mars 28, 2010

Vem städar bakom din dörr?


En gång i tiden lanserades RUT-reformen som en anledning att ge hårt ansträngda familjer ett rimligt stöd i vardagen. Det ansågs som viktigt att ge ekonomiskt stöd (subventioner) för att få hjälp med hushållsnära tjänster. Utgångspunkten i detta resonemang åskådliggjordes av hårt arbetande familjer som inte hann med hemarbetet. Hårt arbetande med otillräcklig ekonomi för att själv – med egna pengar – betala hela kostnaden för den hjälp man ansåg sig behöva. Detta var grunden till den borgerliga alliansens ställningstagande. Det man målade upp i sin ”vision” var möjligheten till billig städhjälp som skulle underlätta vardagen för dubbelarbetande familjer, särskilt då barnfamiljer. Det man nu efter någon tid kan konstatera är att den dubbelarbetande familjen i mycket stor utsträckning är liktydigt med en familj med relativt höga inkomster. Den ensamstående och hårt arbetande småbarnsföräldern verkar inte ha nåtts av denna reform. Det genomsnittliga avdraget för hushållsnära tjänster är mycket lågt. Det är först i inkomstgrupperna över 320.000 kronor som subventionen blir något att tala om. Där har subventionen/bidraget utgått med i genomsnitt 4.000 kronor. I en enda grupp – inkomster över 1 miljon – så blev subventionen/bidraget mer än 10.000 kronor. Denna grupp på 6.172 personer fick också det största beloppet på sammanlagt 65 miljoner.

En tanke man får efter detta konstaterade är att RUT-avdraget till sin form inte i första hand är en åtgärd som hjälper till att avlasta arbetsbördan för hårt dubbelarbetande familjer, särskilt då barnfamiljer. Däremot kan man konstatera att det mer verkar handla om en skev fördelningspolitik. De med höga inkomster får omotiverat stora samhällsstöd för en verksamhet dom själv skulle ta ansvar för. Om borgerligheten skulle vara konsekvent i sin tro på marknaden så skulle man även här basunera ut att denna fråga skall regleras av marknaden dvs staten har inte någonting att göra med hur folk städar och pysslar. Så sa man ju i den omtumlande SAAB-affären.

Det verkar som företrädare för den borgerliga alliansen glömt ursprunget till sin reform. Numera håller man tillbaka när det gäller den hårt arbetande familjens behov av stöd i sin vardag. Numera är huvudargumentet för att behålla och utveckla subventioner/bidrag till de hushållsnära tjänsterna att de genererar nya jobb. Man talar ibland om kvinnor och invandrares nya arbetsmarknad. Kanske är det så att det ger en del jobb, men är det en samhällsinsats som i jämförelse med andra insatser ger ett bättre resultat. Kring detta råder idag stor tveksamhet. Samtidigt måste man vara medveten om att subventioner/bidrag av det här slaget urholkar skatteunderlaget. Permanenta avdragsgilla lösningar belastar kontinuerligt skattebetalaren. Med detta som grund så kan verksamheten inte få ett alltför stort utrymme. Det viktiga är att på ett seriöst och ansvarsfullt sätt behandla hur vi på bästa sätt skall använda våra gemensamma skatteintäkter. Det gäller att föra en politik som lyckas kombinera samhällsnytta med individnyttan utan att förstärka ekonomiska, sociala eller kulturella skillnader mellan medborgare. Den gamla kloka kunskapen om att ”varje fel använd skattekrona är en stöld från de fattiga” står sig än idag. Det är vanligt folk med vanliga inkomster som är grundbulten i skattebasen. Att använda skattepengar för att skapa jobb och egen försörjning är i sig lovvärt. En aktiv arbetsmarknadspolitik är i det sammanhanget oerhört viktigt. Men samhällets insatser får inte cementera eller förstärka gamla klasskillnader. Dessutom kan våra gemensamt ihopslitna skattepengar behövas inom andra mer angelägna områden. Satsningar på tex barnomsorg, skola och sjukvård skulle också generera en hel del nya jobb. En insats som både skapar arbetstillfällen och höjer välståndet i hela landet. Insatser som dessutom når vanliga människor med vanliga inkomster.

