Sjukvård kan bli sjuk vård

Ett är då säkert. De behov vi människor ger uttryck är i de allra flesta fall större än tillgängliga resurser. För att inte tala om de behov som ännu inte fått sin tekniska eller vetenskapliga lösning. Att tillfredställa behov innebär att människan genom individuella eller politiska beslut gör sina prioriteringar. Väljer till och väljer därmed bort. Ikväll har jag varit på bio med min dotter. Den tiden blev använd på det sättet och därmed upptagen för annan aktivitet. Behov förändras över tid. I politiska diskussion så finns en rad olika ståndpunkter om hur vi skall organisera svensk sjukvård. Det finns en tävlan mellan kombatanter som Privat vs offentlig och Behovsstyrd vs marknadsstyrd.

Sjukvård satt i sitt sammanhang kan vara väldigt mycket. Läste för en tid sedan boken, Den siste vikingen skriven av Johan Bojer. Boken är en skildring av en norsk fiskarfamiljs hårda liv. Boken utspelar sig runt förra sekelskiftet. Inför fiskefärder till Lofoten packades det rikt med proviant. Det skulle räcka länge, för man låg ute och fiskade under många dagar och nätter. Medikamenter var en del av provianten. ”I ett särskilt fack finns små medicinflaskor, en med Hoffmans droppar för snuva, en med rigabalsam för magen och en med kamferbrännvin för sårbehandling. Så är det en liten flaska med terpentin för ont i bröstet,”. Behoven var nog större än så, men man visste inte bättre.

Kunskap är viktigt när man tillfredsställer behov och prioriterar. Frågan gäller ju hur hur man ska använda de givna resurserna. Hur det arbetet genomförs kan avslöja politikers okunskap eller deras cynism. Ibland handlar det om att gagna en del medborgare men inte andra. Kombinationen okunskap och en politik för de bättre bemedlade är nog svaret på varför vårdval Stockholm har införts av den borgerliga alliansen. Birgitta Sevefjord har på ledarplats i ECT Stockholm belyst detta. Under den tid Östermalm fått 5 nya vårdcentraler, så har det inte blivit någon i Botkyrka. Samtidigt med denna utveckling så har ekonomisystemet styrt mot att lönsamheten för sjukvårdskapitalisterna innebär en utbyggd och bra sjukvård för friska sjuka medan de verkligt sjuka sätts åt sidan pga olönsamhet.

Trött och nedslagen eller ...........

Så har det då skett det man aldrig trodde skulle ske. Att socialdemokraterna två val efter varandra tvingats se sig om efter en ny partiordförande. Årets val innebar ett historiskt dåligt stöd från valmanskåren. Det var mycket länge sedan som partiet attraherade så få väljare. Sveriges största parti är på grund av det skadeskjutet och illa tilltygat. Det finns en rimlig och förståelig oro bland partiaktiva om Socialdemokratins framtid. En sak står tämligen klar, att partiets politik inte tilltalar väljarkåren. Vad det beror på finns det en hel radda svar på. Vilken som är mest relevant kan för en representant från ”verklighetens folk” (förlåt Kd) vara svår att finna.

Eftersom jag inte finns i maktens sk korridorer så vet jag inte vad som förekommit där. Dessutom finns för mig inga förutsättningar att lyssna på rörelsen. Har inte ens funnits i en den politiska farstun och hört hur mer initierade personer har tyckt och tänkt. Därför är mina åsikter sprungen ur hur en vanlig medborgare mött och sett partiet dvs på gator, torg och i media. Så här är en något förenklad men personlig barfotaanalys av socialdemokratins framtoning under valrörelsen.
- Valaffischeringen. Den var en katastrof eftersom man inte kommunicerade någon politisk inriktning. Partiet framstod som samling personer med karriär och maktambitioner (Jag kan inte vänta), men utan politiska ambitioner. Vad man/partiet inte ville vänta på förblev dolt i mörker.

- Partiet fanns för lite på gator och torg. Åtminstone i den miljö jag vistats dvs i boendemiljö och centrummiljöer. Inget parti besökte min arbetsplats.

