utspel kring hur man vill besluta kring den framtida skolan. Detta har kommenterats på ledarplats och av många andra. Bra att komma överens, men man ligger mycket nära den borgerliga alliansen. Om betyg skall ges i klass 6 eller 7 måste man nog betraktas som marginellt och obetydligt, såväl i skolvärlden eller som underlag för vilka som skall få min röst i kommande val. Skolan och förutsättningarna för att lyckas som elev, handlar om mer än när och hur betyg skall sättas. För inte så länge sedan hade vi i skolan en femgradig (1-5) betygsskala. Dessutom var det så ordnat att elever som pga skolk, dåliga hemförhållanden, bristande motivation och kunskap kunde flyttas till OBS-klasser. Små speciella grupper utan skolmässig kontakt med "normaleleven". Att på detta sätt bli utvald, utklassad innebar också självklart en slags inlärningen. Kunskapen av att inte duga. Kanske är det den viktigaste invändningen mot betyg. Att the winner takes it all medan de med sämre betyg konserveras i dålig självuppfattning och en förstärkt känsla av att inte duga. Eva en fd OBS-klasselev beskriver detta med följande rader:

Eva-Lotta är värd 2 poäng. Catrin och Magnus är värda 4 poäng.
Olle, Pia och Christina är värda 3 poäng.
Marina och Sabina är värda 5 poäng. Jag är värd 1 poäng.
Marina och Sabina är högtstående, ja enastående äkta vara.
Utmärkta exemplar. Ja --- värda hela 5 poäng.
Jag är värd 1 poäng.
Olle, Pia och Christina är dom normala vardagsexemplaren. Lagom duktiga och kreativa i skolarbetet. Men ingenting går upp mot "Super Marina Sabina". Men jag en gammal 1:a. Värd ynka ett poäng. En struntsiffra. Hå, Hå, Hå. Om man kunde jobba sig till en tvåa. Men jag kan ju aldrig drömma om att nå den höga positionen som Marina och Sabina, dom intellektuella människovärda enastående exemplaren där högt uppe har. (Pockettidningen R nr 5/72)

Robert Broberg denne folkära och egensinniga musikant. Det var helt underbart att i TV-soffan få uppleva hans Show på Cirkus. I min tankevärld så finns det all anledning tro att herr Robert Broberg under mycket lång tid kommer att ha en stor skara beundrare. Det mjukt mänskliga och förvirrande kärleksfulla ihopkokat med humor, lättsamhet, mer djupgående texter och små dikter gör honom till en stor underhållare. Kommer han att få en plats i våra hjärtan likt Bellman, Taube och Cornelius?

Solveig Ternström För mig är denna kvinna en god representant för att konkretisera den nya ytliga politiska vardagen. Politiskt aktiv i Centerpartiet och gissar jag vald på ett kändismandat snarar än politiskt hårt vardagsarbete. Denna kvinna, som dessutom sitter i riksdagen för c, tar i valrörelsen 10e timme sin hand från dessa och säger att hon fortsättningsvis kommer att arbeta för en Socialdemokratisk valseger. Snacka om ytlighet. Man undrar om valet på centern berodde på 1-2 angelägna privata frågor och löfte om riksdagstolen. Inte kan det grunda sig på någon djupare ideologisk övertygelse hos Solveig Ternström. Även om realpolitiken ibland inte är avgrundsdjup mellan blocken så finns det ändå en avsevärd skillnad mellan traditionellt borgerlig och socialdemokratisk syn på hur samhället bör organiseras. Det finns en rad aktiva (Hörnlund fd arbetsmarknadsminister och C i Ånge) som övergett centern för dess högervridning under Maud Olofssons ledning.

Sven Otto Littorin Vad ska man säga om den mannen. Bevisläget när det gäller hans sexhandel är oklart. Hans vårdnadstvist har med all säkerhet försvårat hans möjligheter till att göra ett gott vardagsjobb. Kanske var det enda rätta att avgå. För sig egen skull, för barnens skull och för demokratins skull. Utan en avgång skulle hans privatliv förmörkat och förhindrat möjligheterna till att diskutera och ta ställning till vilket samhälle vi vill ha.

Sven Otto Littorin har inte imponerat på mig vad det gäller hur han utfört sitt ämbete och inte har han framtstått som någon stor statsmannalik minister som inger förtroende, tillit och har karisma. Ett håller jag dock med honom om, man ska inte måsta vara en stålman för att klara att verka bland det politiska etablesimangen. Det önskvärda är att våra politiker delar så mycket som möjligt av vanligt folks vardag. Att det finns vårdnadstvister och att det finns sexköpare bland vanligt folk torde inte vara en nyhet. Vanligt folk känner sig nog inte föranlåten att säga upp sig från jobbet pga detta. Dessa får sona sitt brott på annat sätt. Hur ska vi tillämpa likhet inför lag och praxis i sådana här frågor?

