Ger ord alltid mening?

Läste en poesibok. Tjock som ett antal tegelstenar. Den var orange och skriven av Johan Jönson. Efter arbetstidsschema var bokens titel. Många ord. Många infallsvinklar på det skrivbara och förhoppningsvis angelägna. Den fick goda recensioner av många proffstyckare. Kommunalarbetaren lyfte den tex till skyarna. Efter att ha läst detta mastodontiska poesiverk - måste jag för egen del - konstatera att den inte nämnvärt kommer att ha någon avgörande betydelse för den fortsatta existensen. Visst finns det aktstycken som ger nerv och nästan lyfter. Fast i det stora hela - blev det för mig - bara en radda av ord. Snyggt travade men med en måttfullhet av substans och mening. För svår eller otillgänglig alltså.

Efter att ha gjort detta konstaterande slår det mig att boken ändock kan ha ett värde som en filosofisk ledstjärna för mänsklig existens. Som tidigare sagts: Det var en rackans massa sidor. Det var en rackans massa dikter. Det var en rackans massa utav dessa verk som passerade förbi ganska obemärkt. Varje poem skulle därför också kunna symbolisera en dag i ett liv. Ett normalt Svenssonliv och knegarliv kan relateras till denna diktsamling. För det mesta grå vardag som då och då blandas upp med ett mer färgrikt leverne. Ett liv helt utan mening existerar inte och det är knappas någon förunnat att leva i epicentrum av det goda, spännande och lyckliga livet. Att leva är att leva och acceptera själva livets existens. En existens som för dom allra flesta är ganska trivial.

Låglönearbetarna, de skriver nästan aldrig.
Nej, som insekterna.
Varför?
Vi har inträtt i en alfabetism, som gäller oss.
Är det en tom plats?
Nej, det är de andra platserna som stöter ifrån, teflonlikt.
Är det en form av kvävning?
Nej.

av Johan Jönson

Några blåbär finns kvar

Utan tvekan är storskogen förändrad. Det är färre björnar där. Några älgar har också blivit skjutna. Dessutom har storskogen blivit av med en ansenlig mängd blåbär. För att inte tala om alla dessa bärplockare. Ingen eller ganska få av dem finns nog kvar. Mest omtalad har nog de lycksökande Thailändska bärplockarna varit. De som kommit långt ifrån för att skapa och få ta del av den rikedom som den svenska storskogen kan alstra. Skuldsatta men förhoppningsfulla kom de till Sverige och bärplockarmarkerna för att vara sin lyckas smed. Det dom inte visste var att de nog i grunden var grundlurade. Resan blev ett misslyckande. Bären fanns inte där och förtjänsten (ersättningen för erlagt arbete) var aldeles för låg. Om allt detta har vi kunna läsa och höra en del om i svenska media.

Det är många som varit upprörd och illa berörd över hur vi (sverige) har lurat hit ett stort antal Thailändare med föreställningen att dom ska kunna tjäna stora pengar. Man kan skämmas för mindre. Tänk att komma hem till Thailand mer skuldsatt och fattigare än innan äventyret började. Illa berörd blev jag också när jag lyssnade på en intervju med Sven-Otto Littorin, vår arbetsmarknadsminister. Han kommenterade och beklagade bärplockarnas situation men passade också på att förvånas och förundras över hur arbetsmarknadens ena part dvs LO inte med kraft ville eller hade agerat. En förvånande råsop på en av arbetsmarknadens parter. Inte med ett enda ord berörde han arbetsgivarnas ansvar. Hur kan man kritisera LO och inte lägga någon skuld på dom som anställer och utnyttjar sin arbetskraft. För det handlar - med marxistiska termer - om ren och skär utsugning. Dessutom borde herr Littorin vara lite mer självkritisk genom att ta ansvar för de regeländringar kring utländsk arbetskraft som den borgerliga regeringen tillsammans med Miljöpartiet genomfört. Sedan 2007 gäller inte några minimiregler för bärplockare. Man öppnade helt enkelt dörren för lönedumpning och att inget kollektivavtal behöver tillämpas.

Herr Littorin, svik inte de avlönade bärplockarna! Herr Littorin, försök inte lura oss andra. Både du och din regeringen har tillsammans med arbetsgivaren ett större ansvar än LO. Fy på dig!


Likadant i skogsnäringen. Läs rapporten:.Det gröna guldet - och vilda västern i den svenska skogen