En klapp utan julpapper

Det är på ett sätt en vanlig dag. Tar mig som vanligt till jobbet genom en 20 minuters lång promenad. Det är Julafton och när jag går där längs vägen får man en förnimmelse av ett otroligt lugn. Det är som den fullständiga harmonin och lugnet infunnit sig. Får för en stund en känsla av att det är tidig söndagsmorgon och ingenting har vaknat till liv. Även den hurtige julaftonsjoggaren signalerar med sin närvaro ett tillstånd av total harmoni. Fastän han springer så ser allt så lugnt och harmoniskt ut. Befrielsen verkar finnas där. Befrielsen från stress, orimliga krav och signalsubstanser från det goda livet känns i hela rymden. För en stund slås jag av tanken om känslan i sig har med en verklig Gud och Jesus att göra eller om det är fostran och kultur som likt en hypnotisör lurar i mina hjärnvrår.

Att finnas i verkligheten är viktigt. Vilken verklighet såg den där Jesus och vad ville han? Var hade han stått politiskt om han levat idag? De berättelser som beskriver hans livsgärning talar för att han hade haft sitt hjärta till vänster. Fast säker kan man väl inte vara. Men att dela brödet och fiskarna, att kasta ut månglarna vid templet, att ge av sin förmåga och energi till samhällets utsatta talar för att han ville dela samhällets resurser och tillgångar mer jämlikt. Dessutom symboliserade han en tanke om att det var viktigare att ge än att ta. I dessa tankar var han så manifest att man snarare kan tala om att han inte enbart var en välgörenhetsinriktad person. Nej hans tankar syftade till att i grunden förändra människors villkor. Det handlade nog mer att förverkliga ett solidariskt byggt samhälle en bra bit från välgörenhetens ansikte. Välgörenhet är ju bara ett bidrag till de behövande, utan att för den skull vilja en i grunden förändrad samhällsordning.

Visst är det viktigt att ge och det tillhör onekligen julen. Fast hur ser en bra julklapp ut. Jag har sannerligen inget svar på det, men ett vet jag. Det behöver inte vara någonting som man köpt och slagit in i julklappspapper. Igår träffade jag en person som jag träffade för 10 år sedan. Den jag mötte igår var en helt annan person än då. Det var en person som rest sig – likt berättelsen om den person som Jesus uppmanade; Ta din säng och gå! Från ett djupt utanförskap, total isolering och manifest försjunkenhet till att normalisering är steget långt. Och för egen del kändes det till igår som en omöjlig utveckling. Att få uppleva denna utveckling face to face är otroligt stort. Finare julklapp finns knappast.

Till julen hör också att vi klär ut oss. Ena veckan klär sig många till Lucia och veckan därpå blir det en hel del Tomtar. Det är inget konstigt med det, men det finns en grupp i samhället som i grunden kan sägas ha ett utklädarintresse. Fastän det har fram till nu betraktats som en sjukdom. Transvestiter och andra personer med olika sexuella läggninga anser sig nog också ha fått en bra julklapp. Nu när tex transvestiten inte längre betraktas som sjuk bara för att han är transvestit.se artikel

För övrigt! Låt årets sista dagar bli början på ett gott 2009.

.

Vad döljer du?

Det finns alltid någonting där under ytan. Det är inte som det ser ut att vara. Tänk dig bilden av ett isberg. Du ser bara en bråkdel av isen. Under ytan finns så mycket mer. När det gäller partipolitiken kan den beskrivas utifrån detta isberg. Det som flyter omkring och som syns är den politik och de frågor som partiet vill fånga röster med. Det som ligger och guppar under vattenbrynet är den ideologiska grunden och den önskvärda samhällsutvecklingen för just det partiet. Det som är under ytan vill man ofta dölja och inte synliggöra för den presumtive väljaren. Skälet till det är att man vet med sig att det man egentligen vill – på sikt – inte skulle falla speciellt många på läppen. Moderater tex vill sänka skatter för det tror man folk vill ha. Det gör man synligt på isbergstoppen och har så gjort genom hela sin existens. Skattesänkningslöften och Moderat politik är intimt förknippade med varandra. En moderat som inte vill sänka skatter ska nog inte betraktas som en moderat. Under ytan döljs tanken med detta. Den vill man dock inte gå till val på nämligen att det långsiktiga målet är ett minimum av samhällsinblandning och att var och en helt skall klara sig själv. Tillspetsat uttryckt skall blindtarmsoperationen ges till den som är försäkrad, klarat avgiften eller kan betala för sig i kassan. Socialdemokratins synliga isberg talar om välfärd, vård till alla och nu senast med en slogan om att alla ska med. Socialdemokratins långsiktiga mål är att den som behöver en blindtarmsoperation skall garanteras en sådan. Man garanteras operationen oberoende av den enskildes socio- ekonomiska ställning. Det som kan döljas under ytan för att klara detta är att man måste finansiera sina löften dvs ha ett rejält skatteuttag.

När det privata livet ställer sig på kant. När relationer tenderar att krackelera. Då kan det också vara bra att se skeenden med utgångspunkt för vad som varit och vad som är dolt under ytan. Det är direkt jämförbart att se partipolitikens olika värderingar och relationers tillkortakommanden som ett resultat av det synliga och det som ligger under ytan. För egen del försöker jag med hjälp av ett privat isberg förstå vem jag är och vad andra döljer där under ytan. För visst är det väl som Uno Svenningsson skaldar att ”vi hittar alltid svaren, där i botten av oss själva. Under ytan".

Vintergata eller folkhem?

”I have a dream” uttalade medborgarrättskämpen Martin Luther King 1963 i sitt tal i samband med en stor marsch mot Washington för arbete och frihet. Martin Luther Kings tal har rättmätigt fått sin plats i människors hjärtan och i våra historieböcker. Det var ett tal som präglades av en stark tro på framtiden. En framtid med möjligheter även för de svarta att få leva i fred, frihet och jämställt med den vite. Det amerikanska samhället gjorde 1963 stor åtskillnad mellan den svarte och vita medborgaren. Till viss del kvarstår dessa skillnader även idag. Fast nu endast i informell mening. Apartheid och åtskillnad var då grundregeln.

Martin L K stod i sitt tal för en aktiv politisk tradition där de som lyckas samla massorna vid sin sida ofta hade ett progressivt och samhällsförändrande budskap. Man kan se en röd tråd mellan talet 1963 och ett tal av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson. Hans Folkhemstal kommer också att gå till historien som ett av den tidens viktigaste politiska uttryck. I sitt Folkhemstal gav han ord åt den lilla människans dröm (I have a dream) om det goda livet. Han utgick från den goda familjen och överförde det till samhället. Samhället skall som familjen värna, skydda, ge trygghet och utvecklingsmöjligheter åt alla dess medlemmar. Därav ett tal om ett folkets hem eller Folkhem som bla skulle innebära: ”Nedbrytande av alla sociala, ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, härskande och beroende, besuttna och utarmade, plundrade och plundrare”.

För egen del känner jag mig helt lierad med de tankar och ambitioner som man gav uttryck för i de ovan angivna talen. Tycker samtidigt att det just nu saknas någon person eller rörelse som på ett övertygande sätt ger liv åt tankar i linje med Martin Luther King eller Per Albin Hansson. Förstår att en bidragande orsak till detta kan vara att dagens samhälle i många stycket är mer komplicerat och komplext än vad det var 1930 och 1963. Rättvisa och för den delen orättvisa kan idag ha så många ansikten. Det var nog enklare att förstå behov och formulera krav i ett samhälle där förhållandena var mer likartat.

Som jag ser det så finns det dock ett antal frågor som borde kunna ge stoff till tal och föda engagemang. I globalt perspektiv finns en oroväckande ojämlik fördelning av jordens resurser. Detta gäller sannolikt också inom Sverige. Den odiskutabelt största fördelningspolitiska orättvisan är mellan tillgången till arbete och arbetslöshet. Här verkar den borgerliga alliansen alltigenom slätstruken. Trots att företag efter företag varslar om uppsägningar och trots att finansmarknaden gått i stå så ger man med varm hand svarte petter till den enskild arbetslöse. Sven Otto Littorin avser inte att möta lågkonjunkturen med riktade insatser. Sven Otto Littorin ondgör sig över att den enskilde löntagaren inte tillräckligt väl försäkrat sig mot arbetslöshet och säger därmed att arbetslöshet är ett problem för indivien och inte samhället. Sven Otto Littorin och hans kompisar ger stöd till finansmarknaden och skiter i den enskilt arbetslöse. Kan inte låta bli att tänka på ett anonymt klotter på en grå cementvägg. Även om det känns helt adekvat för sakernas tillstånd så hoppas jag sannerligen inte att detta blir ett historiskt uttalande om tiden runt 2008. Den anonyme klottraren har skrivit ”Nu är det vinter”.

