Vem väljer Reinfeldt?

Reinfeldt längtar hem till inrikespolitiken. Miljökonferensen i Köpenhamn är avklarad och hans roll i EU-värdskapet har skötts om inte med bravur så åtminstone med godkänt. Nu är det - som han sa i en TV-intervju - dax för nästa stora utmaning. Utmaningen att vända på sviktande opinionssiffror. Om det vore val idag skulle den borgerliga alliansen inte längre ha regeringsmakten. Detta oroar och skrämmer vår konservative statsminister. Nu vill han hem – till inrikespolitiken - och göra något åt detta. I hans sinnevärld skulle en rödgrön valseger innebära en katastrof för landet och dess medborgare. Hur han resonerar kring detta har kan vara svårt att förstå.
På ett område måste man ge många av de borgerliga företrädarna ett erkännande. Tidigare företrädare har i mina ögon haft en bakgrund, en utstrålning och personlig fräschör som har luktat genuin överklass. Bara detta – oavsett politiken innehåll – har avhållit många från att känna sympati med den företrädarens parti. Dessa har upplevts som främmande fåglar som man inte kunnat känna förtroende för. Så är det inte nu. Snarare det motsatta. Flera av de borgerliga partiernas företrädare känns mer folkliga, smarta och moderna än många av socialdemokratins företrädare. Med undantag för den borgerliga alliansens näbbgädda Maud Olofsson och militante Jan Björklund.
Att som Reinfeldt komma hem till inrikespolitiken för att vända opinion och vinna val är en inte alltför enkel uppgift. Om utanförskapet, arbetslinjen och minskande bidrag var det centrala och vinstreceptet i föregående val så undrar man hur dessa utgöra positiva incitament i en kommande valrörelse. Nu har svenska folket fått smaka denna chockterapi med dess negativa effekter:
Minskande bidrag innebar att man utan pardon låter arbetslösa, långtidssjuka och arbetsskadade ställas utan inkomst och att tvingas ut på en arbetsmarknad som inte finns. Vad vinner man på att kränka och förnedra den som redan ligger?
Dessutom är pengar som resurs - som bidrag eller tjänad - en faktor för konsumtion. Den med låg inkomst som får ett bidrag och trygghet kommer att konsumera, men vad gör den redan överrika? De som under de senaste åren kunnat öka sina inkomster med upp till 80% står knappas för någon nämnvärd efterfrågeökning. Dom gör annat för sina pengar.
Att den borgerliga arbetslinjen bara innebar att ordna ett större utbud av arbetssökande (fler arbetslösa) står klart idag. Man har inte nämnvärt mycket ansträngt sig för att öka efterfrågan. Den borgerliga alliansens kärna när man pratar arbetslinje är att öka kadern arbetslösa, att öka konkurrensen mellan arbetssökande, att minska birdragen/tryggheten och få en arbetsmarknad med mer av låglönejobb. Skapa ett samhälle där allt fler är beredd att i konkurrens ta vilket jobb som helt till vilken betalning som helst.
Utanförskapet har ökat. Inte minskat. Mot detta saknar borgerskapet något recept.

Kontentan av den borgerliga alliansens politik är ett samhälle där den generella välfärden inte längre gäller. Ökad lönespridning. Mindre av bidrag och trygghet när man blir sjuk eller arbetslös. Om man med detta inte syftar till att öka utanförskapet, då vet då inte jag. Allt fler förväntas klara sig själv i en allt mer individualiserad och konkurrensutsatt tillvaro. Detta är en medveten moderatstyrd allianspolitik. Det är inte slumpen, klumpighet eller att man inte tänkte inte på det som gör att cancersjuka i livets slutskeda tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden. Det är snarare en medveten och gammeldags högerpolitik. Reinfeldt vet nog vad han vill. Medborgarna blir för var dag som går också mer varse om detta. Kan opinionen vändas? Jag tvivlar!
Så här har Reinfeldt sagt till Le Monde (AB 13/12-09): Vi vill ha en arbetsmarknad för okvalificerade. Och i den sortens branscher behöver man inte ens kunna tala svenska.

Inte alltid bakom en mask

Det finns tre sorters människor.
Några som ritar streck på papper och berättar hur det borde vara.
Dom som gör det.
Och några som gör sig redo när fotografen kommer.