Det finns andra exempel på alternativa användningar för att skapa jobb. Dagens ROT-avdrag är inte möjlig bland hyresrätter (bara bostadsrätt och villa). Om man vill skapa arbeten så skulle ett renoveringsstöd kunna ge fler jobb än vad som idag skapas. Byggsektorn har, enligt SABO:s beräkningar kapacitet att renovera ca 50.000 lägenheter i flerfamiljshus per år – däremot finns inte pengar att göra det. Ett tidsbegränsat renoveringsstöd motsvarande en tredjedel av den beräknade genomsnittskostnaden per lägenhet, totalt strax under 7 miljarder, skulle med säkerhet driva på ombyggnadsarbetet och leda till många nya jobb.

Det räcker inte med att hålla fram de (eventuellt) positiva effekterna av en viss typ av åtgärd; man måste relatera det till vad man skulle kunna vinna genom andra, alternativa åtgärder i samma syfte. För jobbens, samhällsnyttans och folkets bästa gäller det att söka lösningar som kan upprätthålla full sysselsättning. Sätt stopp för orimliga subventioner/bidrag till redan välbemedlade.

mars 22, 2010

Notera det orimliga



Tänk dig att du köpt en Aftonbladet. När du läser tidningen så finner du en anmärkningsvärd artikel. Journalisten som gjort artikeln berättar en historia som innehåller uppenbara övertramp, lögnaktigheter och falska brottsanklagelser mot en person som du känner. Artikeln är grovt felaktig, kränkande och fylld av förtal. Detta känner du till och gör en polisanmälan mot tidningen. Efter en tid åtalas och döms den ansvarige utgivaren. Det häpnadsväckande är dock att det är Expressens ansvarige utgivare som blivit åtalad och dömd. Helt orimligt att Aftonbladet gör ett fel som Expressen får sota för. Hallå! Detta är inte på riktigt, jag bara skojar. Men det är i princip så här det kan fungera inom den svenska psykiatrin av idag. Åtminstone när det gäller den patientgrupp som vårdas under Öppen psykiatrisk tvångsvård (ÖPT). En mellanvårdsform som kan liknas med försöksutskrivning dvs om vissa förutsättningar uppfylls så får patienten vistas i sin normala hemmiljö. Om det inte fungerar så innebär det att man hämtas åter till den slutna psykiatriska vården. Detta med ÖPT har relativt nyligen kompletterats i Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Möjligheten att återkalla denna försöksutskrivning åligger en specialist (psykiatriker) i allmän tjänst dvs inom offentlig (sluten)vård.

Detta vore väl inget problem om all psykiatrisk vård drevs i offentlig regi och av det egna landstinget. Nu är det inte så på alla håll. I Stockholm finns det sedan en tid privat driven psykiatrisk verksamhet (öppenvård). En öppenvård som i mångt och mycket har monopol på sina brukare. Ett sådant företag är Carema Hjärnhälsan som finns i Haninge, Nynäshamn, Tyresö, Nacka och Värmdö. Ingen annan öppenvård förekommer. Carema har det behandlande ansvaret för brukare i öppenvård dvs personer som har psykisk ohälsa men som finns i sin normala hemmiljö. Detta gäller samtliga brukare och därmed också de patienter som ”vårdas” genom beslut om Öppen psykiatrisk tvångsvård. Och det är här som det går – nu är det på riktigt – att jämföra med det inledande kvällstidningsexemplet. Om Carema Hjärnhälsan i något fall inte gör ett fullgott arbete. Man kan som i exemplet med Aftonbladet ha kommit helt fel, så är det inte säkert att det är Carema som kommer att ställas till svars. Det är nämligen en specialist inom allmän tjänst som i juridisk mening är ansvarig. Trots att man praktiskt – i vård och insatser – inte har rätten att bedriva denna vård. Det praktiska ansvaret åvilar en aktör och det juridiska en annan. Det är helt orimligt att Expressens ansvariga utgivare skall bestraffas för de fel som görs på Aftonbladet. Lika orimligt är det att den offentligt drivna psykiatriska verksamheten skall ha det juridiska ansvaret och kanske också dömas för fel som görs av en helt annan vårdgivare. Ansvaret för det praktiska borde självklart hänga ihop med det juridiska. Så här bör det inte få fortgå!

