Något nytt är på gång.

Du önskas en
God Jul och ett Gott 2008!

Varför inte Klicka här

Tomtar sökes!

Det är bråda tider! Tomten jobbar på högvarv. Tänk att behöva hantera alla önskelistor. Och inte nog med det, han ska också bedöma önskelistskrivaren. Det gäller att ge en fin och motiverad klapp att öppna. Nyfiket undrar jag hur den borgerliga alliansens önskelista ser ut. Av SCBs senaste opinionsundersökning kan man konstatera att väljarstödet blir allt tunnare. Alliansen har idag endast stöd av 39,9% av väljarkåren. Vart tog alla vägen? Vad blev man inte nöjd med? Hur kommer alliansens önskelista att se ut? Finns en önskan om en bättre valmanskår? Man kan också fråga sig hur julklappslistan ser ut hos de som övergett alliansen. Vad har de med på sin önskelista? Kan det vara en önskan att ännu mer klämma åt de sämst ställda? De sjuka och arbetslösa har sannerligen fått göra offer på alliansens altare. De välbeställda har samtidigt matats med kraftfulla lättnader. En procent av Sveriges befolkning lär äga mer än 30% av landets rikedomar. Undra just vad tomten lägger i paketen till alliansen och de sviktande väljarna? Om jag fick välja skulle båda parter få öppna paket som innehåller mer av solidaritet. Som en fe skulle jag slå mitt spö mot gnäbbgäddan Maud, den kallhamrade KD-mogulen som håller på att sälja ut Sveriges tillgångar, Reinfeldt med sina kuvade ögon och intetsägande mun och den liberala skolpolitikern Björklund med sina järnhänder och enkla sanningar. De skulle få sig en rejäl dusch av solidaritetstanken.

Mer utav solidaritet skulle också ge stöd och hjälp åt den lilla människan i vardagen. Smaka på följande citat: ”När jag dör, händer ingenting. Ingen kommer att sakna mig.” Den som bär den tanken lever med all säkerhet i ett ohälsotillstånd. Tänk dig att ”tvingas” se sig och beskriva världen med dessa ord. Ett samhälle med mindre av solidaritet skulle förändra situationen lika mycket som nada. Ett samhälle präglat av solidaritet skulle åtminstone göra ett försök att bryta isoleringen och bidra till bättre livskvalitet. Uppsökande verksamhet och olika former av daglig verksamhet kan motverka ensamhet och isolering. Mötte en gång en man som bott i ett bostadsområde i 15 år. På frågan vilka han kände och umgicks med så angav han Barbro på fotvården, syster på Vårdcentralen och några affärsbiträden i centrumanläggningen. Han hade åtminstone några, men det kunde ha varit fler.

Kanske kan mer utav solidaritet hjälpa Lars och hans likasinnade. Lars är bostadslös, ung och drogfri. Han säger att himlen är mitt tak. Det låter onekligen poetiskt och vackert. Fast en boning med endast ett yttre yttertak är ingen värdig bostad. Med mer av solidaritet kunde han också erbjudas en lägenhet med ett bra innertak där värmen och hemkänslan kunde få frodas.

Det är snart jul! Livet måste levas framåt, men kan bara förstås bakåt. Därför! Ta på dig tomtedräkten och ge klappar från de olika önskelistorna. Ge av det som bejakar allas rätt till ett gott liv och motverkar negativ miljöpåverkan. Gör det för din skull, för min skull, för alla andras skull och för framtidens skull. Jag ska i alla fall göra ett försök.

Kallt och varmt! Sen då?

Just nu är det 10 grader kallt. Fast här - vid datorn - är det 21 grader varmt. Är det - runt min person - behagligt eller obehagligt? Det vete klåen! Hur beskrivningen och tolkningen av verkligheten kommer att formuleras avgörs nog av vilka "glasögon" jag har på mig. Mitt perspektiv, mina erfarenheter och mina framtidsplaner har betydelse för hur jag ser på tilvaron här och nu. Ska jag gå ut eller vara inne? Har jag bra utekläder eller inte? Är det således kallt eller är det varmt?

En förutsättning för att kunna värdera intryck på ett bra sätt är att vi har ett språk för att beskriva och bearbeta dessa. Att vi säger, vad vi säger och hur vi säger har betydelse. Den som saknar språk riskerar att bli utsatt för olika former av övergrepp. Att inte vara sedd kan vara ett övergrepp nog så allvarligt, men det kan också handla om en oförmåga att försvara sig mot dumma arbetsgivare eller sakna verktyg för att påverka samhällsutvecklingen. En klok person har uttryckt dessa tankar genom följande ord. "Den som inget säger blir själv formulerad: makten talar genom hans slutna mun" (B. Håkanssson).

Vad lönar sig?

Så har vi då äntligen fått november. Den första snön har lagt sig. Och många börjar känna förväntningar inför den stundande julen. Vi som är medlemmar i Kommunalarbetareförbundet kommer snart att meddelas vilka nya löner som gäller från och med 1 januari 2008. Hur kommer den julklappen att se ut och tas emot. Visst har våra centrala förhandlare gjort ett gott jobb. Det verkar – om man ser till helheten – som om löneförhöjningen kan bli rejäl. Åtminstone för en del. Andra kan bli helt utan eller få mycket små löneuppräkningar. Skälet till detta stavas individuella löner. Det innebär att man lokalt skall fördela en kaka. Grunderna för hur kakan skall fördelas saknas på många ställen. Mina fackliga företrädare villkorar individuell lönesättning med som man säger ”att det finns kriterier framtagna som är kända av alla och som man är överens om på stället.” Detta finns inte och har aldrig funnits, trots det har det under flera år lagts ut individuella löner. Vad facket har för möjlighet att invända mot en sådan utveckling har jag aldrig förstått. Man verkar – i mina ögon - inte intresserad av att göra något åt detta. Arbetsgivaren kan således högaktningsfullt ge attan i detta och med egna dolda kriterier sätta lämplig lön. Vad som ligger till grund för detta kan vi bara gissa oss till. Eller som min chef sa vid senaste arbetsplatsmötet; Det är jag som sätter lönerna. Men inget annat än detta har presenterats. Det saknas således kriterier och det saknas en tydlig och gripbar lönepolitik. Dessutom sker förändringarna i lönndom. När jag – så småningom - får veta min nya lön som gäller från 1 januaris 2008 så är det allt jag får veta. Helt ovetande om vad kollegor fått är det omöjligt att bedöma om det är rim och reson i det hela. Jag kan tro att det blev bra och jag kan tro att det blev dåligt, men som sagt inte jämföra. Risken för missnöjda medlemmar är i det sammanhanget större än att man är nöjd. Hemlighetsmakeriet när det gäller löner engagerar. För en tid sedan frågade jag mina arbetskamrater hur de ser på att man inte vet hur lönestrukturen ser ut på vår arbetsplats. Jag frågade 20 arbetskamrater med samma arbetsuppgifter om de tycker att det skulle vara bra om vi visste om varandras löner. Hela 70% (14 st) tyckte att det vore bra om man kände till arbetskamraternas löner. En avstod och fem stycken tyckte att man inte skulle veta detta.

