Rätt lön till rätt prestation eller....

Egentligen är det väl inte så konstigt. Alla vill vi bli värderade för vem vi är och för vad vi gör. Inte känns det rätt att ha andra utgångspunkter i ett samhälle som blir alltmer individualiserat och befriat från kollektiva och hämmande konventioner. Kommunal har i en rapport på vetenskaplig grund presenterar att kommunalarna i princip är positiv till individuell lönesättning. När man jämför utvecklingen de senaste elva åren så har allt fler blivit positiv. Från början var det i huvudsak yngre och nyanställda som krävde och agerade för en individuell lönesättning. De yngre var som jag minns det, var kritiska till att lönens storlek alltför mycket var kopplat till en lönetrappa som byggde på antalet anställningsår. Vissa ansåg att lönetrappan inte tog hänsyn till tex prestation utan mer var att betrakta som ett ”seniltillägg”. Lång och trogen tjänst premierades mer än prestation.

Så kom då den individuella lönesättningen. En lönesättning som i princip har ett fortsatt och ökat stöd, men……………… Det finns starka tvivel på hur detta system fungerar i verkligheten. Här följer några av de resultat som utredningen pekar på och som kommunalarna inte anser vara tillfredsställande. För egen del undrar jag utifrån resultaten om tolkningen blir den rätta. Är kommunalarna i princip tillfreds med ett haltande och inte praktiskt fungerande lönesättningssystem. Tankarna leder helt plötsligt åt ett annat håll. Tidigare kritiserades den karl som i princip är för jämställdhet och kvinnors lika rättigheter men som i praktiskt handling gör/visar någonting annat. Dvs vad ska vi fokusera och utgå ifrån. Om kartan och verkligheten inte överensstämmer vad ska vi då lägga fokus på? Tron på individuell lönesättning, tanken om jämställdhet eller ritningen på kartan kan inte få vara vägledande. Det är verkligheten som måste leda oss in i framtiden. Endera ändra teorin eller utveckla verktygen i praktiken. Den här skepsisen finns trots att de tillfrågade i princip är positiv till individuell lönesättning.

1)    Förekomsten av och tilltron till lönesamtalets betydelse är dåligt. Närmare sex av tio anser inte att man i lönesamtal kan påverkar lönenivån. Tre av tio tycker att det fungerar.

2)    En övervägande del av de som ingick i undersökningen tror inte att chefen sätter lönen på ett opartiskt och sakligt sätt. Man tror inte att de har förmåga att göra rimliga och rättvisa jämförelser.

3)    Få känner till vilka lönekriterier som gäller på arbetsplatsen och därmed vad det är som betalar sig.

Dessa tre punkter berör utredningen både i olika former av staplar och i sin textdel som tre olika faktorer som kan undergräva förtroendet för ett individuellt lönesystem. Ett system som också ska återspegla en rimlig och rättvis löneskillnad arbetskamrater emellan. En annan faktor som man berör i stapeldiagram men som man för övrigt inte pratar så mycket om är att den individuellt satta lönen inte kan sättas i relation till arbetskamraterna Arbetskamrater med likartade arbetsuppgifter och förväntade prestationer.

4)    Drygt hälften av de tillfrågade vet inte hur deras lön är i relation till arbetskamraterna med samma/likartade arbetsuppgifter. Skrämmande tycker jag.

Det finns fyra skäl till att kritiskt fundera över rimligheten av ett gömt individuellt lönesystem. Det måste kasseras eller kraftfullt utvecklas. Av egen erfarenhet vill jag avslutningsvis sticka ut hakan genom att påstå att den ungdom som kritiserade lönetrappan och önskade individuell lönesättning knappast har tjänat på denna modell. Detta fakta byggs på hur lönen ser ut bland ett gäng arbetskamrater.

Vi får inte rädas verkligheten. Och lönen borde sjävklart vara både rimlig och rättvis mellan arbetskamrater. Verkligheten är idag betydligt sämre än kartan. Något måste göras.

 

 

Se utredningen på länken;Kommunalare om individuell lönesättning

 

Hur många spöken finns det?

Det börjar kännas kusligt

 

 

 

Såg alldeles nyss på TV hur en jägare sköt en älg. Trots bristande jaktintresse så måste jag medge att upplevelsen var spännande. Hjärtklappning innan älgen blev synlig och skottet föll. Är på inga sätt motståndare till jägarskråets verksamhet men jakten födde av någon underlig anledning frågeställningen om vad som är fel och rätt.

När det gäller hur man ska se på älgjaktens konsekvenser så vill jag här inte ge utrymmer för något personligt ställningstagande. Däremot måste vi mer bestämt fastlå var och ens rättighet och skyldighet att tycka om olika skeende i samhället.Det privata och offentliga samtalet människor emellan är viktigt och nödvändigt om vi vill ge det goda samhället ett respektfullt ansikte. Ibland saknar jag ställningstaganden i vardagen kring olika frågor som man kanske skulle kunna tycka kring eller till och med protestera mot. Det tidigare förekommande engagemanget i våra bostadsområden och klöpcentrum lever idag på undantag. Trots att det idag finns massor av spöken i vår tillvaro. En splittrad underklass är en svag underklass. En svag underklass kan inte förändra sina livsvillkor vid köksbordet.

Här kommer några småfrågor som de senaste dagarna berört min hjärna;

-       Var tionde Östermalmsbo (sthlm) betalar ingen skatt (nolltaxerar).

-       RUT-avdraget utnyttjas framförallt bland höginkomsttagare.

-       Skatteavdrag för en inhyrd bartender är helt absurt.

-       Var femte arbetande kvinna i åldern 50-64 år tror sig ej orka jobba i ytterligare två år pga ohälsoproblem. Städare, kassapersonal och restaurangpersonal är särskilt utsatta.

-       En temperaturhöjning på 4 grader är förödande. Nödvändig minskning av utsläppen har ännu inte genomförts. Översvämningar och torka i världens kornbodar står för dörren om inget görs.

-       Allas rätt till arbete och egen försörjning är ett viktigt och ett överordnat mål. Men också att våra inkomster och kostnaderna (skatt) för våra gemensamma verksamheter blir rimliga och rättvisa.

 

Det där var några av mina spöken! Hur ser dina ut? På flera områden finns det SPÖKEN som om de får härja fritt skapar en SKRÄMMANDE FRAMTID.

VI MÅSTE GEMENSAMT GE ENERGI TILL NÖDVÄNDIGA FÖRÄNDRINGAR

 

Den som äger frågan agerar - del 4

Alltsedan den 29 augusti har det varit lugnt. Ingenting nytt under solen som föranlett upprördhet eller förvåning. Har tidigare här på bloggen redovisat några händelser som berört Eriks situation på jobbet. En fundering har varit om Erik utsatts för någon slags komplott som också kan stavas mobbing eller drevmentalitet från delar av arbetsledningen. I vilket fall som helst nu är det lugnt igen. Arbetssituationen och arbetsrelationerna har återgått till det vanliga. Perioden, när allt hände dvs 28/5-29/8 (minus semester) börjar bli ett minne blott. Ett obehagligt och frustrerande minne för åtminstone Erik. Vad var det som egentligen hände, är en fråga han åtskilliga gånger ställt och fortfarande ställer sig. Eftersom det i tre tidigare blogginlägg gjorts en beskrivning av händelseförloppet akt för akt så är det nu dax att avslutningsvis redovisa en sista beskrivning av en omtumlande period.