.

För första gången

Så har det då äntligen hänt. Efter ett antal beslutsamma dagar har årets första dopp blivit verklighet. En kall liten tjärn i de norrländska tassemarkerna fick utgöra miljön för denna premiär. Det känns upplyftande att ha fått till stånd denna nymodighet. Under 2009 skedde avhållsamhet och det var i november 2008 som utomhusbadandet senast skedde. Fast då under helt andra premisser och villkor. Nu i en känsla av euforisk glädje och lycka. Då under tungsinnets svarta mantel.

De historiska ögonblicken brukar uttryckas som att man genomgått ett paradigmskifte. Under en process från ett tillstånd till ett annat brukar man försöka precisera den stund när själva förändringen sker. Detta kan sedan kallas det historiska ögonblicket. Årets badpremiär skulle kunna ses som ett mindre historiskt ögonblick. Någonting som kommer att ha återverkningar på den fortsatta sommaren. Kanske blir det en era av oerhört många, ljuvliga och alldeles underbara badstunder på soliga och sköna badstränder.

Det finns också inom andra områden i samfundet där det skulle göra gott om det händer något för första gången. Sverige skulle nog må gott av ett historiskt ögonblick där vi förärar oss landets första kvinnliga statsminister. Kampen mellan de olika blocken verkar bli knivskarp, men visst skulle det vara underbart med en kvinna vid rodret. Dessutom skulle vi få en regeringen som mer seriöst och på ett mer framtidsinriktat sätt tar sig an framtidens frågor. I min värld har den borgerliga alliansen allför mycket fokuserat på otrygghet för den sjuke och arbetslöse och kraftiga skattelättnader för de som redan har rimligt mycket resurser. Dessutom kan det inte vara vettigt att samhället/staten släpper den demokratiska kontrollen och privatiserar in absurdum. Var ligger vinsten i att apoteket privatiseras? Vem tjänar på detta? Inte är det Björn som häromdagen gick till sitt närmaste apotek för att hämta sin medicin. Den var slut och kunde därmed inte levereras. Hans nya privata apotek kunde inte berätta om medicinen fanns på närmaste men konkurrerande apotek. Det blev att springa runt och fråga.

Marknadslösningar på skattefinansierade samhällstjänster innehåller en hel del problem. Bilbesiktningen ska visst också privatiseras. Till vilken nytta? Kommer jag att med min gamla bil söka konkurrensfördelarna i att gå till ett mindre nogräknat besiktningsställe? Vad är det med den privatiseringen som gagnar bilägaren och trafiksäkerheten? Samhället är ständigt under förändring och utveckling. Ibland på gott. Ibland på ont. Att ohämmat privatisera och förtränga eller negliera medborgarintresset kan få förödande konsekvenser. Det kan gå riktigt illa. En person som funderat mycket kring detta är de fd kulturministern Bengt Göransson. Han har skrivit en intressant bok i ämnet; Bengt Göransson är en skarp iakttagare, en pedagogisk och dessutom rolig skribent som förtjänar att bli tagen på allvar. Du kommer aldrig mer kunna höra ordet friskola utan att tänka; privatskola, aktiebolag eller upphävd offentlighetsprincip. Världen blir sig inte riktigt lik igen.

.

Lödighet

För inte så länge sedan fanns det en alldeles bestämd uppfattning om arbetare och böcker. Möjligen är denna uppfattning sprungen ur den verkligheten att skolan och därmed möjlighet till utbildning endast var förunnat ett fåtal. Möjligheten att utbilda sig i ett Sverige med endast 6-årig folkskola och obefintlig fortsättningsskola var för de lägre samhällsklasserna en omöjlighet. Till skillnad från idag när samhället arbetar med problem som bristande motivation och skolk så såg dåtidens problematik helt annorlunda ut. Möjligheten till utbildning var begränsad. Det fanns hos stora grupper av vanligt folk en vilja till utbildning som man var förhindrad att delta ta i. För inte så länge sedan var det vanligt att man hörde äldre människor beklaga sig över att de inte fick gå i skolan som de velat.

Möjligen är det i den vardagsbilden som en del gav uttryck för tankar om att ”böcker i ett arbetarhem visar på bildning” dvs där bodde personer som inte lät sig nedslås och kuvas av ett bristfälligt samhälleligt utbildningssystem. Dessa människor sökte på egen väg den bildning man kunde finna i boken och läsecirklar. Dessutom var boken inte bara ett behövt textinnehåll. Det var också en produkt, en statussymbol. Vackert inbundna böcker stod högt i rang.