Även publicerad i:
MT nr 9/07 (kommunal)

Vitt, svart och slaveri

Så har det då hänt. Det där som man aldrig kunde tro skulle hända. Bubblan sprack och Sverige framstår som ett skitland vilket som helst. Nog har jag förstått, sett och utgått ifrån att vi i Sverige inte i alla stycken lever i ett idealland. Visst har vi fel, brister och skavanker men det avslöjande som tv-teamet i Uppdrag Granskning presenterade här i veckan gör mig smått chockad. Beskrivningen av hur bl.a. Mc Donalds och Max profiterar på människors utsatthet stinker. Programmet tydliggör tveklöst att Sverige definitivt inte bara är en välfärdsstat på dekis. Det finns också sånt som är ruttet och som i grunden utmanar det kultiverade samhället. Att utvecklingen gått mot mer utav ökad ojämlikhet vad gäller tryggheten, livsvillkoren och inkomsterna står nog klart för de flesta. Att vi i många stycken misslyckats med integrationen för många utav våra invandrare står också utom allt tvivel. Det officiella Sveriges ambitioner har dock varit – med rätta – att motverka segregation och utanförskap. Inte trodde jag att Sverige blivit en stat med tre parallella arbetsmarknader. En för kollektivavtal och avtalade lönenivåer. En för svartarbete och skattefusk. Och en för slaveriarbete med helt groteska anställningsvillkor och svältlöner. Hur kan detta ha fått ske? Varför har det inte uppmärksammats tidigare? Det är ju inte en liten och undanskymd verksamhet bortom mångas kännedom.
Inblandade är städare, städbolagsägare, chefer på Hamburgerbarerna och många anställda på McDonalds och Max. I den kretsen finns det individer som vetat men tigit.
Det som förekommit är olagligt och ohederligt. Trots detta har många valt att tiga. Hur har detta kunnat ske? Vad har drivit människor till att välja tystnaden? Jag kan ha viss förståelse för att lokalvårdare valt att tystnaden (bättre med ett dåligt jobb än utan jobb). Jag kan ha viss förståelse för att städbolagsägare valt att tiga (den är ju en brottsling). Jag kan ha viss förståelse för att de enskilda hamburgerägarna har tigit (billig städning innebär konkurrensfördelar = marknadsekonomi). Det jag inte inte förstår är hur de av hamburgerpersonalen som känt till har kunnat välja tystnad. Jag räds när jag ställer mig frågan: Finns det dom som vill införa slaveri?

Även publicerad i;
Dagbladet/ Sundsvall den 1/11-07

Hur utvecklas på jobbet?

Visst! Saker och ting förändras. Det är inte samma idag som för 20 år sedan. Tänk bara telefoni och man hissnar. Mobiltelefonen fanns knappast 1987. Samtidigt som teknik, logistik och kunskap förändras så kan man också få höra att människan är i stort sett sig lik sedan tidernas begynnelse. På nått sätt verkar vår tillvaro kantas av stark utveckling och långvariga stillestånd. Med ett sådant perspektiv är det inte självklart vilka förväntningar vi skall ha på framtiden.
Det är nog så att; Livet måste levas framlänges, men kan bara förstås bakåt. I den jämförelsen kan man bilda sig en uppfattning om utvecklingen varit god eller ond. Säkert kan mycket av utvecklingen inom specifika områden klassas som både gott och ont. Kärnkraften innehåller möjligheter men utgör också en fara för allt mänskligt liv. Mobiltelefonen ökar möjlighet till kommunikation samtidigt som den alltid nåbare upplever stress och en sjukdomsalstrande vardag. Exemplen kan göras många.
För egen del har jag i oktober varit på planeringskonferens med jobbet. Konferensens huvudtema var redovisningen av en årlig enkätundersökning om hur vi ser på vårt arbete, arbetskamrater, miljön, ledarskap o.dyl. Den var en trevlig konferens! God mat, trevlig fritid och helt okey konferens. Undersökningsresultatet redovisades och därefter arbetade vi med våra dåliga områden. Dessa skall efter konferensen åtgärdas genom utarbetade handlingsplaner och konkreta åtgärder för att höja oss och verksamheten. Det som redovisades i undersökningen och det som vi var mest missnöjd med kändes för egen del väl så bekant. Det har blivit en hel del planeringskonferenser efter 9 år på arbetsplatsen. Ett naturligt inslag i dessa har varit de årliga enkäterna om vad personalen tycker. Min ryggmärgskänsla sa mig att vi befinner oss på arbetsplatsen där förändringar inte sker eller sker mycket långsamt. Det som sades i år påminner om det som blev sagt ifjol osv. Har en känsla av att förhållandena på arbetsplatsen står och stampar medan mobiltelefonin utvecklas. Satt mig därför att titta på minnesanteckningar från oktober -04. Vid denna studiedag gjordes också en redovisning av enkätresultat. Den gången var det följande områden som vi måste ägna extra energi åt att lösa.

Enkäten 2003 pekade ut 4 utvecklingsområden
1. klimatet på arbetsplatsen (otrevligt)
2. brister i ansvarstagandet och delaktigheten
3. brister i samarbetet
4. kompetensutveckling (dåligt lärande miljö)

Enkäten 2006 pekade framförallt ut två utvecklingsområden
1. kompetensutveckling (dåligt lärande miljö)
2. avsaknad av feedback

Rubriceringarna på viktiga utvecklingsområden 2003 och 2006 ser något olika ut. Trots det så kan jag inte helt lämna känslan av att det är mycket av repris kring arbetsplatsens så kallade problemområden. Fast helt stilla har det inte stått. Ser i mina anteckningar hur beskrivningen av klimatet var 2003. Det fanns många synpunkter på detta. Det rådde en uppfattning om att det var lågt i tak. ”Säger man vad man tycker och tänker så åker man på husförhör.”, var en uttalade tanke om klimatet. ”Vad ska jag göra om jag inte kan gå till närmaste chef med mina problem ?”, var en annan. Dessutom förekom omdömen om småpåvesystem och ett förödande smutskastarbeteende (skvaller). Så visst! Jag erkänner! Det är inte samma nu som då. Det har blivit bättre. Fast det finns fortfarande likheter och många beröringspunkter. Snabbt går det som sagt inte.

I väglöst land!

Så har den borgerliga allianser lagt ytterligare en budget som anger dom politiska värdena för hur Sverige kommer att formas den närmaste tiden. Alliansen levererar och upprepar sitt mantra om att det man gör görs för att skapa full sysselsättning och för att försvara och vidmakthålla goda statsfinanser. Det är bra, åtminstone som rubriksättare på alliansens reklamtavla. Det är viktigt att ligga i fas med vad den svenska valmanskåren önskar. I den meningen tror jag att alliansen intagit en alldeles riktig ståndpunkt. Ingen i valmanskåren önskar ett samhälle med arbetslöshet och med de statliga finanserna i obalans. Man kan heller knappast hitta någon politisk sammanslutning som anser att full sysselsättning och ordning och reda i finanserna skulle vara felaktigt.

I själva verket råder det nog konsensus kring målen men vägen dit kan nog se helt olika ut. Karin Boye skrev i en dikt – det är inte målet, utan det är vägen som är mödan värt. Alliansens väg är gåbar men det finns avsnitt som man gör mindre farbara för dom med den sämsta utrustningen. Är försämringarna för de sjuka, deltidsarbetslösa och arbetslösa nödvändig för att uppnå målen? Om alliansen i huvudsak skulle rikta sina resurser till att skapa förutsättningar för friskhet (förbättrad arbetsmiljö, mindre stress osv), ge möjligheter för att deltidare får jobba heltid och att verkligen nå full sysselsättning kunde det se annorlunda ut. Skulle perspektivet ligga på att lösa detta, då kunde de föreslagna försämringarna anstå. Och utgifterna på dessa områden skulle med automatik minska. Nu gör alliansen inte så! Dom börjar i andra änden! Försämrar villkoren för dom som redan är sjuka, deltidsarbetslösa och dom som riskerar att bli arbetslösa samtidigt som man ger höginkomsttagare och fastighetsägare gigantiska lättnader. Höga inkomster ger höga skattelättnader. Höga taxeringsvärden på fastigheten ger stora vinster i fastighetsskatten.