.

Tvingande omständigheter

Det var en sån där dag när man bara kände sig tvungen. Ingenting är egentligen konstigt med det. Rent kognitivt fanns en längtan efter en portion nykokt gröt. Magen sa bestämt till att den inte ville ha sin vanliga tallrik med fil och flingor. Kände mig därför tvungen att följa de kroppsliga och själsliga signaler som berättade vad jag borde eller måste. En förbaskad god frukost blev det. Havregrynsgröt kan rätt kokad och vid rätt tillfälle ge livet och vardagen en dimension bortom det gripbara.
Att följa en ingivelse eller att känna sig tvungen att göra något som man normalt inte brukar är för de flesta ingenting märkvärdigt. Utan större komplikationer kan de flesta väga för- respektive nackdelar med att göra på det ena eller andra sättet. Själv hade jag – trots allt – lätt kunnat ta kamp mot denna längtan och tvång. Det hade varit lätt att besluta om att avstå grötfrukosten. Något rationellt skäl, egentligen vilket som helst, hade kunnat göra att jag korrigerat mina handlingar och låta bli att koka gröt. I det här sammanhanget skulle det inte ha någon betydelse om det blir det som det normalt brukar eller om det blir något som avviker från den normala livsföringen.
Värre vore det om man inte kunde känna sig fri att göra sina val. Om tvånget var så starkt att det alltid tog överhanden och tvingade fram ett beteende som står i strid med vad som anses som rimligt och adekvat. Ett tvång som tvingar en att leva ut en besvärande och udda livsföring. Någonting som inte går att motstå trots vetskap om att det är olämpligt eller inte önskvärt. Och som dessutom inte går att dölja för folk i ens närhet. När tvånget innebär att en person på grund av sina tvångsmässiga eller ritualmässiga beteenden får sådana störningar att det omöjliggör en fungerande livsföring, då är det klart problematiskt. Grovt handikappande men med avsaknad av hjälpmedel från hjälpmedelscentralen.
Många människor har på ett eller annat sätt – i sitt liv - inslag av tvångsmässiga beteenden. Mannen på fiket där jag brukar sitta måste ”pusslukta” på det som han har framför sig eller håller i sin hand. Har vid ett par tillfällen iakttagit hur han för den ifyllda travbongen mot mun och näsa för att ”pusslukta” på den. Detta upprepas sedan 4-5 gånger. Första gången jag såg detta, antog jag att det var en vinnarritual. När den sedan skulle ner i jackans innerficka så kommer en liknande ritual. Den läggs nästan ner för att tas upp igen. Detta sker ett antal gånger innan det får sin plats i innerfickan. Då tänker jag att det kanske är något annat. Senaste gången jag såg honom så hade han – redan när han kom – i sin hand en liten papperspåse som kanske innehöll en kanelbulle. Inmundigade det köpta kaffet och gräddtårtbiten. Cafèsejoureen avslutades dock med upprepade gånger ”pusslukta” på påsen. Någon typ av tvångsmässigt beteende är det nog. Fast – om det bara rör sig om detta - knappast något hinder i livsföringen.
Värre kan det vara. Tvångsmässiga beteenden kan också vara så handikappande att livsföringen blir så störd att man inte kan leva ett särskilt bra liv. Förståelse för hur det kan vara att leva med tvångssyndrom, OCD (Obsessiv Compulsive Dissorder) kan man läsa i en bok om och av Pelle Sandstrak. Boken heter Mr Tourette och jag. En bok som med varm hand rekommenderas. Den måste du läsa!

Man gapar av förvåning!