mars 13, 2010

Det räcker inte med att titta för att kunna se


Under bokrean fick jag tag i en bok - en slags historiebok - om skogen och skogens betydelse för människan. Den är skriven av Svenska Akademiledamoten Kerstin Ekman och heter; Herrarna i skogen. En bok som beskriver människans förhållande till skog. Från att skogen har varit ett okänt, oanvändbart och skrämmande fenomen så har den idag blivit en viktig ekonomisk faktor. Den naturliga och självväxande skogen är sedan länge ett minne blott. Idag utgör våra skogar till 95 % produktiv mark. Man kan jämställa skogsbruk med annan jordbruksproduktionen dvs att även skogen skördas och återplanteras. Den naturliga skogen är på ett sätt därmed i ursprunglig mening onaturlig.

Efter att ha tagit mig igenom denna bok så slås man av att tankar om att den kända och beskrivbara världen inte per definition alltid är densamma. Det vi ser när vi tittar oss omkring är ett resultat av hur hjärnan tolkar eller förstår. Att se på en skog utan att hjärnan gör någon koppling till att den är ett produktionsmedel och kan omvandlas till en nyttighet innebär att skogen blir ”osynlig”. Utan denna förståelse så kan skog bara vara något otillgängligt svart, okänt och farligt.

En slutsats jag drar efter att ha tagit mig igenom detta verk är det finns olika faktorer/komponenter som avgör vad man ser när man tittar. Det räcker inte bara med att titta. I hjärnan finns den aktuella uppsättningen ingredienser för vad det är vi ser. Utifrån denna något förenklade men ändock intressanta ståndpunkt så har jag de senaste dagarna ställt mig en fråga kring detta. Kan man med ett enda ord förklara hur man förhåller sig till omvärlden? Ett ord som är centralt i ens omvärldsanalys, så centralt att det avgör vad och hur jag hanterar mig själv och mina relationer till omvärlden. Till slut, efter en hel del funderande kom jag fram till ett gångbart ord som beskriver min karaktär. En karaktär som beskrivs med ett ord och som har stor betydelse för hur jag hanterar det jag ser och är med i.

Efter mycket funderande kring denna lekfulla men allvarliga frågeställning har jag funnit ordet OBERÖRBAR. Med det ordet som grundbult i ens betraktande så blir livet fyllt av förberedelser för att möta det minst fördelaktiga. Eller att inte formulera personliga mål som kan resultera i omgivningens eller egen besvikelse. Det kan ju misslyckas och det gäller att kunna möta "livet" rakryggat, vara oberörd och snabbt kunna gå vidare. Skulle det bli bättre än det sämsta alternativet så finns det anledning för att känna glädje. Samtidigt som man har minimerat den obehagliga känslan av besvikelse och tårar. Defensivt och känslokallt, men känslomässigt stabilt. Kan man kalla detta för att försöka leva så att man - i någon mening - blir okränkbar. Människan ska i ett civiliserat samhälle garanteras okränkbarhet. Detta bär vi allla ett kollektivt ansvar för, men det går också att enskilt på olika sätt förbereda sig mot detta. Hur vi förhåller oss till omvärlden beror på vad vi ser. Och det vi ser är den samlade erfarenhet som finns lagrad i vår hjärna. För mig handlar det om att försöka vara OBERÖRBAR. För andra kan det vara någonting annat. Det finns säkert många sätt att ge energi till viljan att vara suverän och okränkbar. Man kan ta fajten om detta på flera sätt. En kvinna på gymmet har en tatuering där det står; It´s my body, soul and spirit. Kanske handlar det också om detta, att ge uttryck för sin suveränitet och okränkbarhet. Faan ta den som försöker.
.