Ibland får jag en känsla av att man medvetet blandar äpplen och päron. Målet är ok och det ställer nog de flesta upp på. Sen försöker man föra den svenska valmanskåren bakom ljuset. För att uppnå full sysselsättning och för att ha ordning på de svenska finanserna behöver man inte flytta resurser från dom som har mindre till dom som nästan badar i pengar och har fina stora kvadratmetrar att rumstera i. Men allt ligger nog i linje med en traditionell högerpolitik eller som finansminister Anders Borg (m) lär ha sagt i en intervju. Vi gick inte till val på att minska inkomstskillnaderna i samhället. Det säger väl allt!

Ensam och stark

Strax bakom nu såg det annorlunda ut. Sverige och förutsättningarna för mänsklig växt har över tid förändrats. Ibland till det bättre. Ibland till det sämre. Häromdagen iakttog jag en papperskorgsgluttare. En av många som är på jakt efter pantningsbara burkar och flaskor. Dessutom kan den bilden kompletteras med det faktum att dagens samhälle också berikats med tiggare och tiggeri. Vad kan en dags insamlande ge för förtjänst? Går den att jämföra med de insamlingar som skedde under 70-talet. Strax bakom nu var det ett annorlunda insamlande. Då var det bössinsamling till våra broderfolk i bla Chile och Vietnam. Minns att några timmar framför systembolaget en lördagsförmiddag kunde inbringa 300-400 kronor. Med dagens penningvärde en ansenlig summa. Gatubilden har – kan man säga – förändrats från solidaritet till individualiserade insamlingar för egen försörjning.

Strax bakom nu såg det annorlunda ut. På 70-talet uppbar jag studiebidrag och nyttjade möjligheten till studielån. Vill minnas att det var 19.000 kronor/termin. För egen del kompletterade jag denna inkomst med att sommarjobba. Det jag tjänade på sommaren och CSN-pengarna gav mig ett gott liv med hyfsat goda ekonomiska villkor. Idag verkar det vara helt annat. Studenter klagar på att studiefinansieringen är för dålig. Regeringen klagar på att skolan är för dålig. Man lär sig – som elev – för lite i förhållande till omvärlden. Skol-Björklund (Fp) har åtskilliga gånger ondgjort sig över detta faktum. Det måste bli bättre med kunskapen och det måste bli ordning och reda. De som idag heltidsstuderar ska nu få hjälp på vägen. Var och en som vill eller kan ska förutom heltidsstudierna ges möjlighet att jobba mer för att försörja sig under studietiden. Inkomsttaket av förvärvsarbete i samband med studier planeras att höjas. Man frågar sig dock om denna åtgärd rimmar med en ambition att höja kunskapsnivån och att skapa den ordning och reda som man säger sig vilja ha.

Strax bakom nu såg det annorlunda ut. Då var det mer utav solidaritet. Nu är det mer av individualism. Är det rättvisa när såväl fattiga som studenter i större utsträckning än tidigare själva måste lösa sina ekonomiska bekymmer. Genom våra skatter skulle vi kunna finansiera och stödja såväl dom fattigaste som våra studenter. Men det kanske inte är önskvärt. Strax framför nu kommer att vara annorlunda. Har papperskorgskonkurrensen ytterligare brett ut sig då. Eller?


Även publicerad i;
Punktse.se -
Nätupplagan 18/9-07
Pappersupplagan 1/10-07

Ett måste att bry sig

Demokratin finns cementerad i den svenska folksjälen. Få eller nära nog ingen svensk kan tänka sig att byta detta styrelseskick. Demokratin förutsätter dock politik och politiker. Där är svensken inte lika odelat positiv. Om demokratin är infrastruktur så kan man se politiken som redskapen att nyttja demokrati. Inom detta område är det dock något mer bekymmersamt. Ett visst förakt för politik och politiker finns. Det har mer och mer utvecklats mot att vi har en genuin politisk klass som socialt, ekonomiskt och kulturellt blir alltmer avskärmad från det folk de ska företräda. Om detta inte gällde i början av karriären så sker det med all säkerhet efter en tid.

Detta är mest alarmerande för vänsterpartierna eftersom deras valmanskår av tradition är de mindre bemedlade. En Ulrika Messing delar med all säkerhet mer av vardagen med den moderata världen än tar del av en undersköterskas situation. De som finns på kommunal eller landstingsnivå finns i alltför stor utsträckning i den osynliges position. Man märker inte av dem så mycket. Det kan bero på många skäl, men ska man lyckas engagera sk vanligt folk gäller det att:

- Politikern måste vara empatisk dvs ha förmåga att se tillvaron ur en annan horisont än sin egen.
- Politikern måste agera utifrån en grundmurad ideologisk bas. Om integration är målet, måste man ha ett svar på om den främjas eller missgynnas av alltmer friskolor.
- Politikern måste finnas i ett sammanhang där han/hon möter aktuell debatt bland människor.
- Politikern måste förmedla sin politiskt viktiga kunskap till sin partiorganisation. Mycket av dagens politiskt möjliga frågor når idag inte ut till de breda folklagren. Tänker tex på trafikskadenämndens bedömningar att ett skadat arbetarbarn får en lägre ersättning än ett akademiskt barn. Idiotiskt kan jag tycka. Tänk dig om barnbidraget var olika för olika barn.
- Politikern måste anamma ett demokratiskt arbetssätt.

Det är sannerligen ingen lätt uppgift att vara politiker. Förutom att fatta goda och väl grundade beslut så måste man klara det jag angivit ovan. Det är som sagt inte lätt, men ack så nödvändigt om man ska lyckas få samklang i synen på demokrati och politiskt arbete.

Det finns många aspekter och funderingar kring demokrati. Jag skriver om demokrati contra medborgare och aktiva. Man kan också ha funderingar kring demokrati och resursfördelning. För visst är det så att behoven alltid kommer att överstiga dom tillgängliga resurserna. Detta problem måste också lösas. Läs länkad artikel genom att klicka här

