Rättvisan eller om man så vill orättvisan har många ansikten. Det blev man varse när Aktuellt på bästa sändningstid meddelade att manliga sökanden till Polishögskolan diskrimineras till förmån för kvinnliga sökanden. Detta har inneburit att hälften av de antagna aspiranterna var kvinnor och den andra hälften män. En i sammanhanget allför jämn och bra könsfördelning eftersom männen som sökt var långt fler. Detta borde märkas i könsfördelningen av aspiranterna. Eftersom fler män sökt så borde också fler män ha blivit antagna. Om det inte blir så, så menar kritikerna att diskriminering råder. Att polisväsendet ägnar sig åt sådan verksamhet anses av vissa som uppseendeväckande.
Det man blir varse av detta exempel ur nyhetsflödet är att rättvisa, orättvisa och till en viss del även diskriminering också har sin grund i hur man politiskt och värderingsmässigt ser på samhället. En infallsvinkel kan vara att orättvisor måste åtgärdas genom ökad rättvisa. Insatser eller åtgärder för ökad rättvisa kan/kommer i sin tur att innebära inskränkta rättigheter eller möjligheter för vissa. Den ståndpunkten vill jag kalla en röd rättvisa. Den utgår från en samhällsanalys som har vänsterns signum dvs den ringar in ett samhällsproblem som det inte längre går att accepterar som rimlig och rätt. När man gjort det, så försöker man med tillgängliga medel att korrigera utvecklingen mot mer av det man kallar rättvisa. När det gäller poliskåren finns en allmän och accepterad uppfattning om att könsfördelningen inom kåren måste bli mer jämlik. Dessutom finns det en utbredd uppfattning om att poliskåren bättre måste återspegla dagens samhälle. Även polisen måste i någon mening bli mer mångkulturell. Om detta skall uppnås måste man praktiskt börja arbeta för detta. På så sätt kommer det orimliga/orättvisan att mötas av regler/förhållningssätt som ökar inslaget av jämlikhet/rättvisa, men som också i någon mening är ett ingrepp mot de som gynnats i rådande system dvs att det kommer att finnas några vinnare men också några förlorare. Fler kvinnor betyder färre män.
En annan infallsvinkel är den som Centrum för Rättvisa intar. För övrigt en av Svenskt Näringslivs många opinionsbildande stödorganisationer. Deras utgångspunkt är traditionellt konservativ i den meningen att den inte på något sätt tar ställning till hur det är nu. Den har ingen kritisk och framåtsyftande hållning när det gäller vare sig fördelningen av poliser eller könsfördelningen till Sveriges högskolor. Den utgångspunkten tittar endast på hur det är och hur man kan förhålla sig till detta. Man kan säga att de har en ståndpunkt som säger att det är bra som det är (konservativt) och att det gäller att fortsätta på den vägen. Med hjälp av tex diskrimineringslagstiftning verkar man för att ingen egentlig förändring sker. En förändring anses inte vare sig vara möjlig eller nödvändig.
Utifrån dessa antaganden så kan man säga att Aktuellt inslag om antagningen till Polishögskolan tydliggör en mycket gammal men fortfarande lika aktuell politisk skiljelinje. Den mellan konservatism och de mer framstegsorienterade värderingarna. Synen på rättvisa, orättvisa och diskriminering kan således såväl ha sin utgångspunkt i traditionellt höger som vänstertänk. I ena fallet som försvar för det rådande. I det andra fallet som verktyg för att forma en ny samhällstruktur.
Det är upp till var och en av oss att ta ställning till vad vi vill stödja. Men mer än något annat borde vi i våra ställningstaganden ta reda på de bakomliggande skälen till den ståndpunkt vi intar. Vad vill vi komma ifrån? Vad vill vi uppnå och hur kan det gå till?