.

Resväg okänd

Backade tveksamt
men bestämt ut ur rummet.
Låste omsorgsfullt den slitna dörren.
Öppnade handen.
Nyckeln föll mot marken.
Vände sig om,
började vandra
bort på en väg
utan vägskylt, utan mål
Somligt är bättre
än att klampa omkring
med storstövlan på.

.

Inte som alla andra

Onekligen är vintern på väg in över vårt land. Flyttfåglarna har börjat sin färd mot varmare breddgrader. De flög förbi en dag när det också var klarblå himmel. Ett sträck av gäss passerade på sin väg till sydligare boplatser. I skydd av varandra så bildar de i en lång rad. Genom att flyga snett bakom i suget av varandra så spar varje fågel energi. Det är en lång resa och det gäller att resursa med krafterna. En fågel flyger dock ensam bredvid alla de andra. En av gåsarna verkar vilja göra sin resa själv. Den gåsen är inte inlemmad i det sätt som ökar möjligheten att nå målet med det stöd och den trygghet det innebär att dra nytta av lä och baksug. En del fåglar eller för den delen människor väljer att flyga bredvid. Man är inte som alla andra. Vilket ibland innebär att man tar avstånd från rådande uppfattning, gängse konvention eller norm. Man flyger helt enkelt bredvid.

Visst är det viktigt att var och en – fågel som människa – ges möjlighet och frihet att försöka förverkliga sina innersta tankar och drömmar. Men helt problemfritt är det knappast. Friheten att välja hur man lever sitt liv har alltid sina gränser. Om valet tangerar att vara skadligt för den enskilda individen eller för omgivningen måste kanske friheten inskränkas och värderas utifrån andra kriterier. Var gränsen mellan det accepterade och icke accepterade går är knappast möjlig att en gång för alla definiera. All ofrihet ska kunna bytas mot frihet. Trots det kommer uttryck för frihet att mötas av åtgärder som upplevs som ren ofrihet. För Börje blev det enkelt. När han gick i pension lät han håret växa lite. Idag dryga 70 har han en håret i en tofs. En liten förändring – men ack så viktig – för en person som redan var en ”vuxen” man vid den tid när unga män kunde låta håret växa. Det var ju först med Beatles och tiden runt 1963 som detta blev möjligt och så småningom accepterat. Värre kan det bli för Martin som i sitt andliga sökande släppt sin identitet och ser livets prövningar som ett medel att uppnå högre tillstånd. Materiella tillgångar och dagens genomkommersialiserade värld ger inte den livskvalitet han söker. För Martins del har det inneburit att han stundtals levt i vad vi kallar misär. Utan boende och utan inkomst har han levt sin andlighet. Enligt honom innebär detta inga problem. För honom kommer det att betala sig när han når sitt mål. Däremot är han medveten att andra kan se hans val som problematiskt. Vilket också innebär att vi andra kan komma att hjälpa honom med vad han behöver. Han önskar sig inget och han kräver inget. Endera kommer godhjärtade människor att hjälpa eller så kommer uppkomna svårigheter att vara viktiga redskap i den andliga processen. I mina ögon tar Martin minimalt med ansvar för sitt liv. Och min fråga kring detta gör sig omedelbart påmind. Var går gränsen mellan sjukt och friskt? Kan Martin anses vara psykiskt sjuk eller störd? Knappast skulle en psykiatriker säga. Martin är fullt adekvat men har en tro/uppfattning om livet som strider mot vad de allra flesta menar med ett gott liv. Att vara vid sina fulla sinnens tillstånd medger mycket skilda och karaktärsrika liv. Ett samhälle som bejakar en stor spännvidd ska vi vara stolt över. Samtidigt som vi fortsättningsvis kommer att ställas inför frågan vad som i psykiatrisk mening är sjukt eller friskt. Vad som samhället accepterar eller inte. Var går livets gränser? Tillåter tex svensk lagstiftning att jag vill ta mitt liv. Jag tror knappast det?

Pengabrist och nödhjälp

Det kan inte bli tydligare. En uppgift för staten är att garantera stabilitet och fortbestånd. Banker riskerar just nu att gå omkull för att man inte kan göra rätt för sig. Man har levt över sina tillgångar. Bankerna har inte de pengar som krävs för att finansiera sina förluster och göra nödvändiga utbetalningar. När utgifter och inkomster (utbud och efterfrågan) inte balanserar måste neddragningar eller nytillskott av kapital ske. Om inte tvingas man basunera ut en oundviklig konkurs. Det är det som nu händer i många företag. Varslen är täta. Idag varslade tex Volvo lastvagnar om att minska personalstyrkan med 1400. Efterfrågan på lastbilar har minskat. Man anpassar nu kostymen efter kroppshyddan. För bankväsendet är det inte lika enkelt. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Nu tvingas man se sanningen i vitögat. Flera banker har ett minskat inflöde men fortsatt stora kostnader. Det beror på att finansmarknaden under en tid låtit glädjekalkyler styra verksamheten. Finansmarknaden har varit i ett allvarligt maniskt tillstånd. Överhettningen och chanstagningarna ger nu bakslag. Den amerikanska finansmarknaden har uppträtt gränslöst och ohämmat.

Det har överproducerats. Det har överkonsumerats. Det har övervärderats. Högkonjunkturen mattats av och efterfrågan sviktar. Förlorade arbeten, minskade inkomster och många som tvingats lämna sina högt belånade bostäder. Det som började som en bostadslånekarusell i USA har växt till oerhörda proportioner över hela västvärlden.

Det är då man ser hur statsmakten ser på sin roll. När bankerna har likividetsproblem går stat efter stat in med statliga pengar för att rädda bankernas överlevnad. När vanligt folk har likviditetsproblem och inte klarar att betala sina bostadslån händer inte mycket. Fast där – bland vanligt folk - hade den nuvarande krisen sitt epicentrum. Tydligare kan det inte bli. Inga räddningsplaner och räddningsaktioner för den fattige. Däremot enorma insatser för att rädda bankerna och dess ledningar.

Läs Johan Ehrenberg: Rädda inte bankerna. Rädda löntagarna.

Det pekar åt olika håll

Nog faan pekar det åt olika håll. Mer precis än så går det nog knappast att vara. Och enkelt är det absolut inte. Livet alltså! FN har proklamerat att 2008 är potatisens år samtidigt som andra förordar kolhydratminskad kost. Potatis blir å ena sidan en produkt som har positiva egenskaper på folkhälsan. Å den andra sidan är den förkastlig som föda och bringar ohälsa eftersom den höjer blodsocker, skapar omotiverad hunger och är en dålig viktväktare. Det är upp till oss människor att välja ståndpunkt. Vad vi vill tro på och verka för är ofta bättre än att lita på gängse vetenskap. Den beskriver inte alltid entydigt hur saker och ting förhåller sig. Det finns mycket motstridiga uppfattningar i den vetenskapliga världen. Kanske är vetenskap oftare belagda åsikter än objektiva värden som förklarar världen.

Det må vara en sak när olika intressen argumenterar för sin sak, i strid med andra. Värre är det om man inom en sfär/organisation har skilda åsikter för hur saker borde ordnas och lösas. Våra statsstyrande partier – Alliansen – kan verkligen konsten att spela upp olika scenarier kring samma verklighet. Först var det den ökade otryggheten genom sänkta ersättningsnivåer för arbetslösa och långtidssjuka som skulle ge fler människor i arbete. Svårt att förstå hur den ekvationen hängde ihop. På samma sätt minskade anslagen till komvux och arbetsmiljöfrämjande åtgärder. Det gick åt skogen och nu tvingas man lägga tillbaka pengar. Fast det är långt ifrån en återställare, eftersom besparingarna var vida mycket större än vad som nu sker. Sedan kom FRA-frågan att dominera debatten några dagar och vi fick se Alliansens vimmelkantiga behandling. För att följas av svängningarna kring Försvarsbudgeten. Det pekar sannerligen åt olika håll i Allianssverige.

Tämligen omgående kan man tycka att vissa ord har samma innebörd. En bekant till mig beskrivs ofta som gränsöverskridare och gränsövergångare. När detta uttalas så menas att personen har egenskaper som är bra, positiva och framtidsinriktade. Att ifrågasätta och pröva nytt är en god egenskap. Det är med hjälp av denna vilja och förmåga som samhällen och världen ständigt förnyas. Utan gränsöverskridare så levde vi nog fortfarande i mycket primitiva livsformer. En annan kompis – patient i psykiatrin – får ofta epitetet gränslös. Då menas något helt annat. När de orden formas så menar man att hon inte har förmåga att uppträda på ett accepterat, korrekt och normalt sätt. Ett gränslöst beteende måste (be)gränsas. Att finnas i gränslandet är sannerligen ingen grannlaga uppgift. Det spretar och pekar sannerligen - även där - åt olika håll.