Om det inte har sagts tidigare så måste det sägas nu. Erik arbetar i en verksamhet där patienter vistas på en låst avdelning. Patienter kan utifrån detta ha rätt att lämna avdelningen under vissa premisser. Fastställda och beslutade av en psykiatriker allteftersom vården och återhämtningen fortskrider. Det kan innebära att man i sin akuta sjukdomsfas inte får lämna avdelning för att senare gå ut med personal eller att själv vistas ute. Rökning får inte ske inomhus. Det innebär att för vissa är frågan om utgång extra angelägen och önskvärd.

Den här dagen som nu redovisas var en dag under en helg. Patienten X hade inte egen utgång utan måste följas av personal. Patienten var rökare och fick lämna avdelningen för att röka varje timme. Någon följde alltid med. Patienten var lite bångstyrig men det hade fram till denna dag fungerat. Eriks kollega, Sten går ut med patienten. Efter en stund kommer Sten in på avdelningen. Han berättar för Erik att patient X har avvikit. Han hade stuckit från honom. När detta sagts så fortsätter Erik med sina arbetsuppgifter och Sten lämnar honom. Sten som känner patienten väl gjorde en bedömning om att inte direkt gå till tjänstgörande sjuksyster. Gissar att Stens bedömning av detta grundas på två faktorer. Hoppades att patienten skulle komma åter. Hade också gått omkring i närområdet för att söka patienten utan lyckat resultat. Patienten var inte att betrakta som farlig för sig själv eller andra.

Eftersom Sten inte direkt gick till arbetsledaren men berättat för mig och en övrig personal så tog det hus i helsike. Att som arbetsledare vara den som sist får veta om detta kan kännas frustrerande. När detta stod klart så fungerade arbetsledaren mycket oproffsigt.

Av någon outgrundlig anledning kom Erik även att hamna i skottgluggen för denna händelse. Det blev samtal (5) med en vårdavdelningschef med en anklagelse om att Erik begått fel genom att inte berätta för tjänstgörande arbetsledare att en patient avvikit. Erik berättade vad han visste och vad som skett (ur sitt perspektiv) och ansåg det rimligt att den som drabbades dvs Sten skulle berätta. Det av flera anledningar bla att kunna svara på det frågor som kan dyka upp. Devisen den som äger frågan agerar, kändes självklar.

Den 29/8 var det som tidigare redovisat dags för samtal 6. Nu återigen med folk från personalavdelningen närvarande. Ny redovisning från Eriks sida och en anklagelse om att Erik uppmanat/beordrat arbetskamrat att inte berätta för tjänstgörande arbetsledare. Denna anklagelse fanns nedtecknad på slags skriftlig redovisning. Erik gissar att det var ytterligare en skriftlig varning som var på gång. I så fall varning 4 på denna korta tid. Erik hävdade med kraft att detta var ren och skär lögn. Frågade dessutom vem som var källa till denna lögn. Erik nekades få veta vem det var som sagt detta. Ingen skriftlig varning och pappersunderlaget får nog möta pappersriven. 

Sten som var huvudpersonen i denna händelse har för Erik berättat att han fick ett telefonsamtal där man undrat vad som hänt. Erik fick som bifigur i detta sammanhang två samtal i allvarets tecken och nästan en skriftlig varning. Olika falla ödets lotter, men det är över nu. Perioden 28/5-29/8 har gått till historien.  

Laglig bild på nätet blev problem på jobbet - del 3

Så har vi då kommit till del tre i berättelsen om Erik och hans problem på jobbet. Tidigare (del 1-2) har det redovisats om några händelser som skett på jobbet under lite drygt två månader. En redovisning har gjorts kring händelser som renderat Erik två skriftliga erinringar. Nu är dags för att berätta om erinran nr 3 som också ryms inom samma tidsdräkt och med en vikarierande arbetsplatschef. Den senaste varningen/erinran har mer med Eriks fritid att göra än om någonting som skett på arbetet. Nu gäller det en bild på en blogg (del 1).


Innan Erik får berätta sin version så försöker vi bena ut vad en skriftlig erinran är och hur en sådan skall hanteras. En skriftlig erinran måste betraktas som relativt ovanlig och sällan använt chefsverktyg som tas till när de anställde efter en rad muntliga tillrättavisningar inte gjort bättring eller när förseelsen kan anses var grov men inte föranleder avsked. Kommunalarbetaren skriver i medlemstidningen den 1/11-2006 följande; Det ställs klara krav på att arbetsgivaren ska ge den anställde möjligheter att bättra sig om det förekommer anledningar till klagomål. Sakliga grunder måste enligt lagstiftningen redovisas innan man kan ge en skriftlig varning (eller ”erinran” som det egentligen heter) och än mer saklighet krävs innan man kan omplacera en person. Saklighet och möjlighet att bättra sig är tydligen nyckelord i detta sammanhang.

Nu en beskrivning av bakgrund till skriftliga erinran nr 3 som föregåtts av samtal 4 och verkställighet på samtal 6. (återstår att senare berätta om händelsen kring samtal 5 och den andra halvan av samtal 6).

Vårdavdelningschefen ber att få prata enskilt med Erik. De sätter sig ner i ett personalrum och då får Erik höra följande. Att man fått vetskap om att Erik bloggar och att han har sin fulla rätt att göra det. Man säger sig inte ha någon uppfattning kring det Erik skrivit. Det hade han sin fulla rätt att göra hur han vill med, däremot fanns det ett foto med på senaste inlägget. Det kunde man inte acceptera. Erik uppmanades å det bestämdaste att ta bort fotot eftersom det bröt mot sekretesslagen. Ett mjukare samtal kring detta skedde där Erik starkt tvivlade på att fotot var av sådant slag att det bröt mot gällande sekretess. Uppmanades/beordrades att ta bort fotot från bloggen om Erik ville slippa besvär. Erik gav inget löfte om detta utan sa att han på sitt sätt skulle undersöka om det var sekretessbrott eller ej och agera utifrån det dvs sekretessbrott bilden bort och ej sekretessbrott bilden kvar. Bilden på bloggen var enligt Erik ett åskådligt bevis och förstärkte trovärdigheten i gjort blogginlägg. Erik kontaktade sin fackliga organisation som inte bekräftade ag uppfattning om sekretessbrott. Därmed blev bilden kvar.

Efter någon vecka fick Erik information att ytterligare ett samtal skulle ske kl 14.00 på onsdag. Mer än så sades inte. Erik tog emot informationen och bokade upp sig i almanackan. Hittade på känn rätt lokal och konstaterade att återigen var representanten från personalavdelningen närvarande. Inget samtalsämne var på förhand givet, men det visade sig vara två punkter på dagordningen. Denna om bloggbilden och en annan som berättas senare. Där konstaterade vi tillsammans att bilden inte utgjorde något sekretessbrott men ag ansåg att det var nära ett brott så man ville ändå ge ytterligare en skriftlig varning. En skriftlig varning för att Erik nästan gjort fel på sin fritid. Skumt!

Dagarna därefter funderade Erik på om polisen kan ge fortkörningsböter om man nästan kör för fort.