För egen del kom jag att präglas av bokens betydelse i hemmet, trots att min uppväxt gav långt bättre utbildningsmöjligheter än tidigare generationer. Trots detta har boken fram till alldeles nyligen haft en särställning hos mig. Böcker skall vara egna, böcker skall sparas, böcker innehåller en genuin och tidlös text av intresse för all framtid m.m. Så gott som ingen köpt bok har därmed fått lämna hemmet. Vare sig den upplevts som dålig eller bra. Det håller dock på att ske en förändring. Alltmer har insikten om att boken mer måste betraktas som en färskvara än ett tidlöst dokument gjort sig gällande. Vilket betytt att jag aktivt ställt mig frågan om vad som behöver finnas kvar av min lilla bokskatt. Har helt sonika böjrat läsa om böcker för att få svar på frågan om dess aktualitet idag och om de ska bevaras eller inte. Under de senaste dagarna har en rad av nobelpristagaren och författaren Pär Lagerkvists böcker fått sig en ny bedömning. Hans böcker har till det yttre en mycket religiös inramning. De handlar helt sonika om bokens huvudperson och andra människors sökande efter det heliga landet. För att finna det heliga landet genomförs pilgrimsfärder. Vem som lyckas och vilka som inte lyckas ger hans böcker inte riktigt svar på, däremot finns det mycket som pekar på att den som följer konvention, lag och har lyckade yttre förutsättningar inte alltid betyder detsamma som att lyckas nå fram. Det finns en frågeställning om det sanna kontra det ”sanna” som kittlar. Till sitt yttre handlar hans författarskap om ett religiöst motiv och religiösa symboler. I min tolkning låter jag det heliga landet få symbolik av uppnådd lycka eller den utvärderande slutstation som döden innebär. Fram till dess har vi att vandra livets väg (pilgrimsfärd). Hur och under vilka förutsättningar vi gör det har viss betydelse, men det viktiga är trots allt hur lödiga vi är som människa. Det gäller att vara lödig dvs äkta och gedigen mot oss själva och gentemot vår omgivning. Böckerna: Gäst hos verkligheten, Själarnas maskerad, Bödeln, Dvärgen, Barabas, Ahsverus död, Pilgrim på havet, Det heliga landet och Onda sagor finns inte längre i min närhet. Frågan om vad det äkta livet är och hur man ska leva för att uppnå den sanna meningen med livet är självklart också viktigt idag. Men den förlorar i kraft av att åskådliggöras i en miljö som inte har bäring i ett alltmer sekulariserat samhälle.

.

Bröllopsfest, fotbollsfest och jämlikhetsfest

Äntligen har de unga tu fått varandra. Den massmediala bevakningen av kungahusets förestående giftermål har varit mastodontiskt. Det finns kritiker av detta tillfälle. Inte kanske så mycket kring själva giftermålet. Det är i sig vackert och gulligt. Dessutom har prinsessan skapat sig en prins genom sin kärleksrelation med en pojk från den svenska myllan. Det är också vackert med en prinsessa av rang som finner en man från folket. Verkligheten överträffar sagan för en stund.

Det finns också uppfattningar om Sydafrikas satsningar på att arrangera VM i fotboll. Visst är det också trevligt och underhållande med det arrangemanget. Visst kan man framledes också kunna dra nytta av denna satsning. Men, det finns också dom som anser att de 30 satsade miljarderna bättre hade behövts inom andra områden. Inget eller mycket lite samhällsresurser läggs av den Sydafrikanska regeringen på kampen mot AIDS. Hela 15 % av landets befolkning är drabbad av AIDS. Det innebär att runt 7 miljoner människor bär på sjukdomen.

Ofta är det nog så att såväl fattig som rik vill visa upp ett ansikte som speglar lycka, framgång och fest. Visst är det bra att vi skapar sk festliga tillfällen och att vi partajar kring olika samhälleliga företeelser. Men .........................

Om världens befolkning krymps till en liten by på 100 personer. Om dessa personer skulle stå i proportion till hur det förhåller sig i världen av idag, så kommer följande bild fram. Sex personer äger 59 % av välståndet. 80 av 100 personer bor i undermåliga bostäder. Hälften av befolkningen lider av undernäring. Det finns 70 analfabeter. Och slutligen; En enda person äger en dator. Källa: Öja pastorats församlingsblad.

Ur denna lilla men pedagogiska jämförelse finns en hel del att hämta.Sånt som vi - när det är åtgärdat - kan festa kring.

.