Nog är det besynnerligt. Häromdagen fick jag ett brev där det står att från den 15 december kommer Jordbro Folktandvård inte längre att finnas. En annan aktör har fått det uppdraget. Innan november månads utgång förväntas jag ha bestämt mig om jag accepterar den nya aktören eller om jag vill fortsätta hos Folktandvården. I ena fallet kan jag fortsätta mina tandläkarbesök i Jordbro. I det andra fallet blir det inte längre möjligt. Antar att detta är resultatet av något politiskt mich mach. Jag har ingen aning om varför detta måste ske. Jag ställs inför faktum: Välj mellan Folktandvård eller en privat aktör. Tyvärr kära politiker, jag klarar inte att göra ett rimligt val utifrån så förenklade kriterier som namnet på två aktörer (Folktandvården contra Distriktstandvården AB). Visst kan ideologi och värderingar vara viktiga i ens liv, men den överskuggande orsaken till att man gör det ena eller andra valet är mer utifrån pragmatiska och praktiska utgångspunkter. Vad vinner jag respektive förlorar med det ena contra det andra alternativet.
I brevet som säger att jag måste göra ett val står att förändringar syftar till att öka antalet större vårdgivare och bidra till ökad konkurrens. Varför fler större vårdgivare och hur då ökad konkurrens kan jag undra. Vad har jag att vänta mig? Blir det senare en etablering av Nya Folktandvården i Jordbro? Närhet till servic är viktig för många. Den är dessutom praktisk. Jag tänker på närhetens fördelar för skolungdomar. En sådan utveckling med konkurrens i närområdet av två tandvårdinrättningar är nog alltför orealistisk. Om det inte blir på det sättet, hur kommer då konkurrensen att utformas? Blir det konkurrens genom olika kvalitet, olika priser eller någonting annat olikt? Vad har man tänkt sig som det konkurrensstimulerande incitamentet? Det är förutom närhet även pris, kvalitet och bemötande som gör det möjligt göra rimliga och för mig adekvata val. Hur det blir med det talas det ringa om. Konkurrens bygger - som alla vet - på tävlan och olikhet. Att bygga välfärd på en så skör grund kan inte betraktas som särskillt seriöst. Kanske är det så att många av våra politiker mer styrs av ideologiska och värderingsmässiga ställningstaganden än till vad människor verkligen behöver.

Ger ord alltid mening?

Läste en poesibok. Tjock som ett antal tegelstenar. Den var orange och skriven av Johan Jönson. Efter arbetstidsschema var bokens titel. Många ord. Många infallsvinklar på det skrivbara och förhoppningsvis angelägna. Den fick goda recensioner av många proffstyckare. Kommunalarbetaren lyfte den tex till skyarna. Efter att ha läst detta mastodontiska poesiverk - måste jag för egen del - konstatera att den inte nämnvärt kommer att ha någon avgörande betydelse för den fortsatta existensen. Visst finns det aktstycken som ger nerv och nästan lyfter. Fast i det stora hela - blev det för mig - bara en radda av ord. Snyggt travade men med en måttfullhet av substans och mening. För svår eller otillgänglig alltså.

Efter att ha gjort detta konstaterande slår det mig att boken ändock kan ha ett värde som en filosofisk ledstjärna för mänsklig existens. Som tidigare sagts: Det var en rackans massa sidor. Det var en rackans massa dikter. Det var en rackans massa utav dessa verk som passerade förbi ganska obemärkt. Varje poem skulle därför också kunna symbolisera en dag i ett liv. Ett normalt Svenssonliv och knegarliv kan relateras till denna diktsamling. För det mesta grå vardag som då och då blandas upp med ett mer färgrikt leverne. Ett liv helt utan mening existerar inte och det är knappas någon förunnat att leva i epicentrum av det goda, spännande och lyckliga livet. Att leva är att leva och acceptera själva livets existens. En existens som för dom allra flesta är ganska trivial.

Låglönearbetarna, de skriver nästan aldrig.
Nej, som insekterna.
Varför?
Vi har inträtt i en alfabetism, som gäller oss.
Är det en tom plats?
Nej, det är de andra platserna som stöter ifrån, teflonlikt.
Är det en form av kvävning?
Nej.

av Johan Jönson

Några blåbär finns kvar

Utan tvekan är storskogen förändrad. Det är färre björnar där. Några älgar har också blivit skjutna. Dessutom har storskogen blivit av med en ansenlig mängd blåbär. För att inte tala om alla dessa bärplockare. Ingen eller ganska få av dem finns nog kvar. Mest omtalad har nog de lycksökande Thailändska bärplockarna varit. De som kommit långt ifrån för att skapa och få ta del av den rikedom som den svenska storskogen kan alstra. Skuldsatta men förhoppningsfulla kom de till Sverige och bärplockarmarkerna för att vara sin lyckas smed. Det dom inte visste var att de nog i grunden var grundlurade. Resan blev ett misslyckande. Bären fanns inte där och förtjänsten (ersättningen för erlagt arbete) var aldeles för låg. Om allt detta har vi kunna läsa och höra en del om i svenska media.

