”I have a dream” uttalade medborgarrättskämpen Martin Luther King 1963 i sitt tal i samband med en stor marsch mot Washington för arbete och frihet. Martin Luther Kings tal har rättmätigt fått sin plats i människors hjärtan och i våra historieböcker. Det var ett tal som präglades av en stark tro på framtiden. En framtid med möjligheter även för de svarta att få leva i fred, frihet och jämställt med den vite. Det amerikanska samhället gjorde 1963 stor åtskillnad mellan den svarte och vita medborgaren. Till viss del kvarstår dessa skillnader även idag. Fast nu endast i informell mening. Apartheid och åtskillnad var då grundregeln.
Martin L K stod i sitt tal för en aktiv politisk tradition där de som lyckas samla massorna vid sin sida ofta hade ett progressivt och samhällsförändrande budskap. Man kan se en röd tråd mellan talet 1963 och ett tal av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson. Hans Folkhemstal kommer också att gå till historien som ett av den tidens viktigaste politiska uttryck. I sitt Folkhemstal gav han ord åt den lilla människans dröm (I have a dream) om det goda livet. Han utgick från den goda familjen och överförde det till samhället. Samhället skall som familjen värna, skydda, ge trygghet och utvecklingsmöjligheter åt alla dess medlemmar. Därav ett tal om ett folkets hem eller Folkhem som bla skulle innebära: ”Nedbrytande av alla sociala, ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, härskande och beroende, besuttna och utarmade, plundrade och plundrare”.
För egen del känner jag mig helt lierad med de tankar och ambitioner som man gav uttryck för i de ovan angivna talen. Tycker samtidigt att det just nu saknas någon person eller rörelse som på ett övertygande sätt ger liv åt tankar i linje med Martin Luther King eller Per Albin Hansson. Förstår att en bidragande orsak till detta kan vara att dagens samhälle i många stycket är mer komplicerat och komplext än vad det var 1930 och 1963. Rättvisa och för den delen orättvisa kan idag ha så många ansikten. Det var nog enklare att förstå behov och formulera krav i ett samhälle där förhållandena var mer likartat.
Som jag ser det så finns det dock ett antal frågor som borde kunna ge stoff till tal och föda engagemang. I globalt perspektiv finns en oroväckande ojämlik fördelning av jordens resurser. Detta gäller sannolikt också inom Sverige. Den odiskutabelt största fördelningspolitiska orättvisan är mellan tillgången till arbete och arbetslöshet. Här verkar den borgerliga alliansen alltigenom slätstruken. Trots att företag efter företag varslar om uppsägningar och trots att finansmarknaden gått i stå så ger man med varm hand svarte petter till den enskild arbetslöse. Sven Otto Littorin avser inte att möta lågkonjunkturen med riktade insatser. Sven Otto Littorin ondgör sig över att den enskilde löntagaren inte tillräckligt väl försäkrat sig mot arbetslöshet och säger därmed att arbetslöshet är ett problem för indivien och inte samhället. Sven Otto Littorin och hans kompisar ger stöd till finansmarknaden och skiter i den enskilt arbetslöse. Kan inte låta bli att tänka på ett anonymt klotter på en grå cementvägg. Även om det känns helt adekvat för sakernas tillstånd så hoppas jag sannerligen inte att detta blir ett historiskt uttalande om tiden runt 2008. Den anonyme klottraren har skrivit ”Nu är det vinter”.
.