Från mitt fönster

Det var drygt 90 grader i bastun. Hur varmt det är i de politiska rummen finns det tyvärr ingen uppgift om. Trots att avgörandet närmar sig. Det är inte lång tid kvar innan valdagen är här och vi vet vilka som får styra Sverige den kommande mandatperioden. Utifrån de alltför täta och uppmärksammade opinionssiffrorna verkar det bli stenhårt. Ena dagen alliansen som någon dag senare avlöses av en majoritet för de rödgröna. För att senare svänga igen. Den fragmentiserade och det mediainfluerade politiska agerandet skapar alltmer oportunistiska väljare. Tidigare fanns en fara för demokratin i enfrågepartierna dvs att partierna drev en fråga och saknade strategier för helheten. Numera finns en fara i att valmanskåren uppträder på ett liknande sätt dvs man röstar på det parti som för stunden har den bästa godispåsen till fredagsmyset. På något annat sätt kan man väl knappast förklara de svängiga opinonssiffrorna. Den ideologiska eller klassmässiga grunden har alltmer minskat i betydelse.

En gång i världen sa den socialistiska anfadern Karl Marx att "arbetarklassens frigörelse skall vara dess eget verk". Marx gav en förklaring om hur samhället (det kapitalistiska) är organiserat och fungerar. I den analysen gav han ett besked om att arbetarklassen var den klass som blev utsugna och gick miste om värden som den producerade. Värden som gick arbetarklassen ur händerna och hamnade hos kapital- och fabriksägare. Och till en del även en begynnande medelklass. För att råda bot mot detta så förordade Marx politisk aktiviet. Formad och utförd av de som ville frihet och för att få till stånd en bättre fördelning av de värden som skapats. Socialdemokratin och Vänsterpartiet är två grenar från detta Marxistiska släktträd. Vänsterpartiet kom länge att vara elitistiskt och icke demokratiskt. Socialdemokratin har dock alltid haft demokratin, folkligt engagemang och reformismen som tre centrala fundament i sin uppbyggnad. Frigörelsen och samhällets utveckling skall bygga på att möta den kapitalistiska eller marknadsorienterade utvecklingen med reformer som ökar trygghet och ger en jämnare fördelning av samhällets resurser.

Det här var enklare både att formulera och få stöd för i ett samhälle som ännu inte tangerat välfärdsstatens nivåer. Dessutom var klasstillhörigheten mer förankrad i var och en. Man visste vem man var och man visste vad reformer konkret innebar för den egna livssituationen. Det gick relativt enkelt att forma en politik för de många. Idag är det nog inte lika enkelt. Tanken om morgondagens stora reform finns inte där som dom gamla frågorna om Rösträtt, pension, grundskolereformen, den allmäna och goda sjukvården mfl. En av dagens viktigaste frågor är miljön och klimathotet, men ack så besvärlig att hantera och få ett massivt stöd kring. Höjd bensinskatt verkar tex inte i alla stycken vara vänsterpolitik eftersom den får klä skott för de rödgrönas sviktande opinionssiffror.


Det är banne mig inte så lätt. Dessutom så förvånas och förundras man över vilka eller vem som gör politisk karriär i dagens politiska system. Karl Marx sa att arbetarklassens frigörelse ska vara dess eget verk. Rimmar det bra ihop med de senaste dagarnas nyhet om att Socialdemokratin saknar låginkomsttagare. Nu gäller detta till riksdagen och kanske bör man inte uppröras över detta. När det gäller förtroendevalda till landets olika Kommunfullmäktigeförsamlingarna är siffrorna kanske inte lika alarmerande. Fast visst vore det bra om folket företräddes av folket dvs de beslutande församlingarna utgjorde ett genomsnitt av väljarna.

.

Gäst hos verkligheten

Kristdemokraterna vill nischa sig som att dom är och företräder verklighetens folk. Vem eller vilka som utgör verklighetens folk och vilka som inte gör det, kan vara nog så svårt att förstå. En Kd-definierad kulturelit utgör inte verklighetens folk, men i övrigt? Författaren och Nobelpristagaren Pär Lagerkvist försökte redan i förra seklets början ge sin bild på verklighet och verklighetens folk. I den självbiografiska boken Gäst hos verkligheten formas en berättelse om hans uppväxt och ungdom. En bok som idag inte har speciellt mycket verklighet att förmedla. Lite grovt kan man beskriva innehållet som ett tidsdokument om några människors livsbetingelser. Ett centralt tema är huvudpersonens förhållande till döden, Gud och Guds existens. Efter att läst detta verk går det inte att konstatera annat än att boken idag saknar aktualitet. Som historiebok håller den inte heller måttet. Den boken kommer att få lämna bokhyllan och förflyttas till pappersinsamlingen. Det som dock gjorde intryck var följande små rader: Ja, världen den var hur som helst. På det ena viset och på det andra, det var ingen reda med den. Det var alldeles som det föll sig. Inte lönade det sig mycket att ha några särskilda önskningar beträffande den, det såg man nog.