Problem på jobbet - del 2

Det håller faan på att bli ett helvete tänkte Erik. Nu hade han varit på sitt 6.e upprättnings- och allvarssamtal. Ett antal skriftliga erinringar har Ag på en mycket kort tid presenterat. Dokument och samtal som också innehåller lögn och osanning. Förutom att man saknat en sammanhållen bild av vad som vid några tillfällen skett. När det gäller de rena osanningarna och lögnerna så har Erik nekats information om vem som sagt det osanna. Det verkade för Erik som om budbärarens uppfattning betraktats som objektiv och sanningsenlig. Det handlingsprogram som arbetsgivare säger sig vilja arbeta efter och som Erik för länge sedan läst har inte haft sin praktiksa giltighet. Detta hur man gör när man kan förvänta sig att det finns olika uppfattning om vad som hänt och skett. Under sex allvarssamtal har Erik suttit på den anklagades bänk. Eftersom detta med de sex samtalen - i olika frågor - är en ny och ovan erfarenhet för Erik så funderar han mycket över vad det kunde bero på. Under en period av 3 månader hade allt skett. Till detta måste man också betänka att Erik varit på semester under drygt tre veckor. Det finns ett samband mellan det som sker och en organisatorisk förändring på arbetsplatsen. Eriks jobbiga period sammanfaller med inträdet av en vikarierande avdelningschef från en annan vårdavdelning. Fast att det skulle bero på det sambandet vill Erik inte riktigt tro på. Så kan det väl inte vara funderar han. Tankar om att det beror på mobbing, politisk förföljelse edyl vill Erik inte heller formulera. Någonting är det dock! Vad är det som triggar?


Mycket privat energi går till att försöka förstå situationen. Därav bla skrivna rader kring detta som fyller tre syften. Ett: att bearbeta och ta avstamp in i framtiden. Två: att ge min version för att ge möjlighet för dialog kring rätt och fel. Tre: foga min berättelse till de människor som jag mött som också berättat om olika typer av amatörism och övergrepp i arbetslivet. Berättelser som inte handlat om fel eller rätt utan om makt och avsaknad av makt.

Tidigare har en beskrivning gjorts över en skriftlig erinran och löneavdrag kring en flexledighet. Där Erik utifrån gällande flexavtal gjorde som avtalet säger, men det dög inte. Nu till historien före den. En historia som Erik idag betraktar som tillfället när bollen började rulla. Nu handlar det inte om att flexa utan om att bära personliga larm.

På arbetsplatsen finns stationära larmpunkter att använda och påkalla hjälp vid speciella tillfällen. Bråklarm som sätts igång innebär att ”all” personal springer till larmstället för att bistå den som larmat. För ett antal år sedan var Erik fackligt aktiv när arbetsplatsombud och Kommunal mot arbetsgivarens vilja tvingade fram inköp av personliga larm dvs larm som var och en i personalen bär på sig. Fem larm per avdelning inköptes för att kunna nyttjas av den som så önskade. Allteftersom åren gått har fler larm blivit inköpta. Användandet av larmen har i huvudsak varit upp till varje anställd bland annat på grund av att de inte räckt till alla. Praxis på arbetsplatsen har därför varit att var och en själv förhåller sig till det personliga larmet. Det har inneburit att man kan dela in personalgruppen i tre undergrupper; De som alltid bär personligt larm, de som tar larm vid tillfällen när det är oroligt och otryggt på avdelningen och de som inte valt att bära det personliga larmet. Erik har varit en person som valt att inte alltid bära larm.

Sedan någon tid har platsledningen hävdat att det är obligatoriskt att bära larm. Det har dock inte påvisats något beslut som formulerat inriktningsförändringen med därav bristande följsamhet bland de som ibland eller aldrig tagit på sig ett personligt larm. Erik var en sån. Det var/är inte självklart att bära det personliga larmet utan han levde kvar i det förhållningssätt som genom åren rått. Detta skapade problem och tillrättavisning.

En onsdag när Desirée har namnsdag så hade också Erik expeditionen. En arbetsuppgift som enligt schema fördelas mellan skötare och sjuksystrar. I den arbetsuppgiften ligger att den dagen vara en slags spindel i nätet, fixa med bokningar, planera arbetsinsatser m.m. Ett slags ledarjobb för avdelningens arbete. Det var i slutet på arbetsdagen. Sista halvtimmen hade inträtt. Erik hade haft en ganska hektisk dag och hade en del arbetsuppgifter som återstod. På expeditionen fanns vid tillfället en hel del arbetskamrater och kollegor. Personer som Erik uppfattade inte hade några konkreta och aktuella arbetsuppgifter. Minst fyra personer förutom Erik vistades där inne. Erik sitter och dokumenterar i journal och övriga gör, vem vet vad. En diskussion kring att ha larm, ringar, klockor på sig aktualiseras. Den tidigare nämnda vikarierande arbetsledaren finns i rummet. Trots en stressad situation över att Erik måste hinna klart sina arbetsuppgifter så hamnar han ändock som en deltagare i samtal kring dessa frågor. Erik blir en del av diskussionen samtidigt som han ger uttryck för att han vill få jobba i lugn och ro. Erik minns att han på skoj föreslog start av en studiecirkel där vi kan diskutera, så att han i lugn och ro fick göra klart sitt arbete. Till bilden kan läggas; Erik blev inte helt klar.

Efter denna dag, när Desirée haft namnsdag, så var Erik inte på jobbet på flera dagar. Ledig på Torsdag, fredag, lördag och söndag. Åter på måndag. Oklart vid vilket klockslag, men tror att det var på förmiddagen så står Erik i en skrubb för att notera patients ut- eller ingång. Då där i dörren står helt plötsligt vikarierande vårdavdelningschef och tjatar om larm. Erik känner mig besvärad och ber att få vara i lugn och ro för att sköta jobbet. Det blev helt plötsligt lite svårt att skriva och minnas vad han höll på med. Tappar också humöret och säger att hon låter som en Gnällkärring. Som svar på denna groda så beordras Erik till chefsrummet. För övrigt bara på andra sidan korridoren. Där lägger hon fram ett färdigskrivet papper (skriftlig erinran) om att jag vägrar bära larm. Daterat med den dagens datum.

Därefter följer efter en eller två dagar ett slags samtal i upptuktelsens tecken med berörd arbetsledare och en representant från personalavdelningen (samtal 1). Onsdagens händelse på expeditionen och måndagens skrubbdispyt har enligt min mening inte skötts på optimalt bästa sätt. När det gäller det som hände i skrubben kopplat till en färdigformulerat dokument så kan Erik till och med tänka sig att det agerandet var en ren och skär provokation.

Numera bär Erik alltid personligt larm. Till belåtenhet för vissa och osynligt för andra.

Bossen bestämmer och du lyder, tamefaaan - del 1

Det är då fan, tänkte Erik när han satt med lönespecifikationen framför ögonen. Om man hamnat i hetluften kan fan vad som helst hända funderade han vidare. Löneavdrag för olovlig frånvaro och en skriftlig varning hade det blivit. Helt otroligt! Undrar just vad Risto skulle tycka om det här. Han som brukade säga att man måste vara mot andra så att man kan se sig själv i ansiktet och får sova gott om nätterna. Tror fan att det chefsskapet mäktar att vare sig sova gott eller se sig själv i ansiktet tänkte han vidare. Upprörd och irriterad som han var. Här kommer Eriks berättelse om vad som hänt.


Erik hade fått en lapp som sa att en hantverkare behövde komma in i hans lägenhet. Erik uppmanades därför att hålla sig hemma eller se till att någon annan kunde vara behjälplig. Den 1 juni någon gång mellan 11-15 skulle hantverkaren komma. En både lämplig och olämplig tid. Erik jobbade den dagen men hade kvällspasset. Det innebar att hans tjänstgöring skulle börja klockan 12, så kanske behövde han vara ledig en stund om hantverkaren blev sen. Lösningen kan ligga i att flexa förstod han. Ingen orimligt tanke med tanke på att de som jobbar dagtjänst skulle finnas kvar till 16.30. En ur kvällsgänget gick säkert att avvara. Dubbla arbetsgrupper i flera timmar så det torde inte vara något problem. Erik gjorde därför på det sätt som han uppfattat som den rådande praxisen på arbetsplatsen. Man berättar vad man önskar och som regel kommer inga invändningar utan det fixar sig.