mars 07, 2010

Att vilja, men inte få jobba


Det finns vinnare och det finns förlorare. Som vinnare kan det vara skönt att sola sig i glansen av den uppskattande skara som dunkar i ryggen och tjoar. Dagens Vasaloppsvinnare Jörgen Brink och Susanne Nyström går nog – gissar jag – omkring i en trött kropp men med ett euforiskt lyckorus. Tänk att i hård tävlan efter de 9 milen slutligen få ställa sig överst på prispallen. Det måste vara en enorm känsla.

Man behöver inte vara en intellektuell avantgardist för att förstå att motsatt känsla uppstår om man får uppleva det motsatta dvs att vara den som förlorar. Och förlora det kan man göra på många sätt. I idrottens värld är det en sak och att förlora position eller uppskattning i samhällsgemenskapen är en helt annan. Många gånger så avgörs individers förhållanden av vad politiker tycker och reglerar. Den borgerliga alliansen har gjort en hel del ingrepp i det av tradition starka välfärdssamhället Sverige. Deras politik har i propagandan kretsat kring tre begrepp. Dessa uttala som ett mantra och anses vara det enda saliggörande. Det handlar om sänkt skatt, minskade bidrag och någonting som man kallar arbetslinjen. Dessa mantra kräver politiska beslut, men det blir inte alltid så bra när man skyndar fram.

Pratade igår med en vän till mig. Han har sedan några år inte haft någon heltidsanställning. Han har som han brukar säga, hankat sig fram på kortare och flera försörjningsformer. Under hela inkomståret har han arbetat som tidningsutdelare, men det har inte utgjort en heltidstjänst. Dessutom har han arbetat som ledsagare dvs hjälpt och stöttat handikappade ungdomar i deras vardag. Detta har heller inte utgjort en heltidstjänst. Dessa två jobb har han under hela året. Dessutom är han egen företagare. Under vissa perioder är det igång. Periodvis – på året - inbringar företaget tillräckliga inkomster för att kunna garantera försörjning. Problemet är att företaget inte är tillräckligt inkomstbringande under årets alla 12 månader. Detta har gjort att min vän har kombinerat arbete med det egna företaget, arbetet med ledsageri, arbetet med att dela morgontidningar med A-kasseersättning för vissa dagar. Enligt hans egen utsago har det funkat ganska bra. A-kassedagarna har räckt länge och han har i huvudsak försörjt sig på eget arbete och inte bidrag.

Den borgerliga alliansens jobbpolitik slår hårt mot honom. Igår berättade han för mig att han varit tvungen att säga upp sig från sina anställningar. Han kan inte försörja sig på att vara ledsagare och tidningsbud. Och han får ingen A-kassa om han jobbar deltid. I det här fallet blir den borgerliga alliansens politik någonting som tvingar människor från arbete till bidrag. Och detta rimmar illa med vad man säger sig vilja uppnå och mena.

Man tvingar min vän bort från egen försörjning och arbete till 100% arbetslöshet. Ingen A-kassa (bidrag i borgerlig termenologi) för att låta honom fortsätta arbeta. Samtidigt är man ivriga försvarare av andra ”liknande” bidragsberoende verksamheter. Det är tex ok med bidragen (skattesubventioner) till de hushållsnära tjänsterna. Varför ok i det ena fallet och inte i det andra? I mitt perspektiv handlar det mest om konservativ fördelningspolitik. Visst är det egentligen bara en politik där de redan rika får mer på bekostnad av de mindre bemedlade?
.