Och det är väl så det funkar. Verkligheten och verklighetens folk kan ha helt olika och skilda perspektiv på livet och tillvaron. Det borde Kristdemokrater och andra ta till sig. För egen del har min egen politiska metafor varit att bygga politiskt tänkande kring begreppet hur vanligt folk har det dvs majoriteten av en population. Kring dessa, det vanliga folket, finns dom som har det sämre och dom som har det bättre. Även detta skall man självklart förhålla sig till. Enligt det synsättet så kan man konstatera vissa borgerliga partier aktivt driver en politik för ökad otrygghet bland gruppen vanligt folk. Det finns en rad bevis för detta. Ett av områdena är krav på förändrade villkor för oss löntagare. Hur i all sin dar kan det bli ett bättre och modernare samhälle om man ökar vanligt folks otrygghet. Centern och CUF verkar i vissa frågor ett syndikalistisk eller anarkistiskt alternativ i den borgerliga alliansen. Centerns angrepp på fackföreningsrörelsen och kravet på att avskaffa Lagen om anställningsskydd (LAS) är ju helt sanslöst. Hur kan det gynna vanligt folk i vardagen. Dessutom är det så att man totalt har missuppfattat lagen. Turordningsreglerna i LAS är förhandlingsbara och gäller i grunden bara människor med samma kompetens. Centerna blandar äpplen och päron för sin sak dvs öka otryggheten bland vanligt folk.

I gårdagens Aftonbladet finns en artikel som redovisar internt bråk i alliansen vad det gäller den svenska arbetsrätten. Det bär mig emot, men för en liten stund är jag nöjd med Moderaternas analytiska förmåga.

Sju av tio utsatt för hot och våld!

Det är inte speciellt många patienter på en normal psykiatrisk vårdavdelning. Den vårdavdelning som refereras till här har 13 sängplatser. Den som är patient på en sådan avdelning vistas där under korta och akuta faser i sin psykiatriska ohälsa. Detta innebär att avdelningen har en omsättning av patienter som efter nödvändig återhämtning och läkning åter skrivs hem till sina invanda och kända miljöer. I enstaka fall kan det bli tal om att finna nya alternativa boendeformer. En del patienter kan ha utvecklat en psykisk ohälsa som gör att man för kortare eller längre period erbjuds boenden med mer av vårdande och behandlande insatser.

Personalen på denna arbetsplats får årligen fylla i en enkät som behandlar jobbet. Arbetsgivare och fack försöker gemensamt finna svaret på hur det fungerar och utifrån det forma åtgärder för att förbättra situationen. Det är en stor och omfattande medarbetarenkät med mångahanda frågeställningar. En av frågorna berör frågan om man som personal känt sig hotad eller utsatt för våld. På den här avdelningen - den med 13 patienter - sa 69,2 % av de som svarat; att dom under de senaste 12 månaderna har varit utsatt för våld eller hot om våld. En i sammanhanget hög siffra, men den avviker inte nämnvärt från den nivå som anges inom hela enkätområdet. Siffrorna kommunicerar bra med den erfarenhet som finns på andra arbetsplatser inom den psykiatriska sektorn.

Enkäten ger ett gott svar på en upplevd nivå av hot och våld. Att nästan 7 av 10 i en personalgrupp upplevt detta är inte bra och acceptabelt. Enkätens brist är dock att den inte på ett tillräckligt bra sätt splittar och ger en bild av våldets mer konkreta karaktär. Att skilja på verbalt och fysiskt våld skulle underlätta bedömningen. Dessutom vore det nog bra om man bättre kunde lista och beskriva det våld som kan förekomma. Innan en våldshandling sker så brukar den aktive uppvisa någon typ av aggressivitet. Skulle vilja särskilja aggressivitet som det som föregår en våldshandling. Våld är en aktiv våldhandling. Aggresivitet är hot om våld, således någonting som man kan åtgärda/behandla och förhålla sig till.

Det finns olika typer av aggresivitet:

IRRITABEL - dvs grinig och svängig i humöret. Blir lätt irriterad och uppvisar ilska över det som händer och sker runt personen. Vi har väl alla i vår omgivning någon som vi klassar som "grinpitt" och irritabel. Gnäller och är missnöjd över det mesta. Ett missnöje som också kan accelerera. I den psykiatriska världen kan man koppla ihop en hel del av irritabilitet med droganvändning eller maniskt skov.

DEFENSIVT VÅLDSUTTRYCK - dvs man är som individ rädd för att förlora något. Man reagerar utifrån känslor av rädsla och ångest men det yttrar sig i form av aggresivitet och våld. Även här kan vi känna igen oss, om någon försöker ta ifrån något som vi inte vill förlora. En person som är psykotisk kan pga paranoida vanföreställningar eller schitzofreni känna denna rädsla/ångest kring att bli fråntagen något. Ytterkläder kan ibland fungera som ett nödvändigt och personligt skydd mot en hård och brutal värld. Om dessa tas ifrån personen så skapas grunden för det defensiva våldet, dvs man försvarar sig från att inte bli av med något nödvändigt.