Rumpor och andra arslen

Man kan betrakta tillvaron med olika ögon och med skiftande perspektiv. Hur ska man egentligen se på sin samtid. Ska man vara kritiskt och analytiskt eller se livets som något självklart, naturligt och opåverkbart. Väljer man det förra riskerar man att betraktas som en gnällspik. Väljer man det senare kan man bli kallad en naiv, slätstruken och bimbolik. För egen del försöker jag variera mig mellan dessa ytterligheter. Njut av livet. Gör livet så glatt och trevligt som möjligt, men blunda inte för att oförrätter sker. Försöker trots allt förstå vad, varför och vilka alternativ som finns. Och detta mina vänner är förbaske mig inte lätt.
Det är inte lätt att förstå SSU:s och dess livsbetingelse. Detta ungdomsförbund som är sprunget ur de röda fanorna. Byggt på socialismens värdegrund med sina antipatier mot det kapitalistiska rövarsamhället och sin tro på ett samhälle präglat av demokrati, jämlikhet och frihet. Vad SSU idag står för är nog för de allra flesta fördolt i dunkel. Däremot blir man nog alltmer förknippad med affärer av mindre hedersam karaktär. Fusk, mygel och krogbråk utgör för folk i gemen mer än något annat SSU:s karaktär. Den samlade erfarenheten av SSU är idag negativ.
Apropå samlade erfarenhet. Lyssnade häromdagen på ett samtal. En man berättade att han hade 140 rumpor nerladdade. Den insamlingen hade skett på bara några timmar. Sa att han suttit vid en centrumentré och knäppt bilder med sin mobil. Och det var som han sa inte vilka rumpor som helst. Han berättade att han var mycket selektiv i sina rumpvalsmotiv. Det skulle vara en vacker rumpa, men den skulle också vara iklädd ett vackert tyg. Byxbakfickor med tryckta motiv eller annan dekoration var ett högt värderat rumpmotiv. Vad ska man tycka om honom och hans samlarbeteende? Ska han kritiseras för sin iver att samla rumpor?
Till SSU:arna kan jag dock ge ett gott råd, Uppträd inte som vilket arsle som helst. Ha stil! Var selektiv och välj politik före mygel.

Vaffö jö di på detta vise?

Kan det ha varit med mening. På kort tid har snart 300.000 löntagare lämnat A-kassan. Var det en sådan utveckling som den borgerliga alliansen var ute efter när man höjde avgifterna. Vad ville man uppnå? Hur rimmar dessa utträden med den önskade effekten av avgiftsbeslutet. Man kan konstatera att de flesta utträden sker i förbund med relativt låga löner och där man lever på små marginaler i hushållsekonomin. Anställda inom Hotell och Restaurang har begärt utträde i en sådan utsträckning att försäkringsskyddet nu riskeras för dom som ännu finns kvar.

Konsekvenserna på sikt kan man bara spekulera omkring. Om trenden fortsätter och alltfler lämnar detta trygghetssystem så händer det också någonting med samhället i stort. Kan detta nya rentav bli något bra? Vi lever just nu i en högkonjunktur, men vi får nog räkna med att det kommer att svänga. Högkonjunkturen övergår till lågkonjunktur med en stigande arbetslöshet som följd. Om då stora grupper av arbetslösa saknar en arbetslöshetsförsäkring blir det stora problem för den enskilde, men också något för samhället i stort att fundera om och förhålla sig till. Ska var och en få stå sitt kast eller ska det finnas något samhälleligt finansierat försörjningsstöd på rimlig nivå?

Om trenden fortsätter. Att de med de lägsta inkomsterna och de med de minsta marginalerna lämnar A-kassan. Samtidigt som de med en starkare position och större marginaler fortsätter med ett för dom fungerande trygghetssystem får vi ytterligare en uppdelning av Sveriges löntagare. När arbetslöshet drabbar den enskilde kan det för en del innebära negativa socioekonomiska karriärer av en omfattning som vi aldrig tidigare skådat. En allt tydligare och mer omfattande fattigdom kan visa sitt ansikte och vi möts av fler hemlösa på våra gator. En karriärväg som kantas av energiska försök att upprätthålla, försvara och förbättra en allt svårare vardagssituation. Ett medel att möta detta kan vara att var och en som drabbas erbjuder sina tjänster mot allt lägre löneanspråk. En ny sida av konkurrenssamhället gör sig gällande – fast det inte drabbar alla lika – nämligen tvånget att erbjuda en arbetsinsats mot allt mindre lönekrav. Samtidigt som andra genom sin position på arbetsmarknaden och genom sina trygghetssystem kan fortsätta att konkurrera om de högsta lönerna.

Vad var det den borgerliga alliansen var ute efter när man tog sitt beslut om höjda A-kasseavgifter. Ville man något helt annat? De effekter som målats upp ovan, fanns de med i deras konsekvensanalys? Alliansens politik har på många sätt gynnat de välbeställda på bekostnad av vanligt folk. Är detta tvunget på grund av samhällsutvecklingen, är det en konsekvens av oförstånd eller är det ren och skär klasspolitik? För egen del tror jag det senare. Många i den borgerliga alliansen har en människosyn som gör det rätt att skilja på kreti och pleti. Jämställdhet är i sig inget önskvärt mål. Dom företräder bara en modernare variant av att det måste finnas skillnader mellan de med blått blod (adeln) och dem med rött blod (folket).

Det behöver göras mer!

Bra, men långt ifrån tillräckligt. Något annat omdöme kan man knappast ge den borgerliga alliansens satsning inom psykiatrin. Att tillföra 500 miljoner räcker inte långt mot bakgrund av att psykiatrins andel av sjukvårdens totala resurser blir allt mindre. Alltsedan 70-talet har psykiatrins andel sjunkit dramatiskt. Samtidigt svarar idag psykisk ohälsa för en tredjedel av långtidssjukskrivningarna och för de flesta av det som tidigare kallades förtidspensionering. Det finns bedömare som säger att resursbehovet inom psykiatrin är betydligt större. Ett årligt nytillskott på en miljard under en åttaårsperiod skulle bättre motsvara ”dagens” behov.

Det finns idag också ett problem med hur vi förhåller oss till människor med psykisk sjukdom/funktionshinder. Alltför många likställer denna ”osynliga” sjukdom med det som ofta återges i media, nämligen förvirrade personer som med knivar, påkar eller liknande, oprovocerat misshandlar och dödar oskyldiga människor. Detta är självklart en alltigenom felaktig bild av de människor som drabbas av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är idag den sjukskrivningsorsak som ökar mest bland befolkningen. Perioden 1998-2003 ökade antalet unga kvinnor (15-24 år) som försökt ta sitt liv med 44 %. Idag är självmord den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15-44 år.

Att det behöver göras mer inom detta område står utom allt tvivel. Låt mig nämna några angelägna utvecklingsområden som kräver ytterligare resurser.

- mer utav anpassade arbeten och en fungerande daglig verksamhet
- fler vårdplatser inom akut och slutenvården
- mindre av mediciner och mer utav allmänmänsklig kontakt mellan patient
och personal
- mer utav terapeutiska insatser
- fler specialister
- bättre tillgodose behovet av psykologisk och pedagogisk behandling

Målet för verksamheten är att lägga grunden till ett gott liv för människor med psykiska funktionshinder. Med bättre resurser och adekvata insatser är detta möjligt. Att mer än hälften av de med psykiska funktionshinder saknar daglig sysselsättning är ett mycket stort misslyckande. Vi behöver göra mer!

Även publicerad i;
Dagens Nyheter 25 juni

Ej med kluven tunga

Min far föddes 1920. Det är året innan Sverige fick allmän och lika rösträtt. Tidigt blev det klart för mig att han var socialdemokrat. När jag i min tidiga ungdom försökte lära om politik, minns jag en fråga till honom.
- Om du inte fick rösta på sossarna, vad skulle du då rösta på?
- Då skulle jag inte rösta alls, får jag till svar.
När han förstod att det krävdes ett alternativ blev svaret:
- Folkpartiet!
Hans svar förbryllade mig. Trodde att valet skulle bli annorlunda. Det jag lärt om politik sa mig att partier med röda fanor var mer lika varandra än de övriga partierna. På den tiden fanns bara Moderaterna, Centern, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Kommunisterna. Socialdemokrater och kommunister hade röda fanor. På frågan om varför det blev Fp så svarade han:
- Om jag röstar på kommunisterna så kanske jag aldrig får rösta igen, men röstar jag på Fp så kan jag rösta på Sossarna nästa gång.
När frågan från mig ställdes var det kommunistiska partiet inte ett demokratiskt parti. Inom kommunismen talade man om proletariatets diktatur och det var först på 70-talet som man tog ställning för demokrati och parlamentarism. Trots kommunisternas odemokratiska hållning förekom det debatter mellan dessa ickedemokrater och övriga partier. Ett område som man ofta och gärna angrep var just icke-demokratin och kopplingen till det forna Sovjetunionen med dess enpartistyre.

