Alltsedan den 29 augusti har det varit lugnt. Ingenting nytt under solen som föranlett upprördhet eller förvåning. Har tidigare här på bloggen redovisat några händelser som berört Eriks situation på jobbet. En fundering har varit om Erik utsatts för någon slags komplott som också kan stavas mobbing eller drevmentalitet från delar av arbetsledningen. I vilket fall som helst nu är det lugnt igen. Arbetssituationen och arbetsrelationerna har återgått till det vanliga. Perioden, när allt hände dvs 28/5-29/8 (minus semester) börjar bli ett minne blott. Ett obehagligt och frustrerande minne för åtminstone Erik. Vad var det som egentligen hände, är en fråga han åtskilliga gånger ställt och fortfarande ställer sig. Eftersom det i tre tidigare blogginlägg gjorts en beskrivning av händelseförloppet akt för akt så är det nu dax att avslutningsvis redovisa en sista beskrivning av en omtumlande period.
Om det inte har sagts tidigare så måste det sägas nu. Erik arbetar i en verksamhet där patienter vistas på en låst avdelning. Patienter kan utifrån detta ha rätt att lämna avdelningen under vissa premisser. Fastställda och beslutade av en psykiatriker allteftersom vården och återhämtningen fortskrider. Det kan innebära att man i sin akuta sjukdomsfas inte får lämna avdelning för att senare gå ut med personal eller att själv vistas ute. Rökning får inte ske inomhus. Det innebär att för vissa är frågan om utgång extra angelägen och önskvärd.
Den här dagen som nu redovisas var en dag under en helg. Patienten X hade inte egen utgång utan måste följas av personal. Patienten var rökare och fick lämna avdelningen för att röka varje timme. Någon följde alltid med. Patienten var lite bångstyrig men det hade fram till denna dag fungerat. Eriks kollega, Sten går ut med patienten. Efter en stund kommer Sten in på avdelningen. Han berättar för Erik att patient X har avvikit. Han hade stuckit från honom. När detta sagts så fortsätter Erik med sina arbetsuppgifter och Sten lämnar honom. Sten som känner patienten väl gjorde en bedömning om att inte direkt gå till tjänstgörande sjuksyster. Gissar att Stens bedömning av detta grundas på två faktorer. Hoppades att patienten skulle komma åter. Hade också gått omkring i närområdet för att söka patienten utan lyckat resultat. Patienten var inte att betrakta som farlig för sig själv eller andra.
Eftersom Sten inte direkt gick till arbetsledaren men berättat för mig och en övrig personal så tog det hus i helsike. Att som arbetsledare vara den som sist får veta om detta kan kännas frustrerande. När detta stod klart så fungerade arbetsledaren mycket oproffsigt.
Av någon outgrundlig anledning kom Erik även att hamna i skottgluggen för denna händelse. Det blev samtal (5) med en vårdavdelningschef med en anklagelse om att Erik begått fel genom att inte berätta för tjänstgörande arbetsledare att en patient avvikit. Erik berättade vad han visste och vad som skett (ur sitt perspektiv) och ansåg det rimligt att den som drabbades dvs Sten skulle berätta. Det av flera anledningar bla att kunna svara på det frågor som kan dyka upp. Devisen den som äger frågan agerar, kändes självklar.
Den 29/8 var det som tidigare redovisat dags för samtal 6. Nu återigen med folk från personalavdelningen närvarande. Ny redovisning från Eriks sida och en anklagelse om att Erik uppmanat/beordrat arbetskamrat att inte berätta för tjänstgörande arbetsledare. Denna anklagelse fanns nedtecknad på slags skriftlig redovisning. Erik gissar att det var ytterligare en skriftlig varning som var på gång. I så fall varning 4 på denna korta tid. Erik hävdade med kraft att detta var ren och skär lögn. Frågade dessutom vem som var källa till denna lögn. Erik nekades få veta vem det var som sagt detta. Ingen skriftlig varning och pappersunderlaget får nog möta pappersriven.