INSTRUMENTELLT VÅLD - den eller de som ägnar sig åt instrumentellt våld gör det enbart för att uppnå någon slags vinning. Denna personliga vinning kan se ut på många olika sätt. Idrottsföreningens huliganistiska klack kan också definieras som ett våld som är instrumentellt. Utövarna vill uppnå någonting. Aktning bland de egna eller en kick (som för bergsklättrare, bungujumpare mfl). Det handlar alltså inte om fotboll eller att man tycker illa om någon i motståndarlagets klack. Tror t.o.m att de skulle fungera som "bröder" på en landskamp eller på en badstrand i Thailand. Inom psykiatrisk verksamhet hör det instrumentella våldet oftast samman med psykotiska personer eller de med antisocial personlighetsstörning. Det som är i vägen för vad man vill, undanröjs eller nyttjas som "verktyg" för att uppnå det som står högst på den egna agendan. Utan att det för det finns något personlig konflikt bakom.

IMPULSSTYRD - här talar vi om den aggresivitet eller våld som är svår att förutsäga och att förstå. Det impulsstyrda sker oberäkneligt och ofta utan att man som observatör kan förså samband, orsak eller verkan. Aggresivitet av det här slaget är snabbt uppblossande och "snabb som en nysning".
Personer med bristande impulskontroll finns företrädesvis bland de med hjärnskador eller inom gruppen personlighetsstörda.

Det ser olika ut, men

Detta att veta vad saker och ting är, är banne mig inte så lätt. För någon dag sedan spatserade jag omkring på en kyrkogård. Vid en gravplats fanns en ståtlig och imonerande gravsten. På denna gravsten fanns det uppgifter om den avlidnes identitet och yrke. Kryddkramhandlaren Carl Fredrik Gylling 1765-1837 vilade vid denna plats. Egentligen bryr jag mig inte ett jota om Carl Fredrik, däremot väcktes en viss nyfikenhet kring vad en kryddkramhandlare var för en. Nu vet jag det. Han var helt enkelt en handlare kring vissa produkter. Ett affärsmannaskap som helt klart har givit en förmögenhet och säkert en hel del aktning.

En handlare/krämare var då likaväl som nu ett viktigt mellanled när det gäller att koppla ihop producent och konsument. Det finns många goda svenska exempel på krämare som till och med lyckats på en internationell marknad. Kamprad med IKEA och Persson med HM är två exempel på lyckade affärshjärnor. Självklart skall förmågor och energier som hjälper till att tillhandahålla "önskvärda" produkter betala sig på det privata planet. Det gäller såväl den gamle Carl Fredrik som de nutida affärsmännen. Men! Man kan också se denna process utifrån en aktuell politisk fråga om valet mellan valfrihet och jämlikhet. Det är ju alltid så att valfrihet, om den utgör den enda ledstsjärnan - skapar skillnad, konserverar ojämlikhet eller ökar klyftorna. På samma sätt skulle en matematisk jämlikhetssträvan utan valfrihet minska individers möjlighet till självbestämmande och försvåra den nödvändiga samhällsutvecklingen. Dessa två utgångspunkter måste vi förhålla oss till. Samtidigt som begränsning i valfrihet innebär en begränsning för några men det motsatta för andra. På samma sätt kan åtgärder för ökad jämlikhet betyda krav och inskränkningar för en del samtidigt som andra kan erhålla nya möjligheter och förbättringar. Det är viktigt med valfrihet. En förutsättning för att forma det goda samhället är dock att valfrihetens utformning på ett adekvat och klokt sätt kan kommuniceras mot jämlikhet. Om detta vittnar bla en nyutkommen bok Jämlikhetsanden.