Det Erik gjorde var att muntligt berätta för bemanningsassistenten att det en speciell dag fanns ett behov och önskan av några timmars flex. Dessutom skrevs önskad ledighetstid in i en bemanningspärm som hela personalgruppen har tillgång till. En ytterligare åtgärd var att skriva in i almanackan som man dagligen högläser ur. Flextidsönskemålets längd var svårdefinierat. Därför angavs att det gällde till längst 15.30.

Flexdagen infaller. Ingen reaktion från någon. Uppfattade det som om inga problem var förknippade med den önskade ledigheten. Allt verkade frid och fröjd. När Erik kommer till arbetet tidigare än utsatt tid möts han av förvånade kommentarer. Är du redan här? Skulle du inte komma halv fyra? Det fanns en förvåning över att han redan var på plats. Hantverkaren hade inte kommit så sent. Som en kommentar/upplysning i stämpelklockan skrev Erik att frånvaron kunde delas mellan flex och friskvård. Promenerade till arbetet.

Helgen och ytterligare någon arbetsdag förflyter innan Erik blir kallad till ett möte (samtal 2). En träff med närmsta och näst närmsta chef. På mötet får Erik veta att det handlar om flexfrånvaron. Klassad som olovlig frånvaro och info om kommande löneavdrag. Beslut som grundats på att flexledigheten inte var beviljad av en specifik arbetsledare. Ett förvaringssätt som inte gällde övrig personal.

Kränkt och tilltufsad lämnar Erik mötet. Med vetskap om att han ganska snart önskade ny flexledighet. Inget problem med tanke på att den önskade flextiden redan är inarbetad men jobbig med tanke på att man från visst håll vill manifestera makt, trycka ner och krångla till en enkel vardagsfråga.

Att följa det rådande avtalet var inte längre aktuellt. Helt otroligt hur man kan nedlåta sig till att från ledningens sida åsidosätta gällande regler bara för att skapa vadå? Erik skulle personligen fråga en specifik person om önskemål av flex. Redan någon dag senare var det tal om 20-30 min. Arbetet börjar 12, men överrapportering sker 12.30. Flex är i normalfallet alltid möjlig mellan 12.00-12.30. Att flexa och komma till överrapporteringstiden torde nästan aldrig vara något problem.

Tilltufsad, kränkt och känslomässigt störd så hade Erik svårt att hantera det nya läget. Att be en speciell person (som man just då inte gillade) om att komma 20 min senare var i det närmaste en omöjlighet. Skriftlig begäran gjordes för behandling samma dag som flexet avsåg (bild). Erik utnyttjade sina 20 minuter återigen i tron att det var ok. Trodde inte att det fanns något annat än ok till önskemålet. Så blev nu inte fallet. Nytt allvarsmöte (samtal 2).Nu en skriftlig erinran och olovlig frånvaro.

Mycket kan man lära av verkligheten tänkte Erik efter några dramatiska och känslomässigt upprivna dagar. Den som hamnar i hetluften får vakta sina tår. Knivhugg i ryggen bortom lag, vett och reson kan bli aktuellt. Denna händelse föregås av ett annat ärende i närtid som berättas vid ett annat tillfälle. Kanske är det mer ok om man blir försenad till jobbet. Då dras ju flextid och man slipper besväret och den formella förfrågningen tänker Erik också.

Skatt som välfärd eller som vinst?

Grundvalen för demokrati och politik – är för min del – en fråga om att genom gemensam hushållning ombesörja så att folket och medborgarna får en rad viktiga behov tillfredsställda. Vad som ska fixas och vad vi genom skattsedeln skall finansiera formuleras av medborgaren och de politiska partierna får på valdagen ditt och mitt stöd om man förstått frågorna ”rätt”.


Från den tid offentlig sektor växte fram till dagens gigantiska verksamhet råder en spelregel som man som politiker måste värna. Nämligen att inte misshushålla med skattemedlen. Fortfarande gäller; Varje fel använd skattekrona är stöld från de fattiga. Misshushållning är dåligt i sig men skapar också bristsituationer. Pengar försvinner och kan inte användas till mer uppenbara nyttigheter som förbättringar i skola och äldreomsorg.

I det perspektivet vill jag se debatten kring vinster i välfärden. För egen del så tycker jag att socialdemokraten Robert Noord är helt fel ute i nedan redovisade debattartikel. För mig kan det inte vara förenligt med god hushållning av våra gemensamma resurser när delar av vår kostnad för verksamheten används till vinstandelar som skickas till olika skatteparadis. För mig råder följande verklighetsbild. Vinster i verksamheten kan bara skapas utifrån två sätt:

1. Effektivisering och minskade kostnader för verksamheten dvs man drar in på personal, material och lokalkostnader. På så sätt skapas ett utrymme för vinst.

2. Vi som skattebetalare betalar mer än vad det behöver kosta dvs vi betalar för nödvändig personal, adekvat utrustning och vettiga lokaler med rätt hyra. Dessutom får det vinstgivande bolaget pengar till sin vinst som snabbt lämnar landet.

I exempel 1 så blir effektivitetsvinsten lika med noll eftersom det vunna utrymmet fortfarande är en utgift för skattebetalarna. Förr som en kostnad för oeffektivitet nu en kostnad för att betala vinsten. Om 100 kronor är kostnaden per timme så kommer inte detta att förändras.

I exempel 2 blir det mer uppenbart att en del politiker driver en politik för misshushållning av våra surt förvärvade skattemedel. Fy på er!

Politik och demokrati är inte enkelt. Det är svårt, men det får inte innebära att politiker av olika schatteringar avsvär sig sin roll som politiker och medborgarnas ombud. Prioritera, effektivisera och besluta kring angelägna frågor. Låt inte marknaden göra ditt jobb.



http://www.aftonbladet.se/debatt/article15143704.ab

Själavård på reträtt

Det är en regnig dag. Det bästa med det är nog att villa- och kolonilottsfolket inte behöver tänka på att vattna. På liknande sätt kan det förhålla sig med den svenska sjukvården i allmänhet och kanske den psykiatriska delen i synnerhet. Utan tillräckligt med pengar i verksamheten så behöver man heller inte fundera över nödvändiga eller möjliga förbättringsområden. För egen del tror jag att det kostat att genomföra jobbskatteavdrag och momssänkningen för restaurangnäringen. Kostnader som inneburit nedskärningar i olika verksamheter som tex psykiatrin. Akut psykiatrisk slutenvård har förändrats under de senaste åren. Den är till sitt innehåll alltmer urvattnad. Oklart om det gäller den rent medicinska behandlingen även om Rut vid något tillfälle bad mig om hjälp även kring detta. Hon sa; Kan inte du prata med dom om sprutan. Den är inte bra. Jag tror dom blandar i cider och brännvin. Dom har sagt det.


Man kan dela in den psykiatriska verksamheten i fyra verksamhetsområden. Fundera över hur varje del fungerar enskilt. Sammantaget utgör de en helhet men genom uppdelningen så kan man se var förändringarna skett. Det bör kanske poängteras att mina rader inte bygger på en vetenskaplig undersökning utan snarare på de iakttagelser som gjorts i egen fatabur. Dessutom försöker jag göra beskrivningen utifrån ett patientperspektiv. Vad får eller får inte en patient?

Medicinsk behandling.
Tilltron till den medicinska behandlingen är till viss del ökande eller åtminstone konstant. Piller, ECT och läkarsamtal utgör här grunden. Medicinerna har inte blivit sämre. ECT fungerar i många sammanhang bra, även om den positiva effekten ibland måste anses vara kortvarig. Hela lösningen eller återhämtningen ligger således inte i den medicinska behandlingen. Mediciner behöver sitt komplement.