Det är många som varit upprörd och illa berörd över hur vi (sverige) har lurat hit ett stort antal Thailändare med föreställningen att dom ska kunna tjäna stora pengar. Man kan skämmas för mindre. Tänk att komma hem till Thailand mer skuldsatt och fattigare än innan äventyret började. Illa berörd blev jag också när jag lyssnade på en intervju med Sven-Otto Littorin, vår arbetsmarknadsminister. Han kommenterade och beklagade bärplockarnas situation men passade också på att förvånas och förundras över hur arbetsmarknadens ena part dvs LO inte med kraft ville eller hade agerat. En förvånande råsop på en av arbetsmarknadens parter. Inte med ett enda ord berörde han arbetsgivarnas ansvar. Hur kan man kritisera LO och inte lägga någon skuld på dom som anställer och utnyttjar sin arbetskraft. För det handlar - med marxistiska termer - om ren och skär utsugning. Dessutom borde herr Littorin vara lite mer självkritisk genom att ta ansvar för de regeländringar kring utländsk arbetskraft som den borgerliga regeringen tillsammans med Miljöpartiet genomfört. Sedan 2007 gäller inte några minimiregler för bärplockare. Man öppnade helt enkelt dörren för lönedumpning och att inget kollektivavtal behöver tillämpas.

Herr Littorin, svik inte de avlönade bärplockarna! Herr Littorin, försök inte lura oss andra. Både du och din regeringen har tillsammans med arbetsgivaren ett större ansvar än LO. Fy på dig!


Likadant i skogsnäringen. Läs rapporten:.Det gröna guldet - och vilda västern i den svenska skogen

Vem får bli hjälte?

Så var det gjort. Kom i mål och avverkade Midnattsloppets 10 km utan att stanna upp för att börja gå. Sprang hela vägen. Nu är det gjort, även om tiden inte blev den bästa. Där finns åtskilligt att förbättra. Det är med viss tillfredsställelse och stolthet som känslan av att vare en hjälte ger sig tillkänna. Fast, kanske är det förmätet att kalla sig en hjälte bara för att man avverkat ett motionslopp. Man borde nog ställa högre krav på hjälterollen. En hjälte är - som jag ser det - en person som genomför en god och uppskattad insats. En insats som också bör uppmärksammas och uppskattas av andra människor. Där sket det sig för mig, ingen lär bry sig över prestationen att tillsammans med 21.000 andra springa ett motionslopp. Men vem kan få bära epitetet hjälte?

Tänker osökt på Peter Forsberg och hans straffmål i Lillehammar. En prestation som på ett avgörande sätt bidrog till att Svenska ishockeylandslaget vann olympiskt guld. När det gäller den prestationen så kan man tala om att det finns en hjälte. Det är många kriterier för hjälterollen som uppfylls. Sättet på hur straffen genomfördes var "dumdristigt" genial och oslagbar. Att våga göra det oväntade och gå utanför straffläggarnormens regelverk i en så "allvarlig" situation förstärker kraften i hjälteglorian. Det Peter gjorde fick en enorm uppskattning och uppmärksamhet. En hjälte blev född. En hjälte hedras i våra minnen och alstrar respekt. Tänk! Det blev också ett alldeles unikt frimärke med straffsituationen som motiv.

Vad som görs (resultatet), hur det görs (sättet), uppmärksamheten och uppskattningen är viktiga kriterier när vi korar våra hjältar. Fast - banne mig - dessa kriterier är nog inte de enda och allenarådande. För många, många år sedan lärde jag känna en kvinna vid namn Anna. Hon var vid den tiden en relativt nyutbildad socionom och hade just börjat jobba. Det som är speciellt med henne är att hon sedan dess arbetat i socialarbetarbranchen och dagligen mött människor i svårigheter. Dessutom har hon under alla år jobbat på fältet och inte bakom ett skrivbord. Det i sin tur har inneburit att hon arbetat bland och tillsammans med de mest utsatta människorna i vårt samhälle. Jag vet att hon idag arbetar i en miljö som dagligen besöks av pundare, öppet psykotiska, papperslösa invandrare mfl.