Ska man bry sig?

Det är viktigt att engagera sig. Och det är viktigt att bry sig. Bry sig om såväl medmänniskor som sig själv och den globala miljön. Under senare tid har en hel del engagemang fokuserats på den nya FRA-lagen. För egen del känner jag mig helt kall. Bryr mig helt enkelt inte. För min del handlar den frågan mer om samhället ska ge sig rätt att ”spana” efter brottslig aktivet eller ej. Ja eller Nej för att söka informationen är den grundläggande och viktiga frågan. Som en konsekvens av mitt svar – ja - så överlämnar jag med varm hand till våra beslutsfattare att formera detaljnivån utifrån begrepp som integritet, demokrati och juridik. Tycker dessutom att frågan fått alldeles för stor plats i media. Den framstår för mig som en pseudopolitisk fråga som vagt engagerar i folkdjupet, men som möjliggör en intensiv politisk käftsmällardebatt bland den etablerade tyckareliten. Vad som slutligen görs och hur lagen slutligen utformas kommer nog sedermera för folkflertalet att vara dolt i mörker.
Samtidigt kan man säga att FRA-debatten sker på bekostnad av andra mer nära och konkreta oförrätter som nyfattigdomen, hemlöshetsproblematiken och nedrustningen av psykiatrin.

Förresten! Finns det ett engagemang på gott och ont? Har just avslutat läsande av romanen Varulvsvalsen av Sigge Eklund. I den boken beskrivs sannerligen engagemangets såväl fram som baksida. Att vara anhörig och närstående till en drogmissbrukare lockar självklart till engagemang. Ingen vill att en när och kär går under av missbruk och misär. Att stödja, att hjälpa, att tvinga och att med alla medel försöka få stopp på en närståendes återfall kräver mängder av energi och ett stort engagemang. Uppenbart blir det en kamp för det goda mot det onda (droghelvetet), men trots det kan det ibland finnas tvivel om det självuppoffrande engagemanget är den rätta vägen. Drogen tär på missbrukaren. Engagemanget, motgångarna och missbrukaren tär på dom som bryr sig och vill hjälpa. Det närvarande engagemanget kan måsta betalas med stora personliga offer.

Varulvsvalsen beskriver en vardag som delas av många personer som finns i närhet av aktiva missbrukare. Missbrukare som ofta på mer än ett sätt lever ett liv med ett destruktivt innehåll. På ett vis känns boken i någon mening dokumentär. På ett annat sätt känns den mer filosofisk i den meningen att den också ställer frågan om engagemangets gränser. Var går gränsen mellan engagemang på gott och ont?

Att få vara sig själv

På ett par herrbyxor kunde det förut vara endast en bakficka . I den hade karlarna en plånbok och en stålkam. Idag kan ett par byxor se ut hur som helst. Det kan föresten också en karl göra. För att inte tala om en kvinna. Att få se ut som man vill är en sak. Att få vara som man vill är en annan.

Rätten att vara den man är måste vara näst intill oangripbart. Jag kan tänka mig inskränkningar i denna rätt endast pga att det är uppenbart skadligt.

Var för en tid sedan och tittad på Elisabeth Olsson-Wallins utställning In hate we trust och Ecce homo. En fantastisk utställning och helt fantastiska bilder. Bilder som väcker och får en att fundera. Å ena sidan är varje bild så skör, sammetslen och soft. Å andra sidan speglas ett motiv av våld och en hårdhet som skrämmer. Motiven med övergrepp på oliksinnade ger kraft till ett nödvändigt tänk kring frihet, demokrati och självförverkligande. Vem har egentligen rätt att redigera en annan människas liv?

Nu när byxor kan få se ut hur faan som helst så borde vi också kunna vara mer tolerant gentemot olika former av mänskligt liv. Kärlekens olika former måste accepteras på ett helt annat sätt än idag. Detta är en angelägen utställning som förväntar sig en engagerad publik. Tack för den!

Friskolan kommer undan för lätt

Tänk dig att det finns 4 skolor i din kommun. Det är två friskolor och två är kommunalt drivna. En av skolorna måste läggas ner pga bristande elevunderlag. Ett grannlaga beslut måste fattas. Det märkliga händer att av de fyra skolorna så kan kommunalpolitikerna endast fatta nedläggningsbeslut kring någon av de två kommunalt drivna skolorna. Skola, personal och elever får olika behandling beroende på i vilken skola man befinner sig. Två skolor går fri och den kommunala skolan får rollen av Svarte Petter. Skattebetalarna finansierar och driver samtliga skolor, men friskolan är enligt dagens regelverk befriad från politikens prövande öga. Det rimliga vore att – om en skola måste läggas ner - så måste samtliga skolor ingå i bedömningen – inte bara några.

Tänk dig att inte vilja acceptera misshushållning av våra skattemedel. I ett sådant perspektiv blir det försvarligt och självklart att ingen fritt får förfoga över sjukersättning eller a-kassa. Bidragsmissbruk måste beivras. Rätten till ersättning bedöms därför utifrån politiskt bestämda kriterier. Det är för de allra flesta självklart och acceptabelt. Det vore dock på sin plats att det vore lika självklart att man inte fritt kan förfoga över skattemedel för att starta privata företag. Även om det handlar om friskolor. När skattefinansierad verksamhet drivs av privata huvudmän gäller inte längre offentlighetsprincipen. Kontrasten mellan dagens nästan obegränsade rättighet att starta privata skolor och mot den benhårda kontrollen och allt snävare reglerna för möjligheten till a-kassa och sjukersättning är slående – och märklig.

Tänk dig en politik utan ideologiska skygglappar. Tänk dig en politik som arbetar utifrån den grundläggande principen om lika behandling och likhet inför lagen. Tänk dig politiker som inte abdikerat från sitt ansvar. Tänk dig ett samhälle utan apartheidliknande åtskillnad mellan skolans olika aktörer (offentlig/privat).

Om valfrihet på vinst och förlust!

Ett är då säkert! Det finns inget självklart och entydigt samband mellan det vi kallar samhällsnytta och företagsnytta när det gäller att forma ett samhälle för dess medborgare. Marknadens mekanismer kan stå stick i stäv med samhällets behov av insatser för tex en koldioxidminskad vardag. Detta och mycket annat berör Ann-Marie Lindgren i sin rapport.Ta tillbaka demokratin! En genomgång av effekterna av privatiseringar inom tre sektorer. Rapporten behandlar utvecklingen inom skolan, elmarknaden och vård och omsorg.

Oavsett hur man ställer sig i frågan kring offentlig eller privat produktion av tjänster så måste det vara på vars och ens ansvar att bedöma och ta ställning till hur man ser på konsekvenserna av sin ståndpunkt. Rapporten är ett viktigt dokument som beskriver syftet (vad man ville uppnå), vad som hänt fram till nu och vilka konskvenserna kan bli på sikt. För egen del ser jag gärna att rapporten studiecirkelhanterades på tex nätet. Eller att man på traditionellt sätt kryper ner i något bildningslokal för att möta, nöta och bilda oss kring dessa angelägna frågor.

Läs rapporten

s

Också en dag att minnas

Det var en gång den 4 juli 2008.

Det var den dagen som busstrejken fick ett välbehövligt avbrott och förhoppningsvis tog slut. Hoppas sannerligen att man löser den uppkomna tvisten vid förhandlingsbordet. Även om mycket av människors sympatier finns hos chaufförerna så är det bra om kollektivtrafiken kan vara igång. Det är för många svårt och inte självklart hur man förflyttade sig mellan olika ”punkter” i tillvaron. Busstrejken har inneburit en renässans för gamla undanställda cyklar. Många har plötsligt fått lämna en undanskymd tillvaro i källare och förråd för att bli ett högklassigt fortskaffningsmedel för nödvändiga arbetsresor.