Om jag håller mig kvar lite vid Kryddkramhandlare Carl Fredrik och hans värv så kan man utgå ifrån tre perspektiv. Ett; Det var säkert en ambitiös och arbetsam person och för detta skall han belönas. Två; Man kan utgå från att han var en hyfsad inköpare av sina produkter. Han kunde för rimliga kostnader fylla sitt lager och försäljningsrum med goda och attraktiva produkter. Tre; Han var en duktig försäljare som till goda men acceptabla priser kunde tillhanda de produkter som stadens konsumenter sökte. Sammantaget skapade han på detta sätt en rikedom som långt mer översteg de människor han till vardags och sin verksamhet kom i kontakt med. Ur ett valfrihetsperspektiv skulle allt kunna få vara vid detta. Några blir rika. Andra blir mindre rika. Vissa blir fattiga. Ur ett jämlikhetsperspektiv kan man anse att den tingens ordning inte är önskvärd. Det är inte rimligt att medborgare och människor i samma samhälle lever under allför skillda livsvillkor. Argumenteringen för inskränkningar i Kryddkramhandlarens frihet kunde ha följande utgångspunkt. Carl Fredriks arbetsinsats och nytta skall självklart belönas. Däremot finns det anledning att tro att producenter (tidigare led) inte i förhållande till slutresultatet fått det bästa priset. Dessutom finns det nog fog för misstanken om att konsumenten också tvingats betala ett överpris. Den orättvisa och ojämlikhet som skapats kan lösas med en politik för jämlikhet genom att minska valfriheten för krämaren. För det är så att för varje vinstkrona som skapats innebär att andra i marknadsföringskedjan tvingats avstå en peng. En slant som kunde ha fördelats på annat sätt. Detta gäller såväl i 1800-talets början som idag. Man behöver inte fundera länge för att hitta exempel på hur det fria valet kan gå snett. Utvecklingsländer producerar till vår marknad med barnarbete och till underpriser. Finanvärldens ohämmade vinstjakt slår tillbaka på vanligt folk som tvingas lösa situtationen med arbetslöshet och överpriser.Osv.

Kan inte låte bli att avsluta med en länk som visar hur det blivit en hel del pengar över för att ge chefer en ganska stor och rejäl lön. Här handlar de om dom som skapar avtal och ramar för din och min lön. Löneförhandlare leder löneligan. Kanske är lönen motiverad, kanske inte. I vilket fall som helst det är pengar som också skulle ha kunnat vara fördelade till andra svenska löntagare. De med något måttfullare månadslön. Eller varför inte använda en del av den högavlönade elitens inkomster till att bygga vidare på välfärdssverige. De med psykiatriskt funktionshinder har endast i 35 % av fallen en löneinkomst. En löneinkomst som sällan överstiger 90.000 kronor. Kanske kan fler av dem erbjudas sysselsättning och bättre inkomster om vi begränsade överklassens valfrihet och ökar andras.

.

Det gäller att få må bra

Stina ljuger nästan alltid. Bara för att framstå i bättre dager eller för att inte avslöja hur hon egentligen mår. Pernilla säger att hon har dåligt självförtroende. Hon är rädd för att inte duga. Det innebär hon försöker justera sin kropp genom att tvångsmässigt och absurt försöka korrigera och få bort sina skavanker. Den osäkerhet dessa personerna ger uttryck för är två exempel av det mer dramatiska slaget. Trots graden av osannolikhet i exemplen så är det så att dagens människa mer än någonsin tidigare lever under existensiell osäkerhet.Det finns på individuell nivå många frågor om varandets villkor. Det finns många möjligheter och det finns många val. I tidigare samhällen har identitet ofta förknippats med yrkesförmåga. Jaget och synen på jaget var intimt förknippat med vad man gjorde eller jobbade med. Den moderna människan har genomgått en paralell utveckling som hästen. Idag en slimmad och graciös fritidsvarelse. Igår en kraftfull och muskulös ardenner/arbetshäst. I det perspektivet blir identitet, lycka och att veta om man duger inte så enkelt. Det finns en stor risk för osäkerhet.

Huruvida Keren Cytter som visas på Moderna Museet alltid har dessa frågor aktuella i sitt konstnärsskap är jag inte rätt person att bedöma. Ett är då säkert, att utställningen med sina videofilmer visar upp alldagliga situationer i reala miljöer och med dialoger som upprepas i absurdum. Samtidigt som repliker vandrar mellan filmens aktörer. Även om det ibland känns svårt och främmande så går det inte att förneka att filmerna berättar om den så kallade verkligheten. Mycket av det vi säger och gör är ju inte allför sällan en upprepning av oss själva eller ett härm av andra. I en film gestaltas en kvinna 42 år som påstår att hon är 16½. Apropå att inte duga. Där finns en annan film som behandlar kärlek och förälskelse. En kärlek som inte bygger ömsesidighet utan är individuell. Tänk dig att du är älskad av din partner, medan du själv helt är upptagen av en känd skådespelare samtidigt som din bästa kompis är kär i din partner. Rörigt och besvärligt, men visst kan attraktion ta sig konstiga vägar? En tredje film spelar upp ett pardrama som slutar i mord. Min sentens av denna video är att Keren Cytter laborerar med ödet och ödets betydelse. Det som sker hade ändock i alla händelser hänt, säger hon i videon. I den dåliga relationen finns förutbestämda handlingar eller förlopp. Den handling eller förlopp som är förutbestämt tar ingen hänsyn till tid. Tid kan man inte göra någonting åt. Inte heller en händelse eller förlopp. Det enda som går att göra är att skapa en i tid förskjuten händelse. Det kan ske tidigare eller senare.