- Partiet hade ingen kärnfråga som engagerade valmanskåren. Inte heller någon nämnvärt aggressiv politik mot det som alliansen genomfört.

- Loja TV-debattörer som inte engagerade. Minns dock någon – ur socialdemokratisk synpunkt – bra debatt med Mona Sahlin. I övrigt alldeles för viskande och mjäkigt.

- Partiet är för ”mångkulturellt” i en rad sakfrågor. Man pekade inte på ett socialdemokratiskt ställningstagande kring tex privatisering contra offentlig sjukvård. Det kan vara hur som helst utan förklarande beskrivning. Brist på tydlighet kanske är ordet för dagen.

- Partiet saknar en rimlig samhällsanalys kring vilket samhälle och för vilka man skall förändra samhället. En politik i hela folkets intresse, måste hitta sin energi från de många i samhället, men flörten till medelklassen är för enkel retorik. Vad är medelklass och vad innebär det för livsproblem? Hur skiljer den ut sig i förhållande till andra grupperingar. Vad är i tjänstesamhället basen för begreppet arbetarklass? Finns det någon definierbar överklass? I kontexten kring denna analys av människors livssituation och svårigheter finns den socialdemokratiska politiken för ökad jämlikhet och nya reformer.

.

En blå skitig overall

Helt plötsligt stod han där skjutande sin stora kundvagn. Korsade min väg mot varuhusets fruktavdelning. En lätt gråsprängd man i 50-årsålder. Han gick en fredagskväll och plockade bland varuhusets orientaliska och långväga rariteter. Det som gjorde honom intressant var hans utstyrsel. Finns de där kläderna kvar tänkte jag när min blick fastnade på den blå skitiga overallen av utgånget snitt. Det var sannerligen inte igår som man senast såg en sådan där hel knegaroverall. En arbetsklädsel i ett stycke, från topp till tå med knäppning. En rad av knappknäppningsmöjligheter som startar nederst på gylfen och som avslutas strax under hakan. Vid sista skjortknappen, så att säga. Detta arbetarklassplagg har ju spelat ut sin roll tänkte jag i min stillhet. I min barndoms byggd vid massafabriken hade en majoritet av männen detta plagg i vardagens slit för brödfödan. Fast kanske inte på fritid och aldrig till affären. Idag ser arbetskläder helt annorlunda ut och dessutom är den dåtida arbetarkadern inte längre så många. Visst finns det många som jobbar i traditionella arbetarmiljöer med traditionella arbetarjobb. Fast de är inte längre like många och därmed inte heller lika fundamenta i beskrivningen av dagens samhälle. Redan någon gång under 60-talet passerade andelen löntagare med yrken inom tjänste- och infonäringarna i numerär de som arbetade i den industriella produktionen .

Det har alltsedan dess gått fort och utvecklingen har fortskridit. Under början av 70-talet levde många under villkor som är väsensskilda från dagens villkor. I vilket fall som helst så var det fler utav overaller, dåliga arbetsmiljöer och hel del av dagens självklarheter hade ännu inte blivit verklighet. Ingen mobiltelefon, inge internet, inget mångkulturellt samhälle, ingen globalisering osv. Sverige såg helt annorlunda ut. En slags bild av detta fick jag när det blev omläsning av en gammal bok som stått i bokhyllen. Boken anknyter till den blå overallen och handlar om Åke Andersson. En ung kille som etablerar sig i livet och på arbetsmarknaden, vaknar politiskt och tar första stegen mot familjebildning. Den ger en bild av tidigt 70-tal som i fascinerar och väcker en hel del minnen för en gammal person som jag. För andra och yngre läsare kan de ge en fragmentariskt med intressant inblick i hur 70-talets tänkande och omvärldsanalys kunde se ut. Boken jag talar om heter SLAMFARMEN med den då 25-årige debutförfattaren Torgny Karnstedt. En bok om dessa många, som bar blå overall med knäppning från gylf till hals.

.