Betygsutveckling: Förbättrad eller som tidigare

Materiella villkor.
Minskade lokalutrymmen inom slutenvården. Mer utav flerpatientsrum och allt färre kvadratmeter per patient. Större tryck på slutenvården som gör att patienter ibland är rädd för att gå på nödvändiga permissioner. Sängen kan vara upptagen när man kommer tillbaka. Försämrat underhåll. En TV-mottagning med undermålig bildkvalitet får tex inte sin lösning. För dyrt säger man. Om man är i den situationen att man behöver psykiatrisk slutenvård och vill se på TV så är vissa kanaler av så dålig kvalitet att tittandet är omöjligt. Försämrad mathållning. Inte lokalt producerad med matsal utan centralkök, matcontainer och mathållning inne på avdelningen. Handikappanpassade dörröpnare som bara fungerar på vardagar och kontorstid.

Betygsutveckling: Försämring.

Sociala behandlingsinsatser.
Från en tid med sjuksköterskor, skötare, kurator, sjukgymnaster, psykologer och arbetsterapeut har vi gått till en avsevärt krympt omfattning av stödjande insatser. Idag återstår bara sjuksköterskor, skötare och en kurator på halvtid. Förutom de rent medicinska insatserna har ju verksamheten som mål; Att inom ramen för det möjliga bidra med en bra dag. Att bidra med en bra dag kan ske på många sätt. Det centrala i detta är att ha sin utgångspunkt i patientens behov och önskningar. Här handlar det om personalens vilja och möjlighet till samtalstid, hjälp med fysiska aktiviteter, bistå i praktiska problem mm. Helt enkelt att vara en profession som utifrån det möjliga bidrar med de sk humana värdena.

Möjligheten till detta har tyvärr blivit allt mindre. Besparingar har skett på viktiga och nödvändiga yrkesgrupper. Och de som finns kvar har fått förändrade arbetsuppgifter utan att ha blivit fler. Tror att detta genererat viss trötthet i utövandet av det man kan kalla yrkets kärnverksamhet. Förändringarna har inneburit mer utav indirekt, indirekt patientarbete på bekostnad av annat dvs att bistå och arbeta med och för varje patient. Eller som någon patient sa: Här sitter jag och personalen springer bara förbi och smäller i dörrar.

Betygsutveckling: Försämring

Ledningen

Vet inte om ledningen är trött eller anpassad till den rådande verkligheten med bristande ekonomiska resureser eller om det beror på en vårdideologisk nyordning. Förändringsarbetet och förbättringsarbetet går ganska trögt. Att riva går betydligt fortare än att bygga. Det är då säkert. Ledningen gör nog så gott dom kan, men ett ska dom veta; Det som nästan var möjligt att genomföra för si så där 10 år sedan är idag inte ens tänkbart.

Betygsutveckling: Inget ställningstagande.

Surt om sjuk och fattig blir en synonym

I min barndoms hemkommun ökar försörjningsstödskostnaderna (förr socialbidrag). Den utvecklingen är man inte ensam om. De flesta av Sveriges kommuner brottas med den utvecklingen. I min hemkommun begär socialnämnden 6 extra miljoner för att klara kostnadsökningen under 2012. Den totala kostnaden omsatt till per capita blir därmed ca 1100 kronor per år och kommunmedborgare. Kommunen har tittat på och utrett vad denna kostnadsökning beror på. Man konstaterar att en dominerande orsak är alla de som kastats ut från försäkringskassan och inte är berättigad till sjukersättning. Alltså sjuka som nu också förlorat sitt försäkringsskydd och som nu hänvisas till socialkontoret. Från sjuk med samhälleliga rättigheter till fattiglapp med mössan i hand har steget för många känts besvärande och kränkande. Från generell välfärdpolitik till individuell behovsprövning och att granskas under lupp kan innebära en onormalt hård psykisk press. Ansökan om försörjningsstöd innebär bl a man kollar om det finns en gammal bil e.dyl som kan säljas innan något stöd utbetalas. Inga eller mycket små tillgångar är ett av kriterierna. Kansker ryker sommarstugan. Sjuk och fattig kan bli en skrämmande synonym i det rika landet Sverige.


Där staten spar och skapar strikta gränser för sjukskrivningstider innebär egentligen bara att socialförsäkringssystemet går med ytterligare överskott. Samtidigt som kostnader för många av de sjukas liv och leverne blir kostsam utgift för socialnämnden i den egna kommunen. För att inte tala om den kränkning det innebär att som sjuk och i avsaknad av sjukersättning tvingas till att söka socialbidrag (idag försörjningsstöd).

Det är surt i Sverige av idag. Surare än nykokt rabarberkräm.

Sjukförsäkring utan försäkring

Låt mig börja dagens blogginlägg med en historia;

När Gud hade skapat jorden tittade Sankte Pär ner på den och sa:

- I Afrika har dom torka. I Sydamerika har dom översvämningar. I Nordamerika har dom tromber. I Öster har dom jordbävningar. Men Sverige slipper undan ALLA katastrofer!

DÅ log Gud illmarigt och sa:
- Där finns ju Försäkringskassan.

Försäkringskassan har onekligen problem. Det kan inte annat vara när det finns beslutsfattare som kringgärdar och förstör för en myndighet. Besvikelsen kan inte annat än bli stor på denna myndighet som har till uppgift att vara stöd och hjälp men som alltmer fått rollen som exekutor av kraftfulla kränkningar och ohumanisk behandling. Så var det nog inte tänkt.

En tredjedel av löntagarna har mindre än 80%-ig sjukersättning.

Kommunal har nyligen presenterat en utredning som behandlar ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen. I den politiska omvärldsbilen utgör sjukersättningen 80 %- av inkomsten dvs den som är sjuk får en sjukersättning som utgör 80% av sin inkomst. Detta är dock inte sant. Drygt en tredjedel av alla löntagare hade 2009 en ersättningsnivå som understeg denna procentnivå.

Detta faktum är skrämmande och otidsenligt. I arbetsgivaravgiften har löntagarna avstått löneutrymme för att kunna ha en rimlig och god sjukförsäkring. De inbetalda medlen överstiger med god marginal de utbetalda medlen. Försäkringen går helt sonika med höga överskott. Överskott som idag används till någonting helt annat. Kanske har de på – tycker jag – felaktiga grunder varit med och finansierat orimliga och tokiga insatser utan verkan (krogmomsen, jobbskatteavdrag odyl).

Det är dags att rejält höja taken i sjukersättningssystemet. En 80%-ig ersättningsnivå ska inte bara vara anpassad till den politiska retoriken utan också till den vardagliga metodiken. Mitt stöd för utredningen och dess slutsatser stöds fullt ut av mig.

Lästips: Under höga tak ryms alla

Hot om självmord mer och mer vanligt.

Försäkringskassan kompetensutvecklar sin personal i hur man bemöter människor som hotar med självmord. Sedan de nya hårdare reglerna infördes 2008 har självmordshoten ökat från 19 per år till 599.

Skrämmande!

Lästips: Självmordshot ökar starkt

Barn har rätt till goda livschanser

Banne mig är det inte sant. Inget barn väljer sina föräldrar. När Röda Korset presenterar sin undersökning om att barnfattigdomen breder ut sig och blir allt större så måste detta sättas i perspektiv av att barnet, varje enskilt barn, inte bär någon skuld i denna utveckling. Barn drabbas men bär ingen skuld. Med det perspektivet så borde samhället, våra gemensamma ansträngningar, fokuseras på att efter bästa förmåga uppväga och kompensera för uppenbara livskvalitetsskillnader. Barnfattigdom och denna typ utav utanförskap måste med kraft motverkas. Att ge barn garanti för att samhället ger; Alla barns rätt till likvärdiga livschanser!