För Ragnhild blev den hör dagen lite extra jobbig. Hon behövde kontanter. Ragnhild är en 70-årig dam som lever tillsammans med en blåtonad rullator. Hon har inget bankomatkort så när hon behöver pengar så brukar hon gå till kassaservice. Fast det är sedan 1 juli inte längre möjligt, eftersom den stängt sina dörrar och hänvisar kunderna till andra aktörer. Ragnhild valde Nordeabanken i Haninge och det verkade alla andra också ha gjort. Jäklar vad det var folk. Fyra kassor var bemannade, men det var sannerligen ingen garanti för snabb och säker service. För Ragnhilds del blev det en väntan på mer än en timma innan hon kunde lämna lokalen med sina 500 kronor. Det som gjorde Ragnhild lite upprörd var att vissa kunder hade mycket tidskrävande ärenden. I en kassa stod samma kund i över 30 minuter. Det är heller inte roligt när folk tränger sig före. Dom som går till kassan fast det inte är deras tur och dessutom får sitt ärende avklarat. Det är dåligt av kassörskan tycker Ragnhild. Det finns ju nummerlappar. Dom borde personalen hålla sig till. Många väntade stående eftersom antalet sittplatser var begränsat. Det som Ragnhild tyckte var bra var att hon var gammal och hade rullator. Då fick hon i alla fall sitta. Rullatorn kan ju också fungera som stol.


Det var en dag som för många innebar semester. Så ock för mig. Arbetsdagen tar slut och det blir buss mot Norrland. Framme vid 00.50. Kommer gående i ett tyst och öde villaområde när en gammal raggarbil (amerikanare) glider fram. Det brummar rejält under motorhuven. Från ena sidofönstret sticker en gammal tratthögtalare fram. Någon måste sitta och hålla den. När den är utom synhåll hör jag för en stund ljuvlig gammal 70-talsmusik. Det var en låt med Jonny Cash. Musiken hördes i rymden bara under 15-20 sekunder. Därefter en stunds tystnad innan jag långt borta kunde höra mer av Jonny Cash. Detta kan bara hända i Örnsköldsvik, tänkte jag.

På spaning efter ett gott hjärta!

När blir det år 2008? Tiden verkar gå baklänges och klockan står still. Den borgerliga alliansens enträgna försök att stöpa ett samhälle med gårdagens mått, gör sig alltmer märkbart. Otrygghet, fattigdom och utanförskap blir allt tydligare som alliansens huvudspår när det gäller att omforma Sverige. Statens tillgångar skall avyttras därför att statens uppgift inte är att driva företag. Detta sker samtidigt som man kan accepterar att tex Franska staten är en aktiv spekulant och köpare av våra gemensamma tillgångar.

Den 1 juli får Greta och många andra sänkt sjukersättning.Läs här om Greta. Hon skall klara sig på mindre är 5000 kronor i månaden. Efter att ha drabbats av stroke slås nu fötterna undan. Alliansens ambition är sannerligen inte att öka tryggheten och minska utanförskapet. Med sänkta ersättningsnivåer tror man sig tvinga ut fler sjuka på arbetsmarknaden. Sett med alliansens ögon så blir det: Dom sjuka är inte sjuka, dom är lata och utnyttjar bara ett generöst sjukbidragssystem. Med sänkt sjukbidrag minskar den privata lönsamheten och ökar viljan till att arbeta. Det lönar sig bättre att arbeta och man blir frisk. Dumt och oförsvarbart! Vi har råd att ge dom sjuka mer är 75% i sjukersättning. Redan 80 %-iga ersättningsnivåer är för lite. Som sagt vi har råd! Sjukförsäkringssystemet går idag med 14 miljarder i överskott.

Alamgir från Bangladesh bor med fru och barn sedan en tid i Sverige. Han har lyckats bra med att få jobb även om han långt ifrån kan kallas högavlönad. Varje månad tar han 10-15 % av sina inkomster och lägger i sitt privata solidaritetsprojekt. De pengar han kan avvara spenderar han på fattiga, sjuka, föräldralösa och arbetslösa i en Bangladeshisk by. Han vill bidra med rimligare överlevnadsvillkor. Det har blivit en Ricksha (cykeltaxi) till en arbets- och medellös som nu kan försörja sig själv. Det har blivit en get till en föräldralös pojke som fått mjölk för egen del och till försäljning mot att han går i skolan. Det har blivit en hel del och Alamgir gör detta med glädje samtidigt som han konstaterar att tex rika släktingar inte bidrar med någonting. Trots att de har inkomster som vida överstiger hans.

Det gäller att ha hjärtat på rätta stället. Det har Alamgir men inte alliansen!

Di svenske och ölen

Det finns nog inget bättre tillfälle att skoja om hur det svenska ibland tenderar att bli mindre svenskt. Idag firar vi Sveriges nationaldag och det har vi gjort sedan 2005.. Det är den 6 juni och solen lyser sina kraftiga strålar på himlen. Sveriges nationaldag! En symbol för den dag då nationen Sverige föddes och blev till.

Säkert finns många anledningar att uppmärksamma och glädjas åt denna förunderliga dag. Samtidigt måste man förstå att Sverige som begrepp inte är konstant och fast i sin profil. Ett Sverige av igår är inte samma Sverige som idag. Dagens Sverige är inte det Sverige som finns i morgon. Allt förändras och utvecklas så ock ett land. Kulturella yttringar blir omstöpta. Den etniska sammansättningen förändras. Språket förnyas.

Var på en restaurang för en tid sedan. Den drivs av representanter för dom nya svenskarna. Vid bordet fanns ett egenhändigt gjort anslag som informerade om vilka ölsorter man förde. Det var bara att köpa sig en öl eller två av nedan angivna sorter.

Öl på flaska (50 cl)
Mariestad II 45:-
Turborg Guld 45:-
Nordlandsguld III 43:-
Grängesborg III 43:-
Nordlandsguld 7/2 47:-

Vad vi än kallar saker och ting. Det viktiga är trots allt att vi förstår varandra eller ?

Lyckliga stunder

Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar, lyckan får.Känns de orden bekant? Det är de avslutande raderna på en mycket läst, gammal och känd bön. Den publicerades för första gången 1780. Runt dessa rader kan man göra flera intressanta reflektioner. En frågeställning blir: Vad händer med dem Gud inte älskar? Och lyckan som kommer och går är en annan. Vad är lycka och hur gör man sig förtjänt av den?

Den senare frågeställningen har en professor i psykologi i California, Sonja Lyubomirsky, funderat och forskat kring. Till att börja med har hon en definition på vad som är lycka. Hon säger: Lycka = ett glatt och förnöjsamt liv. Eva skötare på en psykiatrisk vårdavdelning definierar lycka som harmoni mellan kropp och själ. Vad som är lycka må vara en sak. Hur man uppnår lycka må vara en annan och alltigenom mer väsentlig. Man har tex konstaterat att rikedom, att gifta sig, att bo lyxigt, att förbättra standarden mm inte ger någon långvarig och varaktig lycka. Det förklarar man med att vi vänjer oss vid det nya. Allt blir vardag och alstrar ingen känsla av lycka. Lyckonivåerna har inte ökat sedan mitten av 1900-talet, trots att inkomsterna har gjort det.

Ett har man fastslagit: Personer som föds sociala, aktiva, stabila, hårt arbetande och plikttrogna redan från början är bättre rustade än andra för att känna lycka. Möjligen var det en sådan känsla av lycka som arbetskarlen Sven Olovsson uttryckte när han sa; Jag trivs som bäst när jag har stövlen (stövlarna) på mig, vilket innebar att han utförde kroppsarbete och inte fanns i en miljö där folk på falska grunder kunde göra sig märkvärdig. Då – i arbetskläder – var han glad och förnöjd. Då – med verktyg i händerna - var det harmoni mellan kropp och själ. Då – när arbetsresultatet var konkret och odiskutabelt - kände han egenvärde. Då – när man var sig själv och gjorde nytta – var han tillfreds med livet och kände glädje. Då var han lycklig.

Man kan, säger forskningen, träna sig till lycka. Det gäller att leva och bete sig så att man får upplevelser av positiva känslor. Att göra så att man ofta får positiva känslor är viktigare än att känslan är stor och stark. Ju oftare man har en positiv känsla desto bättre. Lite men ofta är bättre än mycket och sällan. Börja träna! Det ska jag!

Den som blundar kan inget se

Otvivelaktigt är det så att den som blundar inget kan se. Onekligen var det en känsla av sådan blindhet som den simtränande lilla dottern uttrycker efter genomfört träningspass.

- Du ljuger pappa!
- Det gör jag väl inte!?
- Du ljuger. Du sa, att du inte skulle läsa tidning.
- Men …!?
- Du sa att du inte hade någon tidning med dig, men det hade du!

Det räcker inte med att var och en gör det den vill. Det räcker inte med att bara leva och ha den egna tillfredsställelsen för ögonen. Våra liv kräver också en mer kollektiv dimension. Alla – hela mänskligheten – vill bli sedda för sina villkor, ansträngningar och ambitioner. Det är i relationen med andra vi får möjlighet att växa, värdera, forma identitet och samhällskaraktär.

Förutsättningen för att bli sedd är att några ser och förhåller sig till det som iakttas. Hur du och jag ser på världen har betydelse för vilka vi blir men också för hur det vi ser kommer att utvecklas.