Frågor av det här slaget dvs frågor som behandlar livsvillkor, identitet och välmående är långt vikigare än huruvida man ska ha den senaste mobiltelefonen eller inte. Frågeställningar av det slag som Keren Cytter ställer i sin utställning hör absolut hemma i kulturvärlden. Kanske borde intresset för djupare existensiella frågor också ges en plats på den politiska agendan. Katrine Kielos berör i en ledare frågor om politik och lycka. Ledaren är kritisk till om Mp är det parti som är bäst på att hantera de villkor som framtidens välfärdsstat bör vara organiserad kring. I det samhället måste välmåendet få större betydelse. Det politiska parti som bäst kommunicerar en vision kring ett bättre samhälle utifrån psykologiska aspekter är Mp. Man har en kritisk hållning kring tillväxtens negativa effekter. Lycka/välmående är inte synonymt med tillväxt. MP har också en slags vision om ett mänskligt och långsiktigt hållbart samhälle. Det finns en tro om ett slags grönt utopia. Detta värmer!

Det parti som bäst kan formulera en human politik kring tillväxt, välmående och omfördelning kommer att få min röst.

Kort rapport; Om att leva

Klart tänkande kräver mer mod än intelligens. Åtminstone borde det vara så att intelligens utgörs av klart tänkande. Fast säker kan man nog inte vara. Det var kombinationen av intelligens och klart tänkande som blev drivkraften när jag anmälde mig till en filosofisk salong. De som skulle medverka på podiet var ett helt gäng av undersökande och kloka personligheter. De skulle delge oss sitt tänkande kring centrala begrepp i våra liv. Det skulle handla om vad är kärlek, om ansvar, om lycka och om ondska? En vanlig filosofisk frågeställning berör ofta frågeställningen om meningen med livet. En för mänskligheten central och viktig frågeställning. För egen del handlar meningen med livet om något vardagligt grått och inte speciellt upplyftande. Meningen med livet är i grunden bara att skapa förutsättningar för fortsatt liv dvs människans överlevnad i dubbel bemärkelse. Skaffa mat för dagen och skapa ett efterkommande släkte. Människans uppgift som människa är nog inte mer heroisk än detta. Däremot kan den enskilde människan eller mänskligheten inom ramen för detta magra uppdrag agera på många sätt. Det som nu ger sig tillkänna är frågan vad ger livet mening? Och inom detta spectra har vi en genuin möjlighet att utifrån klart tänkande och intelligens göra skiftande val. Hur ska vi förhålla oss till det liv vi lever? Vad ger mesta möjliga mening av kärlek, lycka, ansvar och hur hantera ondska? Att få införliva nya kunskaper för hur man kan/bör leva för att uppnå mer av lycka, sann kärlek, förstå ondskan och att ta ansvar för världen är en viktig och mänsklig drivkraft. Viljan att förstå, utvecklas och nå högre höjder är ett mänskligt drag. Detta gällde även mig. Jag vill helt enkelt förstå mer och bli klokare för egen del samtidigt som jag också önskar dela med mig av det jag lärt. När jag hemkommen försöker kontrollera och minnas vad som fastnat så känns det som jag gått bet. Kunskapen fanns inte där även om en känsla om nya insikter gör sig gällande. Möjligen något mer bildad. Med stöd av Ellen Key (1849-1926) så vill jag tro det. Hon har bla sagt: Bildning är det som blir kvar sedan vi glömt allt vi har lärt oss.

Kärlek:
Är mer än vänskap (själ) och begär (kropp). Varje individ i en relation kan vara helt fri och oberoende, men vad förenar då? Inte är det kärlek. Det är inte orimligt att man tar intryck av och integrerar den andre i sig själv. Knepigt om det blir för mycket för båda eller bara den ene. Man tar ju död på en del av jaget för att lämna plats för den andres behov/önskningar. Problematisk vid en separation. Viktigt att lyfta fram tankar, känslor och avsikter i en kärleksrelation. Varför är man tillsammans? Vad ser man hos varandra? Vad innebär det att skapa en egen och gemensam framtid?

Ondska:
Det förekommer ondska. Människan är i grunden inte ond. Hon är i grunden inte heller god. Människan är, ond eller god i förhållande till sina livsbetingelser. Det betyder för mig att ondskan inte kan kopplas till enskilda individer och gälla hela människan. Ondska är mer ett resultat av omständigheter och inlärning (brist på inlärning) än någon ondskefull gen.
Ondskan har för mig tre ansikten: Ondska med avsikten att göra illa. Ondska som ett uttryck för makt med uttalade goda avsikter (tolkningsfråga om gott och ont). Slutligen ondskan som saknar avsikt men upplevs som ondska. Hos människor som saknar empati eller har brister i det sociala samspelet uttrycker sig ofta klantigt och det tolkas ibland som ondskefullt (Ord är handlingar/ F Wittgenstein, professor i analytisk filosofi).

.