I perspektiv av detta är det svårt att förstå varför många partiföreträdare och flera opinionsbildare är osäkra på hur man idag ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Ska man ta debatten eller inte? Detta konservativa och människofientliga parti anses också stå på odemokratisk grund. Kopplingen till nazister och förtryck av oliktänkande är inte långt borta. Självklart ska debatten tas! Självklart måste deras åsikter komma upp till ytan! Självklart måste dom få möta motstånd!

För en tid sedan presenterades en undersökning om sa att 4,1 % av LO-medlemmarna, vid valet 2006, röstade på Sverigedemokraterna. Om detta resultat även gällt övriga valmanskåren skulle Sverigedemokraterna idag finnas representerade i riksdagen. Skrämmande kan jag tycka! Vad attraherar LO-folket? Den frågan borde tas på fullaste allvar. Lyssna på sympatisörer, lyft fram deras politik och ta debatten!

Det finns också ett annat parti – Nationaldemokraterna – som är nära besläktat med Sverigedemokraterna. Man kan betrakta dem som en förädling och avknoppning av den Sverigedemokratiska ideologin. Dessa Nationaldemokrater vill starta en friskola med en inriktning på svenskhet dvs en skola för svenskar med en nisch kring den unikt svenska kulturen. Ingen mångfald eller integration där inte, utan en skola för Nationaldemokraters och Sverigedemokraters barn. Detta känns för min del inte ok, men samtidigt är det svårt att förhålla sig kring denna yttring. Vi har ju trots allt ett samhälle som tillåter friskolor med olika inriktningar. Även om jag räds en skola på nationalistisk grund så kanske det inte räcker med att angripa nationaldemokraterna. Möjligen är det så att friskolereformen innebär att vi öppnat för en utveckling som inte helt och fullt leder rätt. Det finns en uppenbar risk att friskolor leder till ökade motsättningar i ett samhälle som behöver samverkan, samarbete och förståelse för att möta en osäker framtid.

Plankar nästan

Fy, för höjda avgifter hos SL. Häromdagen åkte jag pendeltåg. Tillhör en grupp kollektivresenärer som sparsamt utnyttjar den servicen. Bor, jobbar och har ett kommersiellt centrum på gångavstånd. Därav har jag mycket lite av resor till tex Stockholms centrala delar. I och med den borgerliga alliansen beslut om borttagandet av enhetstaxan ökade mina resekostnader med mer än 100%.

Det blev minst en fördubbling av resekostnaderna för en stadsresa. Nuvarande taxor innebär att biljetterna kostar i paritet med den statliga milersättningen för bil. Det är sannerligen inte en god miljöpolitik. Det är sannerligen inte lämpligt att på detta sätt höja priset för oss som bara åker ibland.

Det finns en organisation (Planka.nu) som uppmanar folk att åka utan att betala. De arbetar för att kollektivtrafiken inom Sthlms län ska vara gratis. Överväger att tillämpa en reviderad form av det som dom förordar. För egen del kan jag tänka mig att bara lösa för en zon per resa. Då betalar man, men får behålla en variant av enhetstaxan, dvs 20:-/resa. Det tycker jag är bra, humant och rimligt.

Att välja rätt!

Det är viktigt att vi bryr oss om framtiden. En demokrati som saknar engagerade medborgare blir bara halv. Vi förväntas vara delaktiga i samhällsutvecklingen. Det var jag för någon dag sedan. Deltog i en manifestation – Lönekamp 2007 – som Kommunalarbetareförbundet arrangerade. Vi var några hundra som anslöt kring krav och tankar om högre lön, högre lägstalöner och en mer jämställd (könsneutral) lönepolitik. Förbundsordförande Ylva Thörn var mötets huvudattraktion, som inramades av kortare tal, talkörer och sångduon Örngott. Två skönsjungande tjejer. De framförde många känslosamma och tänkvärda sångtexter. För min del var det en sång som sa nått i stil med, det är folket som bygger landet och inte pengar eller LO, som gjorde intryck. Det gamla 70-talshjärtat slog frislag. Tänk att man även idag i kapitalplaceringarnas tidsålder kan få höra att arbete är det som skapar rikedom. Dessutom kryddades deras framträdande av korta inslag av och med Olof Palme. Man kunde höra honom ljuda ur högtalarna och plötsligt kändes min dag fulländad. Sorgen, saknaden och klumpen i halsen blandas med en känsla av tillförsikt. Alltför ofta har man slagits av tanken; Efter Palme ingenting! Det visionära, det intellektuella, det viljestarka, den ökade rättvisan och det unikt socialdemokratiska har alltsedan -86 varit på reträtt. Kanske kan Kommunal och duon Örngott bidra till ett återtåg.

Nöjd med min samhällsengagerande arbetsinsats drar jag vidare i folkvimlet. Rätt som det är finns jag på en gata med en annan demonstration. En grupp lika stor som kommunalarna går skanderande fram genom gatubilden. Kraven är uppenbara. Gratis kollektivtrafik är den uttalade målsättningen. Jahapp, tänker jag. Dom är lika många och genomsnittligen betydligt yngre. Hur var det nu då? Demokratin kräver samhällsengagemang och att göra nödvändiga val. Vad ska man nu välja? Tar hjälp av en enkelt ihopsnickrad konsekvensanalysmodell. Genom att jämföra målen dvs vad man vill så kan det underlätta ett ställningstagande. Om det inte räcker är det väl bara att se vilka positiva respektive negativa effekter ett genomförande skulle kunna medföra.

Högre lön för kommunalare
Måluppfyllelse
Ökad rättvisa, Ökad jämlikhet
Positiva effekter
Ökad privat konsumtion, Tillväxtfrämjande, Ökade skatteintäkter
Negativa effekter
Skattehöjning eller omfördelning av befintliga samhällsresurser


Gratis Kollektivtrafik
Måluppfyllelse
Bättre livsmiljö
Positiva effekter
Mindre biltrafik, Renare luft
Negativa effekter
Skattehöjning eller omfördelning av befintliga samhällsresurser, Utbyggnadsbehov pga ökad efterfrågan (kostnadsdrivande)


Det är inget enkelt val. Miljön och rättvisan är båda viktiga. Vilket skulle man välja om man tvingas till detta. När jag flanerar förbi Nils Ferlinstatyn vid Klara kyrka gör jag mitt val. Det får under 2007 bli rättvisan före gratis kollektivtrafik. Det är bra, rättvist och ger samhället högre skatteintäkter. Pengar som senare kan användas till kollektivtrafiken, tänker jag. Samtidigt som mitt val är klart passerar jag en av våra bostadslösa tiggare. Hur ska man ????????????

Hur värderas du?