Just nu ser jag många som vill ge rättvisan ett ansikte. Rättvisa och frihet basunerade socialdemokratin ut i 1:a majtågen. Rättvisa löner för de strejkande sjuksköterskorna är 4000 kr mer i månaden, säger Vårdförbundet.

Rättvisan ges många ansikten. Hur ser den egentligen ut? Kanske finns det ingen absolut rättvisa, men däremot många former av orättvisor. Med utgångspunkt från upplevda orättvisor formas krav för rättvisa eller om man så vill mindre orättvisa. Vad som upplevs som rättvist eller vad som är orättvist avgörs av vad vi ser och hur vi förhåller oss till detta.

Idag ser jag hur sjuksköterskorna vill minska orättvisan genom att höja sina löner. Samtidigt som en varaktigt psykiskt sjuk person under perioden 1993-2003 fått noll kronor i inkomstökning. I realiteten har det inneburit – pga inflationen – en stark köpkraftssänkning.

Idag ser jag hur alliansens sänkta skatter sägs minska orättvisan, samtidigt som man i rapport efter rapport kan konstatera att de sämst ställda i samhället får det allt tuffare och gapet till de välbeställda blir allt större.

Idag ser jag att svenska mödrar har det bäst i världen enligt en undersökning. Samtidigt som mödrar i länder som Niger, Tchad och Jemen tvingas leva med att vart sjätte barn dör före 5 års ålder. Vart tredje barn är dessutom undernärt.

Vad ser du? Vad gör du med orättvisor? Hur vill du fördela resurserna?

Sexbrott och barnamord

Om man kunde förvandlas till en teskedsgumma. Då skulle jag sätta mig under Anders Eklunds skjortkrage och iaktta vad han gör och säger. Om man kunde telepati. Då skulle jag scanna av hans tankar och funderingar. Inte för att döma! Inte för att äcklas! Inte för att visa avsky mot hans bestialiska beteende! Visst är det fördjävligt det som hänt, men bakom dessa dåd finns en människa. Det som tar min energi är hur han kan vara funtad och vad och hur mycket han avviker mot det normala. Tidigare straffad för sexualbrott men - vad jag förstått – utan diagnos på allvarlig psykisk störning. Det har inte heller framkommit något som pekar mot ett förståndshandikapp som sätter käppar i hjulet. En normal, tillbakadragen och arbetsam person är en bild. En annan är att han till vardags är sexuellt provocerande. Att till exempel visa snorren för kvinnlig mackpersonal verkar ju inte helt juste. Vem är han och vad skiljer honom från dig och mig? Visst, vi skulle inte kunna göra vad han gjort. Hur långt bort från oss kan han vara och varför blev det som det blev? Vad räddar oss och vad ställer till det för honom? Tänk om min teskedsgummetid och den telepatiska förmågan kunde ge svar på dessa frågor. Då skulle jag se till att detta inte skulle upprepas. För ett kan man nog vara säker på; Att utan svar och utan adekvata metoder så kommer vi att mötas av fler Anders Eklund och tvingas fortsätta att uppröras över dåd på små barn som Engla. Varför blev det som det blev? Hur ansvarig är han? Bär samhället och vi andra något ansvar?

Det är nog inte alldeles ovanligt med en skev syn på sexualitet och var ens syn på rätten till denna. Många vuxna (företrädesvis män) har ett instrumentellt (partnern är ett objekt, en sak, ett verktyg för egna syften) förhållningssätt till sexualitet och i förlängningen makt. Ur en folder från ECPAT kan man läsa att 400-600 traffickingoffer årligen fraktas till Sverige. En flicka berättar att hon såldes till flera män innan hon lyckades fly. I fattiga länder ges vissa förutsättningar för en del turister att ta för sig och leva ut sina sexuella fantasier på ett sätt som inte vore möjligt här hemma. Det finns otaliga bevis för att Anders Eklund existerar i olika former och valörer. Prostitutionen, barnsexhandel, trafficking och bilderna på nätet är – tror jag – verksamheter som lockar personer som till viss del delar personlighet med AE. Och då handlar det om oss. För den verksamheten domineras inte av missanpassade enstöringar. Snarare utgör de ett tvärsnitt av samhället, från affärsmän i medelåldern till den unge arbetssökanden. Frågan kvarstår: Vem är Anders Eklund?

Även publicerad: Punktse.se nätupplagan 29/4-08

Sova, nuppa och lön

Stockholmare har dålig potens. Den som bor i Västernorrland har inte det och äter minst potenshöjande mediciner. Detta sägs i en ny undersökning. Därmed har det skapats ytterligare en kunskap som hör hemma i vad man kallar Vetenskap och beprövad erfarenhet. En annan undersökning ger vid handen att personer som bor på orter med högst 3000 invånare har en betydligt bättre nattsömn än andra. Sämst sömn har storstadsbon. Också detta en kunskap som nu hör hemma i begreppet Vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad kan man förvänta sig för reaktioner på dessa nya kunskaper? Kommer samhällsplaneringen att förändras. Blir det mer av småskalighet och mer Västernorrländskt formade samhällen? Uppgiften är väl trots allt att skapa bättre förutsättningar för mänskligt liv. En inte alltför vild gissning är att denna kunskap kommer att passera obemärkt och utan krav på förändringar i planeringen på hur ett modernt och friskt samhälle bör utvecklas.

Skälen för att det blir så är flera. För mig är makten – ”den” som äger frågan – det alltigenom avgörande incitamentet för utvecklingen. Koncentrationen av människor som lever under allt mer stressade förhållanden har nog sin hemvist i det marknadsorienterade samhälle vi lever i. Kapitalism, marknadsekonomi, konkurrens och därmed storskalighetens fördelar formar denna storskalighet. Om det är ödet eller den mänskliga handen och hjärnan som format dessa spelregler kan man ha olika uppfattningar om. Oavsett vilket så bör det kunna gå att påverka. Ödet – som livsbetingelse av vad, hur och på vilket sätt vi lever - är för mig ett uttryck för ett nätverk av mänskliga handlingar. Likt kommunicerande kärl hänger allt ihop och ger ”slumpartade” utslag på livet. Därför; Upp till kamp för rätten att få sova gott och viagrafria sexstunder.

Det gäller också att ta kamp för annat än sexet och sömnen. Kampen för lönen och kampen för en rättvis lön är också viktigt. Liv Beckström tar på ledarplats här upp frågan om vad som ska vara grundbulten i Kommunals lönepolitik. Att det finns stark kritik mot dagens individuella lönesystem råder det väl inget tvivel om. Att det fanns kritik kring mot det gamla tarifflönesystemet är också sant. Båda systemen har sina brister.
Tarifflönesystemets fördel var att det gick att begripa och därmed att på saklig grund kritisera. Det individuella system som nu är, är långt ifrån tydligt. Kritiken handlar mer om rädsla för godtycke och bristande tillit. Facket borde med kraft motverka alla tendenser till godtycke. Ge rättvisan en chans! Det är omoraliskt att ta till sig äran för fördelaktiga centrala löneavtal samtidigt som man hänskjuter den svåra frågan att forma rättvisa och riktiga lönekriterier till en lokal och kraftlösare nivå.

Hur skulle du bestämma?

Hur ska man bete sig om man vill förändra världen. Hur är det bästa sättet? Ska utbud och efterfrågan avgöra och att framtiden formas på en marknad. Det finns de som tycker så. Eller ska samhället få sin karaktär genom politiskt fattade beslut? Människor med vänster eller högersympatier svarar nog olika på vilket av valen som är mest framgångsrikt för att forma samhällen, tillfredsställa behov och lösa aktuella problem.

För någon dag sedan var det ett möte som syftade till att kompetensutveckla personal inom psykiatrin. Det var ett tiotal personer som skulle lära nytt under ett par dagar. Inledningsvis var det sedvanlig presentation om namn, yrke, erfarenhet osv. I presentationen ingick också att svara på en frågeställning: Om jag fick bestämma, då skulle ….. När svaret lämnades skulle man utgå från att den som svarade, ensam ägde all makt i Sverige. Så här blev svaren;

- Ordna så att det blev fler ungdomsgårdar (mer satsningar på våra ungdomar)
- Möjlighet att tidigare gå i pension. (55+pension eller bonusår)
- Förbättrade villkor för barnfamiljerna (ekonomiskt och boendemässigt)
- Träffa och prata med Filippa Reinfeldt om aktuell landstingspolitik
- Skapa fler boenden för unga psykiatriskt funktionshindrade
- Fri tand- och sjukvård
- En längre föräldraledighet
- Förbättra skolans verksamhet. Ökade resurser och mer av trygghet.

