maj 26, 2012

Surt om sjuk och fattig blir en synonym


I min barndoms hemkommun ökar försörjningsstödskostnaderna (förr socialbidrag). Den utvecklingen är man inte ensam om. De flesta av Sveriges kommuner brottas med den utvecklingen. I min hemkommun begär socialnämnden 6 extra miljoner för att klara kostnadsökningen under 2012. Den totala kostnaden omsatt till per capita blir därmed ca 1100 kronor per år och kommunmedborgare. Kommunen har tittat på och utrett vad denna kostnadsökning beror på. Man konstaterar att en dominerande orsak är alla de som kastats ut från försäkringskassan och inte är berättigad till sjukersättning. Alltså sjuka som nu också förlorat sitt försäkringsskydd och som nu hänvisas till socialkontoret. Från sjuk med samhälleliga rättigheter till fattiglapp med mössan i hand har steget för många känts besvärande och kränkande. Från generell välfärdpolitik till individuell behovsprövning och att granskas under lupp kan innebära en onormalt hård psykisk press. Ansökan om försörjningsstöd innebär bl a man kollar om det finns en gammal bil e.dyl som kan säljas innan något stöd utbetalas. Inga eller mycket små tillgångar är ett av kriterierna. Kansker ryker sommarstugan. Sjuk och fattig kan bli en skrämmande synonym i det rika landet Sverige.


Där staten spar och skapar strikta gränser för sjukskrivningstider innebär egentligen bara att socialförsäkringssystemet går med ytterligare överskott. Samtidigt som kostnader för många av de sjukas liv och leverne blir kostsam utgift för socialnämnden i den egna kommunen. För att inte tala om den kränkning det innebär att som sjuk och i avsaknad av sjukersättning tvingas till att söka socialbidrag (idag försörjningsstöd).

Det är surt i Sverige av idag. Surare än nykokt rabarberkräm.


maj 14, 2012

Sjukförsäkring utan försäkring



Låt mig börja dagens blogginlägg med en historia;

När Gud hade skapat jorden tittade Sankte Pär ner på den och sa:

- I Afrika har dom torka. I Sydamerika har dom översvämningar. I Nordamerika har dom tromber. I Öster har dom jordbävningar. Men Sverige slipper undan ALLA katastrofer!

DÅ log Gud illmarigt och sa:
- Där finns ju Försäkringskassan.

Försäkringskassan har onekligen problem. Det kan inte annat vara när det finns beslutsfattare som kringgärdar och förstör för en myndighet. Besvikelsen kan inte annat än bli stor på denna myndighet som har till uppgift att vara stöd och hjälp men som alltmer fått rollen som exekutor av kraftfulla kränkningar och ohumanisk behandling. Så var det nog inte tänkt.

En tredjedel av löntagarna har mindre än 80%-ig sjukersättning.

Kommunal har nyligen presenterat en utredning som behandlar ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen. I den politiska omvärldsbilen utgör sjukersättningen 80 %- av inkomsten dvs den som är sjuk får en sjukersättning som utgör 80% av sin inkomst. Detta är dock inte sant. Drygt en tredjedel av alla löntagare hade 2009 en ersättningsnivå som understeg denna procentnivå.

Detta faktum är skrämmande och otidsenligt. I arbetsgivaravgiften har löntagarna avstått löneutrymme för att kunna ha en rimlig och god sjukförsäkring. De inbetalda medlen överstiger med god marginal de utbetalda medlen. Försäkringen går helt sonika med höga överskott. Överskott som idag används till någonting helt annat. Kanske har de på – tycker jag – felaktiga grunder varit med och finansierat orimliga och tokiga insatser utan verkan (krogmomsen, jobbskatteavdrag odyl).

Det är dags att rejält höja taken i sjukersättningssystemet. En 80%-ig ersättningsnivå ska inte bara vara anpassad till den politiska retoriken utan också till den vardagliga metodiken. Mitt stöd för utredningen och dess slutsatser stöds fullt ut av mig.

Lästips: Under höga tak ryms alla

Hot om självmord mer och mer vanligt.

Försäkringskassan kompetensutvecklar sin personal i hur man bemöter människor som hotar med självmord. Sedan de nya hårdare reglerna infördes 2008 har självmordshoten ökat från 19 per år till 599.

Skrämmande!

Lästips: Självmordshot ökar starkt

maj 06, 2012

Barn har rätt till goda livschanser

Banne mig är det inte sant. Inget barn väljer sina föräldrar. När Röda Korset presenterar sin undersökning om att barnfattigdomen breder ut sig och blir allt större så måste detta sättas i perspektiv av att barnet, varje enskilt barn, inte bär någon skuld i denna utveckling. Barn drabbas men bär ingen skuld. Med det perspektivet så borde samhället, våra gemensamma ansträngningar, fokuseras på att efter bästa förmåga uppväga och kompensera för uppenbara livskvalitetsskillnader. Barnfattigdom och denna typ utav utanförskap måste med kraft motverkas. Att ge barn garanti för att samhället ger; Alla barns rätt till likvärdiga livschanser!

Om den utgångspunkten är självklar så kan tillvägagångssättet vara mer problematiskt. Hur ska det göras och hur ska det gå till? Om man som jag vurmar för att det finns ett kollektivt ansvar för att skapa förutsättning för barns likvärdiga livschanser så har jag också avfärdat uppfattningen om att familjen ensamt bär ansvar för sina barn. Föräldrar och samhälle har ett gemensamt ansvar. Hur detta ansvar skall fördelas är dock inte skrivit i stjärnorna utan måste formas utifrån en politik som värnar föräldraskapet men som också ur ett samhälleligt perspektiv ser till barnens bästa. Föräldrar och samhälle ska samverka kring barnens bästa. Föräldrar genom ett gott föräldraskap och samhället genom barnfattigdomsbekämpande insatser. Detta kan ske genom riktade insatser till särskilt utsatta barn eller genom mer generella samhällsinsatser. En rejäl höjning av barnbidraget är att betrakta som generell. En sådan insats bidrar till minskad fattigdom samtidigt som skattefinansieringen innebär en viss omfördelning av resurser från barn med rika föräldrar till barn med mer fattiga föräldrar. Åtgärder som denna och likartade insatser skulle ur mitt perspektiv vara de insatser som i första hand är önskvärda. Ett barnbidrag som är kopplat till föräldrars inkomstnivå eller badresor som bara är till för fattiga barn ger ingen god profil på ett modern samhälle. Skillnaden mellan rika eller fattiga barn ska utrotas inte göras alltmer tydlig och ge vissa en fattigmansstämpel.

Visserligen förstår jag att vissa samhällsinsatser måste vara av mer selektiv och individuell karaktär. Detta till trots, vägvalet är nog att så långt som möjligt forma en generell barn och ungdomspolitik. Lika väl som generell välfärdspolitik framför en selektiv sådan är att föredra så gäller samma sak våra barn och ungdomar. Det finns idag en rad områden som förstärker skillnaden mellan barn och barn. Tänker till exempel på dagens skola som mer än någonsin prioriterar valfrihet med undertext av kvalitetsskillnader och en ökad ”fattigdom” bland många ungdomar. Även här skulle en generell välfärdsorienterad skolpolitik, En bra skola för alla, vara av godo. Självklart kryddad med den enskilde elevens behov av utveckling, stöd och kunskapssökande.