Individualism och individens betydelse blir allt mer betydelsefull. Att var och en- på individuell nivå - skall mätas, vägas, värderas och positioneras blir allt tydligare. Samhället styrs i det fördolda alltmer utifrån frågeställningen; Är du lönsam lille vän? Den senaste tiden har media fokuserat på några områden som blivit alltmer individorienterade. Tänker på partiledarrollen med anledning av socialdemokratins partiledarbyte. Media och en hel del debattörer speglar partiledarfrågan ur ett märkvärdigt perspektiv. Framförallt borgerliga tidningar uttrycker förhoppningar om att valet av partiledare på ett dramatiskt sätt skall förändra partiets aktuella politik. Tilltron till ledarens roll och betydelse framstår som orimlig, orealistisk och sakna verklighetsförankring. Glömmer man att ett parti är så mycket mer än sin ledare. Varför negligeras partiets medlemmar, kongressombud och fastställda program?

En annan fråga på tapeten är förslaget om ett förändrat betygssystem. Våra barn anses främjas av ett mer omfattande betygssystem. Förespråkarna säger sig vara ute efter en bättre kvalitetsutvärdering dvs mäta vilken kunskap eleven erhållit. Det jag tänker om detta är; vet vi alltid vad som är kunskap? En bekant till mig arbetar som musiklärare. Han har att betygsätta skolans elever i musik. Det innebär för hans del att han skall betygssätta 250 elever vid varje tillfälle. Jag tror/vet att han har vissa problem med detta. Samtidigt så kan man också ställa sig frågan om vad musikalisk kunskap är. Gäller bara ett mått? En annan viktig frågeställning handlar om hur skolan skall fostra. Kan det ibland vara lämpligare att lära ut metodik snarare än kunskap. I en snabbt förändrad värld kan också det som anses vara kunskap skifta från tid till annan. Förmågan att metodiskt söka sig fram i dagens och morgondagens samhälle är i vissa fall mer betydelsefullt än kunskapen självt. Kunskap är således både ”faktainlärning” och metodtillämpning. Att betygen kan fungera som morot står nog klart, men det kan också innebära att elever lägger av och ger upp. En skola som resulterar i minskad eller bristande motivation för att bättre förstå och kunna är ingen bra skola.

Ett tredje område är hur man ska/kan/bör förhålla sig till individuell lönesättning. Det finns förespråkare och motståndare till en sådan lönepolitik. Ett kan man dock slå fast, nämligen att alla lönesystem har såväl för- som nackdelar. Lika lön för lika arbete har sina nackdelar. Ett sånt system premierar inte de som gör lite mer än vad som krävs. Nivellering brukar man kalla det dvs man betalar för minsta nödvändiga arbetsinsats. Detta vill en del möta med individuell lönesättning. I ett sådant system skall – är tanken – den som gör lite mer och bättre premieras. Risken är dock att lokal lönesättningen ensidigt görs av arbetsgivaren och att det breder ut sig ett inflammerande godtycke. Detta varnar man för i Aftonbladet: Lönen är din strid. Dessa invändningar kan jag känna igen från mitt golv. Enligt gjorda undersökningar så finns ett stort motstånd till individuell lönesättning just på grund av avsaknaden på tydliga kriterier och ett upplevt godtycke. I debatten verkar många vara positiva. De enda som är emot är drabbade löntagarna. Läste för en tid sedan en insändare i ÖA den 12/3. Under rubriken; Centrala avtal måste ha lokalt handlingsutrymme, förordar Håkan Sörman Vd för Sveriges kommuner och landsting ett helt annat perspektiv. Han förordar lokal lönebildning och ökade löneskillnader mellan anställda med samma uppgifter. Det är min bestämda åsikt att det system som skall råda måste garantera att kriterierna och prestationen står i rimligt kontakt till betalningen och kollegors prestation. Godtycket måste med kraft förhindras. En viktig förutsättning för detta är att det förhandlas fram tvingande och tydliga regler för hur detta ska gå till. Inte som idag, när arbetsgivaren ”ensidigt” fördelar potten.

Kan prostitution beskattas?

Sitter på kulturhuset. Har just läst en tidning och tittar ut genom fönstren. Sitter i linje med Sergelfontänen. En fontän som vilar i en vit vinterskrud. Ser en mansfigur i den torrlagda dammen. Han bär keps, axelremsväska och lyssnar onekligen på någon slags musik eftersom hans huvud omsluts av ett par hörlurar. Manspersonen står blixtstilla. Springer efter en stund till en ny plats. Blir också där helt orörlig. Detta sker ett antal gånger. Vid något tillfälle står han som en statyett mycket nära fontänens glasmonument. Förundras över hans beteende. Vad är detta för människa? Vem? Vad? Varför?

Registrerar det jag ser och min hjärna kretsar kring olika alternativa tolkningar. Hans rörelse och stillastående, är de föranledda av tvångstankar? Är han påverkad av droger? Är en nörd från landet som vill kunna berätta om en udda Stockholmsupplevelse? Inte vet jag! Det slår mig dock att det som just nu sker ger möjlighet till en tolkning. Denna tolkning kan sedermera tolkas som kunskap. Vad människor gör och hur hon tolkar ett skeende är ofta det som vi kallar kunskap. Troligen är ingen kunskap för alltid given. Samtidigt med detta så har varje tolkning eller om man så vill kunskap den egenskapen att det avgör hur framtiden kommer att formas.

Det finns alltid mer än en möjlig tolkning eller en alternativ kunskap. Gårdagens kunskap kan vara morgondagens okunskap. Idag är det rätt, riktigt och modernt att pryda sina kläder med dödskallar. Inget konstigt 2007. För tjugo år sedan skulle det modet beskrivas som hemskt och endast vara relevant för djävulsdyrkare. Idag finns en i grunden positiv syn till olika sexuella inriktningar. För trettio år sedan ansågs homosexualitet vara en psykiatrisk sjukdom. Så är det tack och lov inte idag.
Två exempel på hur kunskapen eller tolkningen av våra beteende förändras. Vad har vi att förvänta oss i framtiden? Det finns en omdebatterad bok; Porr, horor och feminister av Petra Östergren. Hon gör en analys och uttalar åsikter om hur samhället förhåller sig till bland annat prostitution. Med hennes bok som utgångspunkt ställer jag frågan: Kommer prostitution att bli en legal och accepterad verksamhet inom tjänstesektorn?

Bäst på demokrati, men.....

Bäst på demokrati! Tidskriften Economist har rankat världens demokratier. En ranking som placerar Sverige på första plats. De kriterier som legat till grund för bedömningen har bl.a. varit valprocessen, den politiska mångfalden, det politiska deltagandet, regeringens effektivitet och de medborgerliga rättigheterna. Det är naturligtvis roligt och hedrande att Sverige intar tätpositionen. Trots detta är den svenska demokratin på många sätt i kris. Det råder – menar jag – ett demokratiskt underskott i Sverige som år för år blir allt större. Medborgarens möjlighet att delta i de demokratiska processerna och det opinionsbildande arbetet blir alltmer begränsat. Det finns som jag ser det flera skäl till detta. Låt mig peka på några!