Tänk! Ingen föreslog sänkt skatt. Däremot blev det en rad av åtgärder som skulle innebära att det politiska systemet måste verka för att omfördela, praktiskt genomföra och ordna så att det som man ville skulle bli verklighet. Om jag fick välja och bestämma vilket av förslagen som skulle få bli verklighet så skulle mitt val bli ganska självklart. Jag skulle kräva att kommunerna förbättra sin planering och genomföra nödvändig utbyggnad med boenden till unga psykiatriskt funktionshindrade. Och när jag ändå håller på och bestämmer så skulle jag också ordna det så att de fick en sysselsättning och daglig verksamhet. Det är mitt intryck att många unga psykiskt funktionshindrade alltför ofta saknar vettig sysselsättning och alltför länge är hänvisade till ett boende hos föräldrar. Både den unge och föräldrar ser fram emot en flytt hemifrån. Handikappet, bristande resurser och en trög marknadsanpassad bostadsmarknad sätter alltför stora käppar i hjulet.

Banne mig ska jag inte, efter påskhelgen, skriva en medborgarmotion om detta. Det är en viktig fråga för våra kommunalpolitiker att debattera och besluta kring. Förutom att skriva en medborgarmotion så kommer jag under veckan att hålla tummarna för Timrå. Det gick ju vägen mot Modo och nu är det semifinalspel som gäller. Du hänger väl med? För övrigt vill jag bara tillägga, GLAD PÅSK!

Även publicerad i Kommunalarbetaren (på nätet).
Fick förmånen att vara veckans bloggare under v 12. Detta var Fredagens bidrag. Du kan också se den på denna länk

.

Diskriminerad - eller?

Ett arbetsplatsombud, kommunals anslagstavla och ett gäng medlemmar är den fackliga basen på mitt jobb. Ingen organiserad mötesverksamhet att tala om, men ibland spontana samtal och diskussioner. Anslagstavlan hänger myndigt och uppfordrande i personalrummet. Det finns inbjudningar till kurser och möten. Där finns uppmaningar om hur man kan konsumera det man behöver med rättvisa, ekologi och minskade växthusgaser som positiva synergieffekter. Mitt samlade intryck av det som anslås ger en bild av vad Kommunal står för. Det är otvetydigt en organisation som främjar tanken om att; Handla rättvist!

Att facket har sin utgångspunkt i rättvisan gläder en stöt som mig. Om så inte vore fallet, hur skulle då våra arbetsplatser och samhälle formas? Det finns personer – alltför många – som när någon diskrimineras eller på annat sätt blir illa behandlad avfärdar detta med: ”det finns ingen rättvisa”. Med detta som grund så menar man att man också accepterar vad som hänt. Indirekt avfärdas rättvisan som något icke eftersträvansvärt, åtminstone i det aktuella fallet. Som livsåskådning och ett direkt samband mellan avsaknad av rättvisa och att den därför inte är intressant, skrämmer. Rationell diskriminering är ett ord som jag alldeles nyss kommit i kontakt med. Det var en moderat politiker som talade om det på en av deras stämmor. Ämnet var arbetsmarknadspolitik och lönefrågor. I sitt anförande gick han emot den gängse tanken om lika lön för lika eller likvärdigt arbete och med likvärdig arbetsinsats. Detta var enligt talaren inte – ur moderat perspektiv – rätt, riktigt och eftersträvansvärt. Nej, lönen skulle bygga på rationell diskriminering. Vad det nu är? Det jag förstått är att man menar att lönen skall kunna vara olika även om flera anställda har samma arbetsuppgift och likvärdig prestation. Vad annars kan det vara som är liktydigt med att acceptera och bejaka diskriminering som fördelningsinstrument?

I min värld här på sjukhusgolvet undrar jag ibland vilken syn och praktik som styr min och arbetskamraternas lönesättning. Vi har individuell lönesättning utan tydliga lönekriterier. Vi möter effekten av en central överenskommelsen, nu omformad till en dold individuell lönesättning. Jag frågar mig: Är detta rättvisa eller riskerar vi att drabbas av rationell diskriminering?



Även publicerad i Kommunalarbetaren (på nätet).
Fick förmånen att vara veckans bloggare under v 12. Detta var Torsdagens bidrag. Du kan också se den på denna länk.

Till slut är det slut!

Tämligen omgående kunde man förstå att någon obehaglig sanning dominerade i rummet. Är åter tillbaka på jobbet efter några dagars ledighet. Möts i rapportrummet av allvarliga ansiktsuttryck, en spänd atmosfär och tvivlande, tveksamma och frågande röster. Hur kunde det hända? Driver du med mig? Tror du att jag skulle skoja om något sån´t! När hände det? Vilka jobbade? Undra när hon hade bestämt sig? Det är frågor och svar som kläggar fast i örat och som med kraft omvandlas till oro, rädsla och sorg.

En av avdelningens patienter har under en permission satt punkt. Bestämt sig för att det egna livet kommit till vägs ände. Trots en mängd stödjande insatser, trots en kår av yrkesutövare som fanns där för hennes skull och trots sina närstående togs detta dramatiska och oåterkalleliga beslut. Hur ändades detta liv? Var det ett noga överlagt beslut eller var det en handling styrd av stundens ingivelse, en svår ångestattack eller en känsla av otillräcklighet? Frågorna finns där men svaren saknas. Och i denna tumultartade situation finns det andra som pockar på uppmärksamhet, behandling och omvårdnad. Vi befinner oss på en psykiatrisk akutvårdsavdelning med patienter som för en kortare period förlorat fotfästet och som stundvis känner sig desorienterad i en svårhanterlig vardag. Villkoren för en psykiskt sjuk person kan vara nog så tuffa. I vår värld kan en schizofrens ansträngningar att hålla ihop dagen vara fullt jämförbart med den prestation Susanna Kallur gör när hon slår världsrekord på 60-meter häck.

Det är i perspektiv av en tragisk händelse med självmord som bilden av en yrkeskår växer fram. Kollegor som i sin yrkesutövning ständigt och dagligen har till sin uppgift att stödja, gränsa, utveckla, hålla ihop och ge framtidstro till personer som just här och nu inte känner att den egna identiteten håller för att möta de livsvillkor som gäller. En kår som arbetar med det mörka, diffusa och ogripbara för att träget sträva för att patienten ska orientera mot det ljusa långt borta i tunneln. Det är då man känner stolthet. Det är då man känner styrka. Nästan vad som helst kan få hända, men vi sörjer, vi funderar, vi omvärderar och vi reser oss igen. För det är vårt jobb och vi vill och kommer återigen att med fullt fokus, stor tillförsikt och full av energi att stå redo för att möta och stödja medmänniskor i kris.

Statistisk sett tar tre personer varje dag sitt liv. Varje dag året runt. Se aktuell statistik för 2005, klicka här




Även publicerad i Kommunalarbetaren (på nätet).
Fick förmånen att vara veckans bloggare under v 12. Detta var Onsdagens bidrag. Du kan också se den på denna länk

Har du det skitbra eller?

För en stund sedan gick jag på toaletten. Det var inga problem. Blev vad man brukar säga skitnödig och gick därför på toan för att göra mina behov. Det tog ca 5 minuter med aktiviteten och handtvätt. Efter en kort stund kunde jag alltså återuppta det jag höll på med. Toalettbesöket gick helt friktionsfritt och beslutet om när och hur var helt och hållet mitt eget. Det enda som hade kunnat hindra mig hade varit om toaletten redan varit upptagen. Som tur var det inte så.

Tänk vilken liten och trivial händelse. Det här gör man ju flera gånger om dagen utan att behöva tänka sig för. Detta gäller dock inte alla av oss. För en del människor är ett toalettbesök förknippat med en hel del problem. I första hand tänker jag på alla gamla, handikappade och sjuka som inte för egen maskin klarar att göra dessa nödvändiga besök. Att få en ”hjälpares” tid och uppmärksamhet kan vara en nödvändighet för många. En avgörande faktor för dessa personers toalettsvårigheter har sin grund i fysiska eller psykiska tillkortakommanden.

Det finns också personer med samma fysiska status som du och jag som har stora problem med att göra nödvändiga toalettbesök. Många har arbeten som hindrar att gå på toaletten när urinblåsan är full eller när tarmen behöver tömmas. Busschaufförerna var en grupp som för några år sedan aktualiserade denna fråga. Man skulle köra ”sin buss” och ”sin tur” och utrymmet för nödvändiga toalettbesök var minimal. Väntetiden mellan varje turavgång var också så kort att toalettbesök var svårt. Det som inte tillräckligt väl uppmärksammas är att det inte bara busschaufförer som periodvis har problem med skitandet och pissandet. Landsorganisationen (LO) organiserar 1,7 miljoner fackliga medlemmar. Hela 20% eller 340.000 personer har ett jobb som tvingar dom att fråga om dom kan få gå på toaletten. Dessa personer kan inte gå ifrån jobbet under 5 minuter utan att be om lov eller kalla på ersättare. Det är väl skitdåligt?

