Läste en poesibok. Tjock som ett antal tegelstenar. Den var orange och skriven av Johan Jönson. Efter arbetstidsschema var bokens titel. Många ord. Många infallsvinklar på det skrivbara och förhoppningsvis angelägna. Den fick goda recensioner av många proffstyckare. Kommunalarbetaren lyfte den tex till skyarna. Efter att ha läst detta mastodontiska poesiverk - måste jag för egen del - konstatera att den inte nämnvärt kommer att ha någon avgörande betydelse för den fortsatta existensen. Visst finns det aktstycken som ger nerv och nästan lyfter. Fast i det stora hela - blev det för mig - bara en radda av ord. Snyggt travade men med en måttfullhet av substans och mening. För svår eller otillgänglig alltså.
Efter att ha gjort detta konstaterande slår det mig att boken ändock kan ha ett värde som en filosofisk ledstjärna för mänsklig existens. Som tidigare sagts: Det var en rackans massa sidor. Det var en rackans massa dikter. Det var en rackans massa utav dessa verk som passerade förbi ganska obemärkt. Varje poem skulle därför också kunna symbolisera en dag i ett liv. Ett normalt Svenssonliv och knegarliv kan relateras till denna diktsamling. För det mesta grå vardag som då och då blandas upp med ett mer färgrikt leverne. Ett liv helt utan mening existerar inte och det är knappas någon förunnat att leva i epicentrum av det goda, spännande och lyckliga livet. Att leva är att leva och acceptera själva livets existens. En existens som för dom allra flesta är ganska trivial.
Låglönearbetarna, de skriver nästan aldrig.
Nej, som insekterna.
Varför?
Vi har inträtt i en alfabetism, som gäller oss.
Är det en tom plats?
Nej, det är de andra platserna som stöter ifrån, teflonlikt.
Är det en form av kvävning?
Nej.
av Johan Jönson
