maj 22, 2009

Kan politiken lära av hockeyn?


Visst kan det i vissa fall vara rationellt, gott och försvarbart med konkurrens. Att konkurrera om någonting – vad det än vara månde – innebär att var och en så långt som möjligt och med full kraft arbetar för att uppnå och vinna det man konkurrerar om. I teorin är konkurrens ett utmärkt verktyg att frambringa utveckling och framtid. Fast där i verkligheten kan man också negativa konsekvenser av denna konkurrens. En verksamhet som försöker frambringa segrare kommer också att producera förlorare. När vinnare och förlorare koras kommer därför resurser att fördelas olika. Det blir med all nödvändighet mer till vinnaren och mindre till förlorarna. Hux flux ska konkurrensen ske utifrån helt skilda förutsättningar. Detta står i konflikt med konkurrensideologins andeväsen, nämligen att konkurrens alltid ska ske på lika villkor. Konkurrens säger man är en tävlan med ”lika starka kombatenter”. Om det inte är så då råder det inte förutsättningar för en god konkurrens. Om en starkare knäckar en svagare är det snarare förtryck och något ont än något som man kan vara stolt över.

Konkurrens skapar vinnare och förlorare. Konkurrens skapar starka och svaga. Konkurrens kommer i slutändan att bli icke konkurrens. Det är just denna verklighet som gör att proffshockeyn (NHL) i tex Kanada infört utgiftstak för hur höga spelarlönerna får vara. Med detta utgiftstak menar man att varje lag (rik som fattig) bara kan köpa ett lag med samma mängd pengar. På så sätt försöker man minska de effekter som annars kunde bli verklighet dvs att ett eller två lag som hade mycket pengar helt skulle dominera och kunna köpa hela spelareliten.

Konkurrensens väsen bygger alltså på att den sker utifrån någorlunda lika villkor. Demokratin och partiers kamp om makten kan också sägas vara en verksamhet där konkurrensen om väljare är den viktiga grundbulten. Om demokratin bäst skall fylla sin funktion så vore det önskvärt att partiernas resurser – att locka väljare – var någorlunda jämt fördelade. Partiernas resurser att bedriva valkampanjer och locka väljare ser ganska olika ut. Hur skulle det vara om politiken tog lärdom från proffshockyn för att få likvärdiga tävlingsvillkor? I en nyligen publicerad rapport kring partierna och deras resurser kan man konstatera graverande skillnader. Läs och begrunda.


• Moderaterna hade 2006 större intäkter per mandat än något annat parti
• De borgerliga hade större utgifter per mandat än de rödgröna
• Moderaterna samlade in åtta gånger mer än övriga partier tillsammans
• Moderaterna får mer pengar från hemliga donatorer än vad Socialdemokraterna får från fackföreningsrörelsen
• Insamlingsklubbar ökade insamling i Moderaterna med 350 procent på ett år
• Fackföreningsrörelsens stöd till Socialdemokraterna minskar
• Centern gick med 68 miljoner kronor i underskott
• De borgerliga hade 60 % högre utgifter än de rödgröna för mediaannonsering


.

maj 01, 2009

Får man TA vad man vill?

Under det senaste halvåret har en del utav samhällsdebatten handlat om hur man kan se på rätten att skaffa sig nödvändiga inkomstförstärkningar. Ordet för dagen – för att beskriva läget och tillståndet – har sin historiska hemvist hos katolska kyrkan och utgör en av det sju dödssynderna. Det är flera som uttalat sitt missnöje över den tendens i samhället som gör sig allt mer dominant. Det man talar om är den dödssynd som brukar beskrivas som överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet. Det handlar alltså om den alltmer utbredda girigheten. En girighet som för övrigt kan han många ansikten.

Häromdagen sågs ett par vänner utanför kommunens centrumanläggning. Dom hade – verkade det – varit tillsammans under en längre tid just den dagen. Båda var rejält berusade. Den ene så kraftigt att han föll från bänksoffan ner på marken och blev liggande där. Kompisen började oja sig över den slagne hjältens situation. "Vafan Ove! Nu måste du åka ambulans härifrån", ekade det ett flertal gånger fram mellan husen. Under tiden som det gavs uttryck för denna oro så muddrades personen på pengarna i sin plånbok. Plånboken lades tillbaka på magen under det att oron och detta att Ove nu måste åka ambulans fortsatte att ljuda över nejden. Så mycket kan ett kamratskap vara värt även om man suttit i samma båt under hela dagen. Förutom att Oves polare är ett jävla svin och brottsling så kan jag inte låta bli att betrakta honom som en galen girigbuk. Att så utan moral och etisk värdegrund se till sig själv och sina egna behov är så otroligt skamligt och fel.

Och på samma sätt är det när det gäller alla höga löner och astronomiska arvoden. Det finns ingen objektiv och neutral orsak till vad som bestämmer hur mycket någon är värd i lön eller arvode. I dagens samhälle är avkastningen sprungen ur försäljning av en produkt och att det finns konsumenter. Lönen och arvodet är i stora stycken socialt betingat (klass- och maktstrukturer) och ur den etik och moral som för stunden är dominerande. Girighetens ansikte tar pengar från bästa kompisen. Girighetens ansikte ser inte att den totala avkastningen skall fördelas mellan ett kollektiv med många skiftande arbetsinsatser. Vad vore en VD utan alla sina underlydande? Vad gör att Elmhagen ska ha så stora pengar? Vad ger människor i position rätt att på ett outgrunligt och skamfullt sätt ta astronomiska resurser för egen del samtidigt som andra tvingas avstå.

Kan det vara rätt att sno åt sig Oves eller andras pengar?

.