Om den utgångspunkten är självklar så kan tillvägagångssättet vara mer problematiskt. Hur ska det göras och hur ska det gå till? Om man som jag vurmar för att det finns ett kollektivt ansvar för att skapa förutsättning för barns likvärdiga livschanser så har jag också avfärdat uppfattningen om att familjen ensamt bär ansvar för sina barn. Föräldrar och samhälle har ett gemensamt ansvar. Hur detta ansvar skall fördelas är dock inte skrivit i stjärnorna utan måste formas utifrån en politik som värnar föräldraskapet men som också ur ett samhälleligt perspektiv ser till barnens bästa. Föräldrar och samhälle ska samverka kring barnens bästa. Föräldrar genom ett gott föräldraskap och samhället genom barnfattigdomsbekämpande insatser. Detta kan ske genom riktade insatser till särskilt utsatta barn eller genom mer generella samhällsinsatser. En rejäl höjning av barnbidraget är att betrakta som generell. En sådan insats bidrar till minskad fattigdom samtidigt som skattefinansieringen innebär en viss omfördelning av resurser från barn med rika föräldrar till barn med mer fattiga föräldrar. Åtgärder som denna och likartade insatser skulle ur mitt perspektiv vara de insatser som i första hand är önskvärda. Ett barnbidrag som är kopplat till föräldrars inkomstnivå eller badresor som bara är till för fattiga barn ger ingen god profil på ett modern samhälle. Skillnaden mellan rika eller fattiga barn ska utrotas inte göras alltmer tydlig och ge vissa en fattigmansstämpel.

Visserligen förstår jag att vissa samhällsinsatser måste vara av mer selektiv och individuell karaktär. Detta till trots, vägvalet är nog att så långt som möjligt forma en generell barn och ungdomspolitik. Lika väl som generell välfärdspolitik framför en selektiv sådan är att föredra så gäller samma sak våra barn och ungdomar. Det finns idag en rad områden som förstärker skillnaden mellan barn och barn. Tänker till exempel på dagens skola som mer än någonsin prioriterar valfrihet med undertext av kvalitetsskillnader och en ökad ”fattigdom” bland många ungdomar. Även här skulle en generell välfärdsorienterad skolpolitik, En bra skola för alla, vara av godo. Självklart kryddad med den enskilde elevens behov av utveckling, stöd och kunskapssökande.

Kolla under och bakom - medvetandegör

Det fanns en tid när undertecknad i mycket stor utsträckning levde efter devisen att MEDVETANDEGÖRA ARBETARKLASSEN. Det var det som gällde och det skulle ske i två steg. För det första att genom olika studier själv bli medveten och att därefter föra kunskapen vidare till det som man kallar arbetarklassen. En process som skulle skapa politisk kraft och förändring. I begreppet medvetandegörande låg analysen av samhällets funktionssätt och arbetarklassens utsugning. Arbetaren bidrog med sitt arbete och fick mot detta en betalning som kraftigt understeg det värde hen producerade. De skapade rikedomarna togs i anspråk av helt andra grupper. Orättvist och omoraliskt var den tidens utgångspunkt bland vänstersympatisörer.

Att det finns något medvetet, omedvetet och fördolt har därför länge varit ett perspektiv som använts för att förklara samhället och för den delen individers beteenden. Det är inte alltid som det synes vara. Boken; Ut ur mörkret av Linda Caine och Robin Royston är på individnivå en utmärkt illustration kring svårigheter med medvetande, omedvetenhet och de fördolt/gömda. Utan att avslöja bokens hela handling så måste ändå följande ”fakta” komma i dagen. Boken utgör en sann berättelse om Linda Caine som till det yttre lever ett exemplariskt och gott liv med barn och man. Trots dessa goda förutsättningar så finns där en problematisk ohälsa. Psykiatrikern Robin Royston engageras. Tillsammans beskriver de sedan en process och en utveckling dvs den som boken presenterar.

Efter att ha läst boken så fångas man av de konkreta händelserna och löften om tystnad. Detta ligger till grund för ohälsan. Men man fångas också över hur livet kan gestaltas ur begrepp som medveten, omedveten och gömt. Det gömda lyfts fram. Det medvetna nuet ifrågasätts och omvärderas. Det omedvetna blir synligt och bearbetbart. Efter en lång process där det omedvetna görs medvetet skapas förutsättningar för ett nytt liv. Även om den nya friskare medvetenheten inte helt kan sägas vara medveten. Efter en lyckad och helande terapeutisk process finns ändå tvivel kvar. Är det omedvetna som blivit medvetet en sanning eller en fantasi? Att förtränga är självklart en slags överlevnadsinstinkt. En förträngning som också inneburit att aktivt försöka glömma.

Uj vad knökigt det här blev. På individplanet är det betydligt svårare än på makroplanet med arbetarklass contra samhällets funktionssätt. På individplanet finns det ett fåtal som kan veta och berätta. Det är således inte helt problematiskt att släppa fram bilder och händelser från det fördolda. Dessutom brukar offer och förövare sällan kunna enas om en gemensam sanning. Detta till trots. Det är viktigt att medvetandegöra det osynliga. Såväl på samhälls- som individnivå.

Troligen sant!!!!

Igår var det första april. Den där dagen när man får luras och ställa till det i folks hjärnor. Samtidigt som detta sker så sägs det en hel del sanningar och klokskap som är nyttiga att ha med sig in i framtiden. Möjligen kan det finnas svårigheter i att välja eller förstå vad som är bluff och vad som är sant. En ack så besvärande omständighet. För egen del har jag under gårdagen fått mig till livs två verklighetsbeskrivningar som jag tagit till mig och som därmed utgör sanningar som ska hjälpa mig att förstå omvärld och framtid. Under gårdagens Agenda fanns det en intervju med den fd partiledaren och statsministern Göran Persson och ett inslag med den socialdemokratiske ministern Hans Carlsson. Spännande och spänstiga uttalande från båda kring politikens villkor. Den frågeställning som på olika sätt berördes var det faktum att Stefan Löfven saknar den erfarenhet som en äkta och ren politiker har. Stefan Löfvens dagsverken och erfarenheter bygger till stor del på vardagen i facklig rörelse med arbetsgivarkontakter. Det är den situationen han delar med Hans Carlsson som beskriver att fackligt och politiskt arbete till stor del har helt olika kulturella förutsättningar. I facklig verksamhet är målet mellan parterna att komma till en överenskommelse och avtal. Trots olika inledande ståndpunkter kring ett ärende, så finns en gemensam ambition att komma överens, lösa problemet och gå vidare. Ett positivt och problemlösande arbetsklimat. Till skillnad mot i politiken, sa han. Där det är precis tvärtom. De politiska partiernas företrädare söker inte en gemensam lösning. Snarare handlar det om att förneka, smutskasta och förlöjliga den politiske kombattanten. Här gäller det inte att hitta gemensamma lösningar utan att in absurdum förespråka sitt partis linje utan något gemensamt politiskt ansvarstagande för att lösa ett problem eller att forma en framtid. En farenhet som Hans Carlsson fick erfara när han på samma sätt som Löfven lämnade det fackliga för att vara en minister i en Socialdemokratisk regering.

Göran Perssons kommentar kring att den nye partiledaren inte valts bland de genuina partiaktivisterna, utan en person som framförallt har en facklig och inte politisk bakgrund kändes på ett sätt befriande. Han menade att det kanske finns en trötthet över dess proffspolitiker som bara pratar och inte genomför något. I det perspektivet kan det vara bra att pröva något nytt.