Annas många år bland människor på samhällets botten måste nog betraktas som en hjälteinsats. För mig framstår Anna som en självklar bärare av den mantel som tillhör hjälterollen. Fast inte är det många som uppmärksammar eller uppskattar den arbetsinsats som dagligen - under flera år - har presterats. Det är viktigt med goda resultat och det är viktigt att på olika sätt angripa fattigdom och utanförskap. Uppskattningen och uppmärksamheten kring sådant arbete riskerar dock att utebli.

Det är inte vem som helst får bli hjälte. Hjältar utses av oss betraktare. Ibland får vi hjälp av media för att finna en hjälte. Ibland får vi finna dom på egen hand. Det görs en hel del heroiska insatser i det fördolda. Kanske är det bland personer med uthållighet, övertygelse och engagemang som de verkliga hjältarna finns. Härmed utses medmänniskan Anna till hjälte, en alldeles fördjävligt bra vardagshjälte.

Lästips: Tidskriften Socialpolitik nr 2/09 som bla berättar om Anna på jobbet.

Stäng inga dörrar

Det finns människor som har makt och det finns människor som saknar makt. Det finns människor som i vissa sammanhang kan utöva makt för att senare i ett annat sammanhang vara utsatt för maktutövning. Makt och maktutövning handlar mångt och mycket om relationer och hur vi förhåller oss till närstående, arbetskamrater, grannar odyl. Makt skall inte bara förknippas med storheter som kapitalets makt, president Obamas makt eller koldioxidutsläpparnas miljöförstörande makt.

Makt handlar i grunden om en inbördes relation mellan hög-låg, stark-svag, samhälle-individ. Kopplat till detta förhållande finns den ene partens rätt att definiera vad som är rätt respektive fel. En definitionsrätt som kan ha sin legitimitet från lagen, "armstyrkan" eller en ideologisk övertygelse. Det som förenar all maktutövning - oavsett hur den fått sin rätt - är att den motiveras för den goda sakens skull. Ingen maktutövning sägs ske för att djävlas eller bara för sin egen skull. Den har alltid - utifrån maktutövaren - ett gott och försvarbart syfte. Maktutövning har därför också alltid sin utgångspunkt i en etisk värdering om vad som är rätt respektivet fel utifrån en etisk grund. Den etiska grunden kan sägas vara den grundbult - i det enskilda fallet - som försvarar, förklarar och motiverar maktutövarens beteende.

För någon dag sedan avvek en patient från en vårdinrättning. Pat har under en uppträtt förvirrat och varit svår att förstå eftersom han mer och mer slutat använda sina svenskkunskaper och enbart talar sitt hemlands språk. Vad han säger, vad han vill och vad han menar har därför blivit alltmer döljt i dunkel. När han avvek så gick han med bestämda steg och med en klingande vokabulär från sjukvårdsinrättningen. Pat ville under inga omständigheter gå in på avdelningen. Det som då brukar inträffa är att polismyndigheten kopplas in och dessa kan efter begäran från sjukhuset handräcka patienten åter till vårdinrättningen. I det här fallet har patienten en personal vid sin sida som följer med. Allt längre bort från sjukhusområdet.

Inom personalgruppen - som vill lösa problemet - föds två olika strategier och därmed också två skillda maktutövningsståndpunkter:

1) De som vill att någon ur personalen som "tvingar" patienten in i en bil och återbördar patienten till vårdinrättningen. Motivet för denna ståndpunkt är etiskt grundad. Nämligen: Pat kan inte ta tillvara på sig själv. För patientens bästa är man beredd att tumma på befogenheter och genomföra "en mild kidnappning" mot patientens vilja. Detta sägs gynna patienten och personalen samtidigt som man inte behöver ta polismyndighetens resurser i anspråk.

2) En annan etisk grund gör sig också gällande för att lösa situationen. Pat har avvikit och vill ej tillbaka. Det som skall/kan göras är att följa gällande regler och lagar dvs låta polisen vara den instans som med laglig grund - mot patientens vilja - är de som skall handräcka patienten till vårdinrättningen. Lag och rätt kopplat till befogenheter utgör här den etiska grunden för hur man bör handla.