Även publicerad i Kommunalarbetaren (på nätet).
Fick förmånen att vara veckans bloggare under v 12. Detta var Tisdagens bidrag som tyvärr pga tekniskt missöde kom in ett dygn för sent. Du kan också se den på denna länk

tutut

Vad kan man få slåss för?

Ingen slog mig idag. Har jobba i helgen. Jobbar som skötare inom psykiatrin. Inte heller någon av mina arbetskamrater har blivit misshandlad. Däremot blev en kollega för en tid sedan slagen i magen och på armarna utav en patient som frågat efter och nekats en extra medicinering. Personal och andra patienter kom till undsättning och lyckades avbryta angreppet. Om inte detta skett så vet man inte hur det hade kunnat sluta. Kollegan blev mycket skakad och efter flera års anställning så valde hon att säga upp sig och byta yrke. En polisanmälan gjordes och angriparen har nu blivit dömd för rättspsykiatrisk vård för våld mot tjänsteman. Kollegan begärde att domstolen skulle utdöma 5.500 kronor i skadestånd för sveda och verk och för den kränkning som slagen innebar. Tingsrätten ansåg att det inte förelåg tillräckligt starka skäl för att utdöma de begärda 5.500 kronorna. Det skäl som tingsrätten åberopade som grund för sitt avslag var att våld ingår i jobbet och därför inte berättigar till skadestånd. Skrämmande sätt att resonera kan jag tycka. Tänk om man resonerade på samma sätt när det gäller mobbing. Om mobbing förekommer på en skola eller i samhället så är det inte rimligt att utdöma skadestånd eftersom mobbing ändå finns. Poliser skulle inte få några skadestånd vid tex en dödskjutning därför att en del av de kriminella är våldsbenägna och det vet man när man väljer polisyrket. Tänk om det var så att bara för att något redan förekommer så skulle det vara hinder för att ett skadestånd skulle kunna utdömas. Om det skulle vara så skulle vi nog se rättsväsendet som sjukt, ologiskt och otidsenligt.

Man slår också på andra ställen varandra. Inom idrottens värld pågår ett flertal kamper om titlar i slalom, bandy, skidor och ishockey. Det är time för slutspelshockey. Mesta mästarna Djurgården finns med och det är bra. Det är dock den lilla klubben med tradition, stort hjärta och en sjuhelsikes publik som får mitt stöd. De regerande svenska mästarna Modo har i tre matcher fått smaka Timrås sisu. Ikväll kan den fjärde raka segern komma och resan mot ett första SM-guld fortsätter med expressfart. Heja Timrå!

Även publicerad i Kommunalarbetaren (på nätet).
Fick förmånen att vara veckans bloggare under v 12. Detta är måndagens bidrag. Du kan också se den på denna länk.

tutut

Inte just nu, utan senare i så fall

Vi har en borgerlig allians som styr Sverige. Inledningen på deras mandattid präglades av en viss beslutsamhet. Visst tog man en hel del beslut. Oftast hårt kritiserade och impopulära. Dessutom var det en hel del av utspel om kommande förändringar alla med inslag av traditionellt borgerligt tänkande om att de som har mycket måste få mer och vanligt folk ska sättas åt.

Det är inga bonuspoäng och morötter utan straff och piska som gäller fuskande VAB-föräldrar, hårdare krav på långtidssjukskrivna, försämrade A-kassor m.m., samtidigt som man inte verkar ta ordet skattesmitare i sin mun. Syftet är uppenbart och man måste betrakta det som traditionell högerpolitik. Med ökad konkurrens, med ökad otrygghet och med ökad marknadsanpassning så kommer många att tvingas nöja sig med mindre. De som drabbas hårdast tvingas neråt på den socio-ekonomiska skalan samtidigt som andra genom skråtänkande och begränsade utbildningsplatser höjer sin status och lön. Ur ett perspektiv är till och med arbetslöshet till gagn för att öka konkurrensen och hålla priserna (läs lönerna) nere. Det innebär nog att vi får fler skoputsare och reklamutdelare. Vad tjänar egentligen alla de som delar City, Metro och Punktse. Det står så många på så många ställen. Vari ligger lönsamheten? Är de billig arbetskraft med dåliga anställningsvillkor eller har tidningarna stora annonsintäkter? Situation Stockholm säljs av så få gatuförsäljare trots att den både är annonsfinansierad och kostar.

Man måste ha klart för sig att konkurrens alltid skapar en vinnare och en eller flera förlorare. Efter rivstart och ministerskandaler har alliansen verkligen tappat styrfart. Nu verkar det stiltje i verkstan. Omvandlingen av Sverige är timeoutad. Tycker att man dagligen och stundligen får signaler om att det man tänkt inte kan bli av. Inte just nu, utan i så fall senare - utgör snart det alliansmantra som beskriver deras politik. Det verkar inte bli något av tanken på obligatorisk A-kassa (bra!). Det verkar inte bli någonting av tanken om att man inte själv får försäkra sig om förbättrat inkomstskydd för långtidssjuka (bra!). Tidningen Arena har på ett bra sätt behandlat alliansens aktuella tillkortakommande.

Även publicerad i: Punktse.se - nätupplagan

Laget i mitt hjärta

I prövningens stund får man veta vilka som är ens vänner. Ytterst handlar det om vilka som är beredda att stötta och vilka som likt hyenor ser ett presumtivt offer att sätta tänderna i. Laget i mitt hjärta befinner sig just nu i en tung period. Den senaste turbulensen i föreningen kan skapa grund för negativa trender och tendenser. Det kan också – rätt hanterat – skapa styrka och jävlaranamma. Kanske avgörs det hela av hyenor och supportrar.

”Nubbens” sorti är olycklig. Han symboliserar för många den som byggt lag, organisation och förutsättningar för att tillhöra den svenska eliten. Men det finns andra viktiga kuggar. Det gäller nu att gilla läget. Beror hans avhopp på att han i Timrå nått vägs ände. Man kunde antyda den förklaringen i ett TV-paussnack under LG-hockey Tour. Om han har ambitionen att bygga stort och de ekonomiska villkoren inte medger det, då blir skilsmässan oundviklig. ”Nubben” skall ha lycka och framgång i Frölunda. Nu gäller det att hitta en ny ”Nubbe” som med små medel (i jämförelse med drakarna) ser utmaningen att bygga lag med hjärta, ambition, energi och slagkraft. En klonad men något yngre ”Nubbe” vore inte helt fel.

Lagets skador är olyckligt. Fy faan för Wikegård som i hockeykväll på sin ”värsting lista” ger en käftsmäll till lagets doktor.
– Man måste gå till botten med allt och den första som borde avgå är doktorn, säger Wikegård.
Helt onödigt kan jag tycka. Visst finns det anledning till en viss oro. Timrå och långa skadelistor känns ibland som synonyma begrepp. Laget spelare drabbas ofta av ”förslitningsskador”. Kanske tränar laget något annorlunda än andra och att detta sliter på vissa. Fredrik Warg i MoDo har uttalat sig om detta. Han framhåller och säger sig gynnas av det sätt som sker i Timrå. Andra kanske missgynnas.

Lagets attityd är viktigt. På papperet har nog Timrå aldrig haft ett mer slagkraftigt lag. Nu förmörkas denna bild av långtidsskador och annat djävulskap. Att det blir energitapp kring detta är nog oundvikligt. Samtidigt finns det anledning att vara förhoppningsfull. Timrå får fortsatt mitt stöd. Tror att laget trots en lång förlustrad har kapacitet att resa sig och komma tillbaka. Med spelarnas proffsiga inställning och med Timrås adelsmärke av stark, intensiv och uppoffrande skridskoåkning kommer laget att överraska många expertkommentatorer.

Supportrarna är en oumbärlig tillgång. Nu gäller det att visa färg. Min dotter bor långt ifrån EON-arena. Som nyfödd hade hon fysisk kontakt med Timrå och trakten runt Östrandsfabriken. Idag bor hon i kungliga huvudstaden. Hon är dock en inbiten Timråsupporter. En viktig anledning till detta har varit Timråklacken med sin trumma, sitt engagemang och sin varma humor. Man gav dessutom uttryck för en kärlek till laget och man skrek inte okvädesord över domare eller motståndare. Det var ”Vi älskar Timrå” och inget ”Vi hatar Modo”. Åter till detta!

Det är nu det gäller. Fighters don´t quit.

