Allt har en framtid

Om två månader - från idag räknat - ska jag springa Midnattsloppet. På Stockholms gator - en sen lördagskväll - ska jag ge mig ut på en joggarmil. Varför gör jag nu detta? Ibland slås jag av att det beror på den gamle mannens försök att för sig själv bevisa lite av den eviga ungdomen. Ibland tänker jag på att det är ett uttryck för min hedonistiska ådra. Känslan av lust och välbehag inför och efter denna joggingprestation känns redan nu i kropp och själ. Denna känsla kommer förhoppningsvis att uppväga obehaget med skavsår och trötthet. För inte tala om den ångest som skapas av att befinna sig i en tung och halvtränad kropp som alltför ansträngt rör sig mot platsen där målsnöret en gång varit spänt. Kan inte förneka att de positiva känslorna av välbehag dominerar min bild av vad som kommer att ske.

Det man förstår när man spånar kring detta milalöp är att framtiden redan är närvarande här och nu. Trots att den för stunden - som scenario - i högsta grad är osäker och en bra bit bort. Det är ju mycket som kan hända till den 15 augusti. Kanske kommer jag inte ens till start. Oavsett om det blir målgång eller ej så är det vad jag gör här och nu som blir en förutsättning för den framtid som så småningom kommer att bli till. Man kommer alltid att förhålla sig till en verklighet och framtid som alltid kan ställas i kontrast till det man för en tid sedan önskade eller ville. Egentligen är det ganska enkelt att ge förutsättningar för framtiden. Åtminstone om man bara har jaget, egot eller det individuella perspektivet som utgångspunkt för ens planer och handlingar. Då är det ju bara att leva och ha de egna önskningarna, de privata drömmarna och de personliga målen att hantera. Svårare blir det om man vidgar perspektivet med att också ge utrymme för olika former av oförrätter. Hur ska man tex förhålla sig till att det i Sverige - just nu finns 4.000 barn som lever under skyddad identitet. Hur ska man bry sig och vad kan man göra här och nu för att i framtiden undvika att detta upprepas?

Det räcker nog inte med att - för egen del leva gott med god mat och en och annan joggingtur. Hur kan framtiden kvalitetssäkras?

.

Stavgång på en mosaikvägg

Det finns en mosaik. En livets mosaik där varje mosaikskärvas kulör och glans avgörs av dig och mig. Varje mosaikbit – tätt sammankopplade med andra – utgör en vacker och spännande mosaikvägg med den samlade mänsklighetens görande och låtande. Din eller min möjlighet att sätta färg eller glans på denna vägg är förstås begränsad. Fast helt utan möjligheter är vi förstås inte. Varje enskild mosaikbit formas av Homo Sapiens unika förmågor. Våra möjligheter ligger i att vi är en varelse som styrs av tankar, känslor och handlingar. Det jag gör, tänker eller känner kommer att forma mig som individ. Men också - om det möter en annan människa – att på ett eller annat sätt påverka hur denne eller dessa personer kommer att se på sig själv eller världen. Desto tätare umgänge desto starkare kraft och påverkansmöjligheter. Men det kan också bli så att det jag gör, tänker eller känner kan få återverkningar längre bort än man kan ana. Likt små ringar på vattnet kan mycket sprida sig över världen.

På det enskilda och mer privata planet utgör det undermedvetna (känslan), tanken och handling de tre faktorer som utgör vår identitet. En identitet som – för att fungera väl och i harmoni med sin omvärld – måste finna sin karaktär i en känsla, tanke och handling som hämtar sin energi ur en likvärdig grund och som därmed kommunicerar med varandra. I annat fall mår vi på ett eller annat sätt dåligt. En situation som också den påverkar i vår omvärld. Den enskildes hälsa kontra psykiska ohälsa har sin grund i om en sådan obalans finns eller inte. Hur man ser på sig själv är viktigt men mer viktigt är det att inför andra vara någon som det går att förstå. Minst problem blir det om man lyckas hitta det som gör att känslor, handlingar och tankar stödjer och kompletterar varandra. Självklart! Dock ack så svårt. För egen del kommer jag ofta på mig med att känsla och ibland tankar har ett innehåll som inte kommunicerar med det jag faktiskt gör. Detta är förbannat jobbigt.

Visst blir det fel med identiteten och kontakten med andra om man tänker solidaritet, känner förakt och beter sig egoistiskt. Vad var och en av oss tänker, känner och gör är därför oerhört viktigt. Detta avgör vem jag är, hur jag mår, hur jag uppfattas och med vilken energi jag uppfattas. Det blir mosaikskärvor av alltihop. I olika nyans och i olika glans. Dock med det gemensamt att dom på något sätt är en viktig del av den framtid som vi formar här och nu.

Vad tänker, känner och hur gör du;

a) När du får veta att 1995 hade 13% av Sveriges ensamföräldrar låg inkomst. Idag gäller det hela 29%.
b) När du hör att Apoteken skall privatiseras.
c) När du förväntas gå till valurnorna för att avgöra vilka som ska sitta i EU-parlamentet.