De båda ståndpunkterna med sina etiska grunder går båda att förstå och acceptera. Utan att närmare gå in på tillvägagångssättet så vill jag bara meddela att patienten nu åter finns på vårdinrättningen. Allt förlöpte på ett bra sätt.

Det som jag tycker att detta exempel visar på är att makt och maktutövning alltid har att söka sig grund i etiska värederingar. Fast! Samma situation kan utifrån olika etiska grundperspektiv innebära att maktutövningen kommer att skilja sig åt. Makt och maktutövning kan och får därför aldrig isoleras till slutna rum eller miljöer. Maktutövning för den goda skakens skull kan - om inte öppenhet råder - bli liktydigt med maktmissbruk och fascistoida strukturer. Det är nödvändigt med öppenheten och samtal kring vad, hur och på vilket sätt makt skall utövas. Därför: Håll alla dörrar öppna!

Inte bara skräp!

Promenerade till arbetet idag. Brukar göra det ganska ofta. Det är bra med motion och dessutom förbaskat trevligt. Innan jag lämnade hemmet så tog jag fram och med mig en plastpåse som det tidigare legat mörkt och nyttigt matbröd i. Den påsen fyller jag sedan med slängt skräp. När jag förflyttar mig efter vägsträckningen mellan hemmet och arbetet plockas det en hel del ciggarettaskar, godispapper, läskbuteljer m.m. Sen en tid tillbaka driver jag ett privat litet projekt med endast mig som deltagare. Har bestämt mig för att försöka hålla någon kilometer gång och cykelväg fri från skräp. I början tog jag bara hand om dryckesflaskor. Inte för att panta utan för att deras förmultningsprocess var alltför lång. Naturen har svårt att ta hand om den plast och aluminium som bildar dryckesemballage. Efter en tid kom det att bli allt mer som plockades upp efter min skräpplockningssträcka.

Brukar med anledning av detta ibland betrakta mig som en frivillig samhällsarbetare som med en relativt liten och konkret arbetsinsats försöker förändra det samhälle som vi har att förvalta, förädla och leva i. Väl medveten om att mitt lilla projekt knappast kommer att göra några nämnvärda avtryck i samhällskroppen så är det ändock något jag gör med glädje och stolthet. Att arbeta för en bättre miljö är viktigt. Även om jag tror att politiska beslut och strukturella förändringar har en potentare kraft än nån enskild människas gör det självgrej.

Det finns många sätt att göra livet och miljön bättre eller mindre sliten. Valet att endast handla ekologiskt odlad mat kan vara en. Hörde häromdagen att hela/endast drygt 2% av alla livsmedel som konsumeras är ekologiskt odlad. En varaktig och långsiktig förändring av dessa förhållanden kräver naturligtvis en medveten konsument, men kanske framförallt en radikal livsmedelspolitik. När det sedan gäller alla våra pantflaskor så kan man konstatera att vi i Sverige nått mycket långt. Det är på det viset att hela 9 av 10 pantflaskor redan idag återvinns. Det är väl bra!
.

På rygg, med blicken mot himlen

Så kom då den där tidpunkten när man slappt, slött och lite likgiltigt kan ägna sig åt sig själv och tillfredsställa de nära semesterbehoven. Några av oss spikar och hamrar, andra hälsar på släkten, några ligger på badstranden och somliga kan ligga på rygg och beskåda en klar eller regntung himmel. För egen del blir det mycket att genom lövverket beskåda himlen. Samtidigt med denna period av vila och återhämtning från den vardag som annars råder, så inträder det man brukar kalla nyhetstorka. Ingenting händer och lite rapporteras i media. Nyhetstorkan är snävt förknippad med semesterperioden. Möjligen är det nyhetstorka men troligen är det så att även mediafolket har sin semester. Därmed blir nyhetsbevakningen något sämre än vad den brukar vara. Per definition blir det nyhetstorka och inte personalbrist eller otillräcklig mediakompetens pga semestrar. Till skillnad mot sjukvården där semestertiden år efter år skapar rubriker om otillräckliga sjukvårdsresurser pga bristande planering, personalbrist och otillräcklig sjukvårdskompetens. Människor i gemen blir inte självklart friskare bara för att det är sommar och semestertider. Behovet av sjukvård och önskan om en potent nyhetsförmedling är stort, trots årstid. Men pga semestertider förändras den möjliga produktionen. Det blir således nyhetstorka i ena fallet och bristande resurser i det andra.