Två politiska utsagor den första april 2012. Den ene om tjafsets orsaker och att man inte verkar lyssna på varandra och det andra om att politik ibland handlar mer om att prata än att göra. Dessa utsagor tolkas av undertecknad som seriösa inlägg kring demokratins arbetsvillkor och tillkortakommanden.

Mer än mikrovärmd mat och matlådor

Efter att ha träffat Birger framstår det som alltmer klart och tydligt. Mannen har nått en mycket ansenlig ålder. I allt väsentligt fullt frisk och klar i knoppen. Bor i en trivsam 1:a och får dagligen ett kvällsbesök av en närboende dotter. Hemtjänsten är också närvarande. En gång i veckan hjälper de honom att handla livets nödvändigheter. Allt verkar frid och fröjd. Vad saknas denne ädle och ålderstigne man? Påtagligt inte speciellt mycket. Visserligen har knän och leder börjat krångla de senaste åren. Det har resulterat i att Birger i stort sett hänvisas till det som finns i ettan. Att bo på andra våningen i ett hus som saknar hiss är ett tillräckligt stort hinder för att man tar sig ut. Att sedan på skröpliga och svaga ben förflytta sig där ute gör inte valen möjlig. Valet mellan det man måste och det man inte kan är inget val. Ingen valfrihet här inte.

Han har det bra Birger fast något fången och isolerad i sin lilla lägenhet. Det är ok för honom men han har också ett önskemål om att få bo på ett äldreboende. Ett boende som ger trygghet med personal och ger möjlighet till ett socialt umgänge med såväl personal som andra boenden. En livskvalitet som för de allra flesta känns naturlig och självklar men som i vissa sammanhang kan anses vara en svåruppnåbar verklighet. Och tänker man efter så kan livet verka isolerat och ensamt för den som varje dag tvingas leva 24 timmar om dygnet med bara sig själv, i sällskap med Radio/TV och sina alltmer fantasifulla tankar. Tankar som ibland kan leda fel. Känslor av otrygghet och psykisk ohälsa som resultat av ensamhet och isolering är ett tillstånd som mer måste uppmärksammas.

Sedan millenniumskiftet så har samhället och våra politiker styrt om synen på vad äldreomsorgen får kosta och vad den skall innehålla. Minns så väl när man började prata om att den långsiktiga äldreplaneringen skulle bli mer slumpmässig i utbyggnaden och att äldre i större och längre utsträckning skulle bo kvar i sina lägenheter. Endast mycket höga omvårdnadsbehov skulle kvalificera till särskilda äldreboende med personal och annan service. På ett sätt en god, rationell, ekonomiskt försvarbar och human utveckling. Men inte för alla! Minns hur Birgitta genom energiskt egenarbete för trygghet i boendet – mot alla odds – lyckades få flytta till Parkvillan i Västerhaninge. Hennes omvårdnadsbehov hade ur medicinskt eller hemtjänstnivåperspektiv ännu inte nått rätt nivå. Hon var fortfarande för kry, men hennes känsla av otryggheten trots larmklockan runt armleden och hennes envishet gav henne ändå en plats på ett äldreboende. Knappast skulle detta kunna hända idag. Nu när utbyggnaden av platser kraftigt bromsat upp. Ett är då säkert! Dåtidens Birgitta finns även idag. De som inget högre önskar än att sina sista år få leva i trygghet och gemenskap med en hoper medmänniskor. Kanske är Birger med sina dryga 90 en person som borde få chansen till att bo i ett av våra äldreboenden. Fast då gäller det att skapa platser och prioritera livskvalitet och omvårdnadsinsatser utifrån någonting annat än behovet av medicinsk hjälp, brandvarnare och mikrouppvärmda matlådor. Den drygt 90-åriga Birger borde om han vill garanteras ett boende som tillfredsställer hans behov av social gemenskap med andra och inte behöva uppleva ensamhet och isolering i en lägenhet på andra våningen.

Politik handlar om att förbättra villkor och förutsättningar i människors vardag. En god omvårdnad bland våra äldre skulle ge många goda effekter. Likt ringar på vattnet skapas trygghet, välmående och sysselsättning.
Vilket parti tar ansvar för att de som vill kan välja äldreboenden av god kvalitet?

Mat i eget kök eller på krogen?

Verkligheten känns ibland förvirrande. Avsaknaden av bostäder till alla de som behöver känns orimligt. Ibland verkar det vara som om kroggästen värnas mer än den bostadssökande kommunmedborgaren. Sänkt restaurangmoms för jobb och billigare krognotor är som en käftsmäll på alla de som saknar eget boende och bostad. Där finns familjer som bor under samma tak men tvingas samman av det rationella skälet att ekonomi till att köpa saknas och hyresrätter är bristvara. Där finns det vuxna barnet som av samma skäl tvingas bo kvar hemma utan möjlighet till eget boende och egenutveckling. Där finns de som samhället genom vårdinsatser på foster- och behandlingshem vårdat, men som man tar sin hand ifrån och kastar ut i bostads- och hemlöshet. Där finns alla våra studenter som tvingas leva i kappsäck och utan fast boende under den viktiga och krävande studietiden. Detta och många fler exempel är sådant som skapar eller förstärker omfattningen på den psykiska ohälsan.
Hur kan det i samhällsdebatten vara så tyst kring detta faktum? Sverige kan inte idag på ett hyfsat sätt garantera/erbjuda människor detta grundläggande behov. Tak över huvudet, egen fatabur och en egen sängplats är absolut nödvändigt för att människor skall känna tillförsikt, framtidstro och må väl. Polititik handlar om att på vettiga sätt lösa människors grundläggande behov. Dit hör allas rätt till en bostad. Dit hör inte krognotan!

.

I väntan på vadå?

Idag känns det inget vidare att påbörja dessa rader. Har svårt att den där tråden som ger texten en slags mening och innehåll. Ett vet jag; Nämligen att nyckelordet i min ambition att producera en text är ordet väntan. I livet olika sammanhang utgör väntan ett stort enskilt sammanhang. Alltid finns det en förväntan, längtan och väntan på något. Väntan är oftast irriterande och närvarande. Väntan innehåller så mycket otålighet, samtidigt som den måste genomlevas. Det är väl bara socialdemokratin som i det senaste valet sa sig inte kunna vänta. Vi kan inte vänta, utgjorde en stor del av partiets valaffishering. Det handlade mindre om varför man inte kunde vänta dvs vad det var man avsåg att göra med Sverige om man fick medborgarnas förtroende och kom till makten. I övrigt är nog väntan förknippad med en tydlig önskan om förväntningar om hur man klarar framtiden. Har de senaste dagarna läst Annika Östbergs bok om den väntan som ett långt fängelsestraff i ”främmande” land kan utgöra. I boken, Ögonblick som förändrar livet, berättar hon på ett narrativt sätt om sitt liv som liten flicka – via långt fängelsevistelse i USA - till ett liv i frihet strax utanför Stockholm. Att förvänta, att längta, att hoppas, att försöka påverka mot en speciell riktning utgör bokens kärna. Man får en känsla av att helheten i ett liv är större än summan av de enskilda ögonblicken. Boken ger en god bild av den längtan och den väntan som utgjort och utgör Annikas förhoppningar. Detta är läsvärt, men också de tankar som boken ger kring det korrupta livet i ett amerikanskt fängelse. En korruption som på alla nivåer måste motas bort ur vår gemensamma samhällskropp.

