Rätt lön till rätt prestation eller....

Egentligen är det väl inte så konstigt. Alla vill vi bli värderade för vem vi är och för vad vi gör. Inte känns det rätt att ha andra utgångspunkter i ett samhälle som blir alltmer individualiserat och befriat från kollektiva och hämmande konventioner. Kommunal har i en rapport på vetenskaplig grund presenterar att kommunalarna i princip är positiv till individuell lönesättning. När man jämför utvecklingen de senaste elva åren så har allt fler blivit positiv. Från början var det i huvudsak yngre och nyanställda som krävde och agerade för en individuell lönesättning. De yngre var som jag minns det, var kritiska till att lönens storlek alltför mycket var kopplat till en lönetrappa som byggde på antalet anställningsår. Vissa ansåg att lönetrappan inte tog hänsyn till tex prestation utan mer var att betrakta som ett ”seniltillägg”. Lång och trogen tjänst premierades mer än prestation.

Så kom då den individuella lönesättningen. En lönesättning som i princip har ett fortsatt och ökat stöd, men……………… Det finns starka tvivel på hur detta system fungerar i verkligheten. Här följer några av de resultat som utredningen pekar på och som kommunalarna inte anser vara tillfredsställande. För egen del undrar jag utifrån resultaten om tolkningen blir den rätta. Är kommunalarna i princip tillfreds med ett haltande och inte praktiskt fungerande lönesättningssystem. Tankarna leder helt plötsligt åt ett annat håll. Tidigare kritiserades den karl som i princip är för jämställdhet och kvinnors lika rättigheter men som i praktiskt handling gör/visar någonting annat. Dvs vad ska vi fokusera och utgå ifrån. Om kartan och verkligheten inte överensstämmer vad ska vi då lägga fokus på? Tron på individuell lönesättning, tanken om jämställdhet eller ritningen på kartan kan inte få vara vägledande. Det är verkligheten som måste leda oss in i framtiden. Endera ändra teorin eller utveckla verktygen i praktiken. Den här skepsisen finns trots att de tillfrågade i princip är positiv till individuell lönesättning.

1)    Förekomsten av och tilltron till lönesamtalets betydelse är dåligt. Närmare sex av tio anser inte att man i lönesamtal kan påverkar lönenivån. Tre av tio tycker att det fungerar.

2)    En övervägande del av de som ingick i undersökningen tror inte att chefen sätter lönen på ett opartiskt och sakligt sätt. Man tror inte att de har förmåga att göra rimliga och rättvisa jämförelser.

3)    Få känner till vilka lönekriterier som gäller på arbetsplatsen och därmed vad det är som betalar sig.

Dessa tre punkter berör utredningen både i olika former av staplar och i sin textdel som tre olika faktorer som kan undergräva förtroendet för ett individuellt lönesystem. Ett system som också ska återspegla en rimlig och rättvis löneskillnad arbetskamrater emellan. En annan faktor som man berör i stapeldiagram men som man för övrigt inte pratar så mycket om är att den individuellt satta lönen inte kan sättas i relation till arbetskamraterna Arbetskamrater med likartade arbetsuppgifter och förväntade prestationer.

4)    Drygt hälften av de tillfrågade vet inte hur deras lön är i relation till arbetskamraterna med samma/likartade arbetsuppgifter. Skrämmande tycker jag.

Det finns fyra skäl till att kritiskt fundera över rimligheten av ett gömt individuellt lönesystem. Det måste kasseras eller kraftfullt utvecklas. Av egen erfarenhet vill jag avslutningsvis sticka ut hakan genom att påstå att den ungdom som kritiserade lönetrappan och önskade individuell lönesättning knappast har tjänat på denna modell. Detta fakta byggs på hur lönen ser ut bland ett gäng arbetskamrater.

Vi får inte rädas verkligheten. Och lönen borde sjävklart vara både rimlig och rättvis mellan arbetskamrater. Verkligheten är idag betydligt sämre än kartan. Något måste göras.

 

 

Se utredningen på länken;Kommunalare om individuell lönesättning