-Vi ger… vi ger… vi ger aldrig upp (bom,bom)!



Även publicerad i: Dagbladet-Sundsvall den 20 februari

Inte gärna utan hjärna

Ärthjärnor finns inte, men helt säker kan man inte vara. Däremot finns det människor i maktposition, som tänker om framtiden. Dessa brukar ha en speciell relation till vardagen. Först tänker man lite och sen beordrar eller förväntar man sig att förändringen skall ske. Medinflytande, delaktighet och att personalen är verksamhetens viktigaste resurs är ord och omdömen som bara har sin självklara plats i dokument eller vid högtidstal. I verkligheten lyser dessa uttryck med sin frånvaro. Där i vardagen är det ”maktelitens” världsbild som gäller.

Förutsättningarna för att människor skall ställa sig positiv till förändringar, förbättringar och förnyelse av verksamheter är att de som ”drabbas” känner trygghet i förändringen. När något skall ges nytt innehåll behövs trygga och förstående aktörer -i alla led - för att lyckas och för att inte skapa ohälsa.

Så här kan det under en vecka gå till på en arbetsplats. All personal samlas till informationsmöte. Man får vid detta möte veta att arbetsgivaren avser att göra en större omorganisation för att möta framtidens krav. Den nya organisationen presenteras i stora drag till struktur men inte till innehåll. En information som därefter utgör ett naturligt samtalsämne arbetskamrater emellan. Det föds oro. Och det utkristalliserar sig en uppgivenhet. Vissa moment i arbetet kommenteras med ”det är väl ingen idé nu, vi ska ju ändå…” Efter ytterligare någon dag får man i media läsa att verksamheten skall privatiseras. Vad är det nu som gäller? Blir det en ny organisation eller kommer verksamheten att omvandlas med en ny huvudman? Oron och frustrationen växer. Nu vet personalen absolut ingenting. Frågan om privatisering bekräftas senare av ett dokument daterat för tiden vid informationsmötet. Man visste nog, men sa inget är numer en vanlig kommentar från golvet. Tryggheten i förändringen finns inte där och förtroendet för ledningen har fått sig en allvarlig knäck.

Dessutom finns det ett dokument som anger verksamhetsinriktningen för 2008. I detta dokument behandlas utvecklingsområden för den närmaste tiden. Där finns inget skrivet om vare sig omorganisation eller privatisering. Det går inte med bästa vilja i världen att förstå strategin bakom detta informationsvirrvarr. Vad ville man från ”ledningen” sida uppnå under en vecka i januari?

Det låter otroligt, men finns det ärthjärnor?

Kärlek och ......

Det är uppenbart. Vill man uppleva kärlek gäller det att finna rätt miljö. En miljö där sexet, kärleken och ömheten har sin naturliga plats. Det gjorde jag häromdagen. Framför mina ögon spelades det upp olika sekvenser av en åtrå som många suktar efter. Där var unga och gamla. Det var korta, långa, ljusa och mörka som ogenerat delade med sig av känslor. Där fanns dom smekande händerna, den mottagande kroppen, de glittrande ögonen, de leende läpparna, de varma kyssarna, de snabba pussarna och de nära kropparna. Glädjen spirade i min kropp och själ. Denna plats måste vara en av de bästa ”kärleksscenerna” för såväl aktör som iakttagare. De flesta är dock där med helt andra avsikter. Man kommer, lämnas, hämtas eller är på väg bort. Synergieffekten är dock påtaglig och livgivande. Det är lätt att bli glad och avundsjuk om man saknar partner. Man känner längtan efter en närstående. I mitt fall Lena. Det kommer dock att dröja. Just nu kan jag bara glutta och glädjas över värmen hos de som visar ömsesidig uppskattning. Det var mycket folk i Cityterminalen och min avresa skulle ske först om 20 minuter.

Att vara älskad är viktigt. En av livets grundbultar är att ge och få kärlek. Ur dessa erfarenheter växer vår personlighet och karaktär fram. Fast räcker det med det? Har just tagit mig igenom en uppmärksammad och uppskattad bok av Susanna Alakoski. Boken Svinalängorna delar mitt känsloliv. Å ena sidan tycker jag att boken är bra, realistisk och nödvändig för att öka förståelsen och kunskapen om människan. Å andra sidan blir jag ledsen, gråtfärdig och tom över att boken är så svart. Detta är ingen bok – som man säger – om klass, integritet och kön. För mig är det en bok framförallt om förutsättningar för liv, kärlek och växt i en missbrukarmiljö. Det blev för mig en deprimerande läsning om ett barns förutsättningar för växt och karaktär. Boken behandlar inte liv präglat av hat utan om en kärlek som på grund av missbruk inte får sin chans. Den handlar om oförmåga till kärlek. Kärleken skyms av missbruk och blir därför otillräcklig. Kärleken är viktig, men barn behöver också trygga och stabila livsförhållanden. Hur kan samhället bidra med det? Att helt överlämna det ansvaret på missbrukande vuxna är nog orimligt. Usch vilken vedervärdig bok. Läs den !


Även publicerad i: Punktse.se - nätupplagan

Våga vara slut 2008

Så har det hänt igen. Detta att man lämnar något vant och känt för att möta det nya och okända. Vad kommer ur 2008? Hur kommer vår framtid att formas? Trots miljöhot, trots en orolig värld och trots tilltagande inkomstskillnader känner jag mig inte orolig. Det får bli vad det blir. Ibland under protest och ibland bejakat.

Värre var det 1992. Det var ett år som för mig innehöll dramatiska förändringar. Den allvarligaste var att jag drabbades av ofrivillig arbetslöshet. Utåt sett behöll jag lugnet, kontrollen och behärskningen. Inåt var det chockartat. Efter intensiva och intressanta år på mitt drömjobb var tiden där slut. Allt på grund av den dåvarande regeringens villkorsändring för verksamheten. När detta hände, fick jag som från ingenstans, ett rockmärke i min ägo. Det fanns bara där. Märket var vitt och en svart text som löd; Våga vara slut! Närvaron av rockmärket förbryllade och satte små griller i skallen på mig. Vart kom det ifrån? Vem hade lämnat det? Kom det i min ägo för att hjälpa eller stjälpa? Var det med onda eller goda avsikter? Märket är fortfarande ett mysterium och finns ännu kvar. Idag kan jag konstatera att märket fungerat – med sin provocerande text – som trigger till terapeutiska och pedagogiska samtal med mig själv. Har idag ett gott förhållande till märket. Hade jag fler av dessa märken skulle jag överväga att obemärkt ge det till några jag uppskattar. Några som jag tror kan ha nytta av att fundera över den fortsatta färdvägen.

Våga vara slut Foppa! Tror att han just nu befinner sig i en dramatisk och omvälvande livssituation. Vad jag förstår så önskar han inget hellre än att komma tillbaka till hockeyns finrum på den absoluta elitnivån. Samtidigt som kroppen och foten verkar sätta käppar i hjulet. Kärleken till idrotten överskuggas av det faktum att kroppen fallerar och ett alltför högt prestationskrav. En orimlig kombination för de flesta. Säkert också för Foppa. Märket skulle nog kunna reta till nödvändiga och nyttiga ställningstaganden. Kanske kan ett alltför tufft prestationskrav tillåtas stryka på foten gentemot kärleken till idrotten. Kanske kan han tillåta sig att bli en utövare på lägre nivå samtidigt som han börjar träna för livet utanför de stora scenerna. Eller varför inte rent av att våga vara slut som hockeyspelare och att med fullt fokus forma ett meningsfullt liv utanför rinken.

Våga vara slut kvinna! På senare tid har man kunnat konstatera att kvinnor i högre grad än män drabbas av utmattningsdepression. En avgörande orsak till detta anses vara att kvinnor i jämställdhetens namn är alltför prestationsinriktade. Hon blir inte bara lika bra som sina manliga karriärförebilder. Hon tvingar sig också att prestera långt mer än sina manliga kollegor, vänner och partners. Till dessa kvinnor skulle jag vilja ge ett märke för att få de att Våga vara slut som konkurrens- och prestationsinriktad varelse. Det är inte det som är jämställdhetens inre väsen.

Våga vara slut, alla fundamentalistiska individualister. Det finns alltför många som förespråkar en långt gången individualism. Vad man glömmer att beakta är det faktum att ingen individ i praktiken är just individuell. Alla är vi ett resultat av miljö, villkor och omgivning. Vi är beroende av varandra! Allt hänger ihop. Ett Våga vara slutmärke ger jag därför med varm hand till de fackliga löneförhandlarna. De har till förmån för individualism och ett svek mot grundbulten i den fackliga själen överlämnat den lokala lönebildningen till arbetsgivarna. Det gillas inte!