Demokrati och politiskt arbete
All makt utgår från folket säger vår grundlag. Folkets möjlighet att styra samhällsutvecklingen ligger i detta att det råder demokrati. Det politiska arbetet och engagemanget för att bygga ett bättre och mer utvecklat samhälle, skall ske genom insatser i de politiska partierna. Genom att vara aktiv, genom att kunna lägga förslag skall var och ens tankar kunna prövas. Ett majoritetsbeslut i någon fråga utgör organisationens ståndpunkt. Detta är en vacker tanke och värt att underhålla och stärka. Tyvärr är nog utvecklingen på kollision med det önskvärda. Det finns mycket som talar för att den enskilde medlemmen (gräsroten) får allt mindre betydelse i den process som formar respektive partis politik. Man kan nog med fog påstå att gräsroten tappat många viktiga funktioner. Centralt placerade valstrateger, marknadsföringsfirmor och distributionsbolag har tagit över en viktig del av medlemmens roll. Det är dessa som förmedlar och gör partiets politik. Medlemmens roll och betydelse blir allt mer otydlig eller saknar alltmer betydelse.

Under min tid som politiskt aktiv skedde en rad sk ”förbättringar” som var för sig förstärker det demokratiska underskottet och underminerar en önskan om fler aktiva i politiken.
- andelen förtroendevalda minskar (i alla typer av församlingar)
- mötesverksamheten omprofileras från beslutsmöten till social samvaro och samtalsmöten. Yttranderätt men inte förslagsrätt. En säg vad du vill kultur där ”makten” ensidigt utan demokrati bestämmer om man ska ta hänsyn eller inte.

Kontentan av detta är att vi går mot att politiskt arbete på gräsrotsnivå gör allt mindre skillnad. Centralism och toppstyrning i olika former växer i omfattning på demokratins bekostnad. Detta trots att ny teknik (data och Internet) skulle kunna vare instrument för att – som aldrig förr – fördjupa demokratin och ge varje medlem en starkare position.

Åsiktsfrihet och opinionsbildning.
Politiskt föreningsarbete får en allt svagare dragningskraft. Kan andra arenor eller scener kompensera detta? Aldrig tidigare har media varit så omfattande i vårt samhälle. Vi översköljs av information och underhållning av aldrig tidigare skådat slag. Våra möjligheter att välja - vad vi vill ha - har aldrig varit större än nu. Tidningar/tidskrifter, Radio/TV och datorernas utbredning är gigantisk. Kan denna utveckling stärka demokratin?

I den nyutkomna boken Lögn, förbannad lögn och journalistik förs ett resonemang kring detta fenomen och medias roll i en demokrati. Man är ganska bestämd i uppfattningen att journalistikens uppgift är att genom sina produkter verka för att demokratin fördjupas. Den politiskt aktives verktyg att nå kunskap om ”världen” och dess brister förmedlas ofta genom media. Media har en viktig roll, men det är inte många som menar att media klarar sin uppgift. Vi behöver få kunskap men också möjlighet att dela med oss av tankar.

Folket har – trots nykomna blogmöjligheter – begränsade möjligheter att uttrycka en åsikt och vara en del av aktuell opinionsbildning. DN-debatt är en möjlighet. Denna har stor genomslagskraft och kommenteras i andra media. Den är dock förbehållen människor med makt, position o/eller titel. Dessutom utgör den mer ett forum för utspel än debatt. Det är mycket sällsynt att det utspelar sig en debatt på debattsidan.

Denna begränsade möjlighet gäller också andra fora för åsikter. Insändarsidorna har svårt att tillgodoser människors behov av att få offentliggöra sina ståndpunkter. Hur många % av inskickade alster blir publicerad. En försvinnande liten del, tror jag.

Gör du skillnad ?
Du gör skillnad! Det låter vackert och riktigt. Från 1800-talet har den enskilde medborgaren uppmanats till att engagera sig. Du gör skillnad! Detta har man av tradition menat vara bäst att göra genom förenings- och politiskt arbete. Till detta har framväxten av media fungerat som ett viktigt värn för den demokratiska processen. Att ge saklig information och att fungera som forum för åsikter har varit oerhört viktigt. Du gör skillnad! Vad blir framtidens verktyg för en fördjupad demokrat bortom de formella övergripande strukturerna. Du gör skillnad! När får vi en demokrati för vanligt folk i vardagen?

Även publicerad i:
Dagbladet, Sundsvall 19 februari

En krämpa men två avgifter

Det kunde inte vara sant! Otroligt! Sinnika varvar skratt med ett ojande över smärtan. Det som inte skulle hända hade hänt. Vi var på kurs. Kompetensutveckling kring hur man hanterar aggressiva och våldsamma kontakter med våra patienter. Utbildningen är skräddarsydd för psykiatrisk vårdpersonal. Inte ofta, utan mer sällan finns det situationer med konfliktartad karaktär. Hur man kan/ska hantera dessa händelser är syftet med kursen. Det vill säga att kunna förhindra upptrappning av konflikten och så snabbt som möjligt skapa lugn. Det är som sagt ovanligt men det förekommer känsliga situationer på en psykiatrisk vårdavdelning. Våldet har många olika ansikten. Det kan vara såväl verbalt som fysiskt våld. Och när det sker kan det vara patient som angriper patient, patient som är aggressiv mot personal eller personal som utför ”vårdande våld” gentemot patient.

Svåra situationer som ofta inte automatiskt har sin lösning i ryggmärgsbeteende eller som kan ta intryck av hur konflikter löses i krogmiljön. Det gäller att fungera rationellt och proffsigt. Detta skulle vi lära oss mer utav, när olyckan var framme. Under ett pass med fysiska övningar var oturen framme. Sinnika tappar balansen, ramlar och skadar handleden. Kursmiljön byts mot sjukhusmiljö. Vi åker till SÖS-akuten för undersökning och behandling.

Ett akutbesök kostar 260 kronor. Men det räcker inte med det. Efter en första undersökning remitteras Sinnika vidare till röntgen för att avgöra om något är brutet eller inte. Väl framme vid röntgenavdelningen blir vi varse att det kostar ytterligare 100 kronor. Konstigt kan jag tycka. Hur många avgifter kan en patient mötas av vid ett akutbesök på sjukhus? Det rimliga borde vara en avgift som motsvarar de insatser som behövs för att undersöka vad det är för krämpa och vad som behöver göras. Att röntga handleden borde i det här fallet ingå i grundavgiften på 260 kronor. Det är ju trots allt en undersökning som ska göra på samma krämpa. En undersökning skall ha ett pris inte två, tre eller fler. Recept och vidare vård – efter akutbesöket – kan därefter ha egen avgiftsbeläggning.

Vad gör skolan bättre?

För en tid sedan fanns en debattartikel kring skolan i DN. Den besvarade jag, men den kom aldrig att bli publicerad. Har ingen aning om varför det blev så. Kanske var inlägget inte tillräckligt väl skrivet eller det faktum att jag som opponent var alltför anonym (det är ofta människor med titlar eller status som finns på debattsidan).
Om du vill se vad jag opponerat mot så finns artikeln länkad på skoldebatt


Skola för utveckling eller skola för utslagning?