Väntan är central i våra liv. Samtidigt som livet måste levas framledes och bortom denna längtan. Det gäller att skapa sätt och verktyg som kan forma vår förväntan till det liv vi önskar. Att som socialdemokratin sa i valrörelsen; Vi kan inte vänta!, det räcker inte. Det räcker inte heller med att bara vänta. Då lägger vi utvecklingen helt bortom oss själva. Att göra, att agera och att ta ögonblicket och tillfället i akt är såväl politikens som din och min uppgift. Det är idag som morgondagen skapas. Samtidigt som det finns många sorters innehåll i vår väntan så utgör det ändå en viktig ingrediens i mänskligt liv. Vi kan vänta oss så mycket. Allt ifrån stort till smått. Allt ifrån mycket till lite. Själv väntar jag just nu på att promenera till Haninge centrum för att få en svart kaffe, en muffins och en stund med Aftonbladet. I avvaktan på den avfärden så tänker jag skotta lite snö. Hur det kommer att påverka morgondagen har jag ingen aning om. Säkert gör det skillnad. Det är nu som morgondagen formas. Och helheten (livskvaliteten) är större än varje del.

Boris och jag har det ganska bra, MEN....

I skuggan av den massmediala debatten om vem så sa vad då och när finns också en medborgarnas verklighet. Det borde vara den verkligheten som skulle vara utgångspunkten för politiska ställningstaganden och debatt. En belysning som sedan media borde haka på för att beskriva partiernas ställningstagande och de konsekvenser på samhället som det innebär. Tyvärr är det alldeles tyst när det gäller de samhällsproblem som har folklig/medborgerlig förankring. Detta tror jag beror på både politikens ovilja och medias oförmåga att fokusera på frågor som strukturellt och omfattande berör och drabbar det sk folket. Problem och frågor som på ett eller annat sätt måste få sin lösning. Lyfter här fram tre samhällsproblem som jag tycker skulle vara mer central i dagens samhällsdebatt.

Hur se på den arbetslöse och arbetslösheten? Just nu finns 226 800 personer som är öppet arbetslösa. En skrämmande stor siffra. Hur ska vi se på dessa personer? Är det deras eget fel dvs dom är lata och ointresserade av att försörja sig själv? Knappast troligt. Därför måste politiken mer riktas in på såväl arbetsskapande insatser men också ge svar på frågan med vilken grad av ekonomisk och social trygghet som den arbetslösa ska leva. Den som gör allt för att få ett jobb måste också under detta sökande garanteras en levnadsnivå som rättfärdigas av tanken att vi i grunden är lika mycket värda och med likartade behov. Att söka lämpligt arbete kan också handla om att ges möjlighet till uppgradering eller nyanskaffning av kunskap och kompetens. En A-kassa värd namnet och satsningar på vuxenutbildning är ett måste. Hur ska detta gå till?

Hur se på den bostadslöse och bostadsmarknaden. Just nu finns 34 000 personer utanför den ordinarie bostadsmarknaden. Glädjande nog är det inte alltför många som helt saknar boende och är hänvisade till trappuppgångar osv. Många av de 34 000 har tak över huvudet men bor inhysta i härbärgen mm. Man kan dock lugnt säga att bostadsmarknaden helt har kapsejsat. Politikens allt mindre inblandning i bostadsbyggande och det samhälleliga ansvarets tillbakadragande har skapat en situation där marknad, plånbok och bostadsbrist skapat en ohållbar situation. Bostadsbyggande måste komma igång. Här har politiken och politikerna ett stort ansvar. Ta det!

Hur se på vinst i den inom vård, skola och omsorg? Det är onekligen skumrask mycket av det som sker inom denna privatiseringsvåg iscensatt av den borgerliga alliansen. Den senaste affären där samhället säljer en vårdcentral för 700 000 som sedan säljs vidare för över 20 miljoner är avancerade skumrask. Det detta gjorde med mig var att ytterligare aktivera den gen som härbärgerar hätskhet och förakt för en orimlig plundrarmentalitet. Borgerligheten plundrar samhället på våra gemensamma tillgångar. Skapar sig privata rikedomar och undergräver förutsättningarna för ett jämlikt och gott samhälle. Snart står vi där igen, med mössan i hand, och bockar för överhet och makt. Klockan håller på att vridas tillbaka och levnadsvillkor försämras.

Jag, du och han där borta

En bekant till mig genomför sedan många år ett eget Bistånds- och solidaritetsarbete. Han skapar ekonomiska resurser genom bland annat basarer och traditionella pengainsamlingar. Under 2011 har hans insamlade medel gått till nedanstående ändamål. Man får lite dåligt samvete.

Vad gör du och jag för att världen ska bli lite mer rättvis?

Gåvor under 2011

Ecuador/Barnfonden Indianbyn 32 744 kronor
Tanzania/PLAN 10 000 kronor
Lettland Julfest till barnen 2 850 kronor
Birkagården (Påsk- och Julgåva) 5 650 kronor
Skeppskyrkan (Julmat) 1 320 kronor
RSMH Kamratringen (julfest) 1 400 kronor
Östra Afrika/PLAN Svältkatastrofen 25 000 kronor
Diverse projekt med olika ändamål 11 678 kronor
Summa: 90 642 kronor

Ylvas fjäder blir medias höna

En höna av en fjäder. Aftonbladet och TV Nyheternas senaste rapportering och formulering kring Ylva Johanssons blogginlägg kan jag inte betrakta som annat än medial upphaussning av en icke-händelse. Om man får tro media så har Y.J. uttalat sig nedlåtande om socialdemokratin och grovt kritiserat sin partiledare. Det skulle vara en dräpande, hård och illvillig kritik som understryker och visar upp en totalt splittrad socialdemokrati. Om man läser direkt ur källan - hennes blogginlägg - så kan man utifrån egen fatabur göra en annan tolkning och värdering av vad hon tycker.
Så här ser jag på det hon skrivit. Ylva J oroas över den situation som gjorda opinionsmätningar visar. Den bristande populariteten skyller hon inte på någon utifrån kommande makt (media eller politiska motståndare). Nej hon anger två andra skäl. Ett; att socialdemokratins bristande stöd beror på socialdemokratin. Det vill säga att hon och andra företrädare inte på rätt sätt bedrivit en politik som nått eller fallit väljarna i smaken. Här anger hon också en slags fortsatt färdriktning som väl stämmer med Juholts ambitioner dvs att ha en egen agenda med klassisk socialdemokrati där till exempel jämlikhetsfrågorna utgör en viktig grundbult. Två; att Juholts bristande popularitet hänger samman med de felaktiga hyresbidraget. Och visst kan det vara så. Oavsett om han gjort fel eller rätt i juridisk mening så är det en fråga som svider hos det så kallade folket. Politiker som kan uppfattas som att de skor sig på andra är aldrig populär. Dessutom är det nog så att en socialdemokrat döms hårdare än en borgare. Socialdemokratins värdegrund bygger ju på mer rena ideal och normer.

De åsikter som Y.J. uttrycker är egentligen bara en beskrivning av en rådande omständighet. Hon säger en sanning som – om man vill vara kritisk mot henne – är att beskriva de redan öppnade dörrarna. Aftonbladet och andra gör sedan en höna av en fjäder kanske för att öka lösnummersförsäljningen.

Socialdemokratin har som Ylva antyder mycket att göra. Formulera och kommunicera en god socialdemokratisk politik, som väljarkåren också tar till sig. Och att Håkan Juholt får fortsätta arbetet med att stabilisera förtroendet på en högre nivå. Så här på årets första dag så önskar jag såväl Socialdemokratin som Håkan Juholt lycka till i det arbetet. Sverige behöver en kraft som bedriver en politik i hela folkets intresse. Det klarar inte den borgerliga alliansen.