Socialdemokratin kritiseras av många för att vara grå, stelbent, antiintellektuell och fientligt inställd till beteendevetenskap. En bild som oftast är djupt orättvis, men som ibland innehåller ett uns av sanning. På DN-debatt (3/11) propagerade Robert Noord (s) för en ny skolpolitik. Han föreslår åtgärder som mer hör till gårdagens snarare än till morgondagens skola. Mycket av det han förordar står i strid med aktuell skol- och inlärningsforskning. Man möter sällan framtiden genom att skruva klockan tillbaka.
Dessutom måste man betrakta R.Noord som kategoriskt otydlig i sin kritiska hållning av den nuvarande skolpolitiken. Detta trots att han är ansvarig för en kommuns skolor. Vad kan man mena när man uttrycker besvikelse för att ”vi inte tillräckligt tydligt tog avstånd från flumskolan”. Vad kan menas med detta uttryck? Vad ska bort och vad kommer i stället?
En moderna skola ska sätta eleven i centrum dvs anpassa lärandet med utgångspunkt från elevens hela situation. Mycket talar för att den årsklassbundna skolan med en kollektivistisk fabriksprincip har spelat ut sin roll. Ett alltmer individualiserat samhälle och ett alltmer komplext kunskapssamhälle måste också få återverkningar inom skolans värld. Psykiska problem bland ungdomar har tredubblats under de senaste två decennierna. Det visar ett flertal undersökningar. Ansvaret för att vända trenden ligger på utbildningsväsendet konstaterar en ny statlig utredning (Ungdomar, stress och psykisk ohälsa – Analyser och förslag till åtgärder)
Likaväl som skolan har uttalade mål så när varje elev en dröm om framgång och lycka. Trots en märkbar samstämmighet så lyckas man ändå inte i sina gemensamma ambitioner. Vad beror detta på? Det recept och den medicin som R. Noord förordar läker tyvärr inga sår. Att hjälpa ”lågmotiverade” eller ”lågpresterande” på traven genom mer kunskapsförmedling, mer utav krav och förväntningar, bättre kontroller och mer betygssättning framstår som orimligt och dumt. Åtgärderna blir snarare kontraproduktiva och förstärker obalanser än att göra vad man syftar till att göra. Om man vill komma åt och göra någonting åt dagens obalanser så gäller det nog att än mer titta på skolans struktur. Ett hinder för att lyckas med det R. Noord önskar är att vi har en års- och åldersindelad skola. Man strävar efter en situation och ett synsätt som i princip innebär att man ska lära sig gå vid samma ålder och vid samma tidpunkt. Avviker någon från detta så betraktas det som osunt och ger dåliga betyg i jämförelse med de mer normala kamraterna. Tanken är att vetskapen/informationen/betyget skall stimulera till nya och mer kraftfulla insatser. Kanske blir det så ibland, men oftare sker nog det motsatta. Man släpper taget eller man slutar bry sig. Avviker man på fler än ett sätt är risken naturligtvis mycket större. Dessutom torde det sociala arvet hos eleven ha en avgörande betydelse. Elevens möjligheter ligger således både inom ramen för sig själv, men är också ett resultat av hur skolan värderar individer. Ungdomar uttrycker i undersökningar också frustration över hur slumpmässigt och ”ovetenskapligt” betygssättning kan ske. En av de viktigare stressfaktorerna i bland ungdomar enligt utredningen som nämns ovan.
Om målet är fler högskolestudenter bland barn/ungdom från socialgrupp 3 så behöver skolans struktur förändras. Om vi kan bli överens om det målet, måste vi också inse att vägen dit måste se olika ut. Inte följa en gemensam mall för alla. Den som önskar och kan bryta ett socialt arv måste ges möjlighet till detta. Skolan måste på olika sätt motverka de negativa effekter som finns fördolt i uttrycket ”bli vid din läst”. Detta ska naturligtvis gälla alla oavsett bakgrund: Rik som fattig och akademiker som hantverkare. Utbildningens syfte är ju trots allt ganska enkel dvs förbereda sig för morgondagens samhälle. Med andra ord gäller det att få en kunskap som ger ett trivsamt arbete och en god försörjning.Till detta kan man dock foga följande kunskap. Det är inte finare att vara teoretiker (högskolestudent) än praktiker (hantverkare). Det är bara annorlunda.

Leder Mona Sahlin rätt?

För någon vecka sedan gjordes det klart att Mona Sahlin sagt ja till att väljas till partiordförande vid kongressen i mars. Ingen motkandidat är aktuell. Efter att detta har tillkännagivits har åsiktsmaskineriet gått på högvarv.

Det är socialdemokratin med dess aktiva medlemmar som ska välja ordförande. Ingen annan har egentligen med det att göra. Och detta gäller naturligtvis också mig. Jag har bara att respektera socialdemokratins val och inte lägga mig i. Men, även jag sällar mig till den skara som tycker om detta. Är hon den rätte för det socialdemokratiska partiet? Man kan naturligtvis besvara den frågan utifrån många olika aspekter. Den ståndpunkt jag intar bygger inte på om hon är höger eller vänster. Det bygger enbart på hennes attityd till ledarskapet och hur hon svarat runt detta i en TV-intervju. Där har hon sagt att partiet står på en ideologisk grund som ligger fast. Hon ser dessutom socialdemokratin som en folkrörelse där det är de många aktiva som formar och för fram politiken. En politik som hon kommer att kommunicera gentemot media, väljare och politiska motståndare. Ledarskapet ger endast möjlighet att på marginalen justera från den inslagna vägen. Det viktiga blir därför att lyssna på rörelsen och vara öppen för de diskussioner som förs.

Med en sådan arbetsordning och om hon långsiktigt orkar hålla den linjen framstår hon som ett gott val. Socialdemokratin med folkrörelseambitioner verkar rimligt. Politikens innehåll måste ha sin grund i människors vardag. En socialdemokrati som bygger på människors engagemang kring olika samhällsfrågor har stora möjligheter att bli genuint socialdemokratisk. Och att i förlängningen attrahera den övriga väljarkåren.


Även publicerad i:
Örnsköldsviks Allehanda 1 feb 2007

Ett ögonblick - ett liv

Det finns många sätt att möta världen och det som finns utanför det mer privata. För egen del utgör pendeltågsresandet en viktig del av min vardag. Jag förflyttar mig på ett ekonomiskt och miljövänligt sätt mellan olika punkter. Dessutom ger resorna ofta en god inblick i det samhälle vi lever i. Det mångkulturella och mångfasetterande Stockholm blir nära och märkbart. Kanske är det på tågen som integrationen nått längst. Vi sitter bredvid varandra. Vi delar alla samma villkor.

Det är lördag och klockan har just passerat 13.00. Pendeln för mig mot Stockholms centrala delar. Det är lugnt och tyst i vagnen. Ingen högljudd konversation och inget störande mobilprat. De flesta är upptagna i sina egna tankar. Några sitter dessutom med en tidning eller en bok. Flera har sina hörlurar på plats.

Plötsligt brakar det ut en kakafoni av ljud. Det är en grov mansröst som talar högt och ljudligt. Samtliga i vagnen kan utan att anstränga sig höra allt han säger. Vänder mig diskret om för att pejla in vem som låter. Ser en storvuxen, tandlös och ”sliten” mansperson som ogenerat talar i en mobil. Vem kan det vara? En psykiskt sjuk? En hemlös? En lågbegåvad? En Knarkare? Svårt att veta, men en Svensson är det definitivt inte. Kan han möjligen vara en av de 16.000 som årligen tvångsvårdas på grund av psykiska besvär eller drogmissbruk? Rösten är fortsatt hög när han frågar sin samtalspartner vilka mediciner han behöver. Vilken anledning ska han uppge för att bli ordinerad Sobril och Nitrazepam.

- Ska jag säga att jag har ont i ryggen?
- Nähä! Det är bättre med sömnproblem. Att jag inte får sova!

Pendeltåget stannar vid en station och mannen lämnar oss. Kvar sitter vi andra. Berörda och fundersamma efter en akt ur pjäsen om en människas liv. Hur ser hans hela berättelse ut? Vad hade hänt från barndom till nu? Vad kommer att hända framöver? Blir han lycklig på Sobril och Nitracepam?