Fast visst händer det en hel del:

Statsministern Reinfeldt har fått äran att under några månader vara ordförande för EU. Något som kommer att bevakas och uppmärksammas i våra media. Men vad kommer karln att kunna uträtta? Det verkar ibland som om vi tror att politik helt och hållet har blivit individens arena i en för övrigt kollektiv och gruppstyrd miljö. För egen del kan nog Reinfeldt utifrån sin partipolitiska hemvist söka stöd bland likasinnade för att driva högerpolitik eller för att bromsa vänsterpolitik. Ensam kan han nog göra ytterst lite.

Almedalsveckan är i full gång. Löften och angrepp seglar i luften.

Michel Jackson har gått ur tiden. Äntligen kommer denna kropp och själ få den ro som döda människor förtjänar. Tror mig aldrig ha sett någon som mer än Michel Jackson bli ett offer på den hårda och auktoritära forstrans altare. Dessutom har en hård krass kändisvärld hårt angripit och förstört en personlighet. Det vi nu kommer att få se är hur han på vägen mot sista vilan kommer att utsättas för med ett kommersiellt jippo av aldrig tidigare skådat slag. Kvällspressen kommer med säkerhet att i flera veckor fylla av sina sidor med sk allmängiltiga och intressanta nyheter om hans makabra liv.

Allt har en framtid

Om två månader - från idag räknat - ska jag springa Midnattsloppet. På Stockholms gator - en sen lördagskväll - ska jag ge mig ut på en joggarmil. Varför gör jag nu detta? Ibland slås jag av att det beror på den gamle mannens försök att för sig själv bevisa lite av den eviga ungdomen. Ibland tänker jag på att det är ett uttryck för min hedonistiska ådra. Känslan av lust och välbehag inför och efter denna joggingprestation känns redan nu i kropp och själ. Denna känsla kommer förhoppningsvis att uppväga obehaget med skavsår och trötthet. För inte tala om den ångest som skapas av att befinna sig i en tung och halvtränad kropp som alltför ansträngt rör sig mot platsen där målsnöret en gång varit spänt. Kan inte förneka att de positiva känslorna av välbehag dominerar min bild av vad som kommer att ske.

Det man förstår när man spånar kring detta milalöp är att framtiden redan är närvarande här och nu. Trots att den för stunden - som scenario - i högsta grad är osäker och en bra bit bort. Det är ju mycket som kan hända till den 15 augusti. Kanske kommer jag inte ens till start. Oavsett om det blir målgång eller ej så är det vad jag gör här och nu som blir en förutsättning för den framtid som så småningom kommer att bli till. Man kommer alltid att förhålla sig till en verklighet och framtid som alltid kan ställas i kontrast till det man för en tid sedan önskade eller ville. Egentligen är det ganska enkelt att ge förutsättningar för framtiden. Åtminstone om man bara har jaget, egot eller det individuella perspektivet som utgångspunkt för ens planer och handlingar. Då är det ju bara att leva och ha de egna önskningarna, de privata drömmarna och de personliga målen att hantera. Svårare blir det om man vidgar perspektivet med att också ge utrymme för olika former av oförrätter. Hur ska man tex förhålla sig till att det i Sverige - just nu finns 4.000 barn som lever under skyddad identitet. Hur ska man bry sig och vad kan man göra här och nu för att i framtiden undvika att detta upprepas?

Det räcker nog inte med att - för egen del leva gott med god mat och en och annan joggingtur. Hur kan framtiden kvalitetssäkras?

.

Stavgång på en mosaikvägg

Det finns en mosaik. En livets mosaik där varje mosaikskärvas kulör och glans avgörs av dig och mig. Varje mosaikbit – tätt sammankopplade med andra – utgör en vacker och spännande mosaikvägg med den samlade mänsklighetens görande och låtande. Din eller min möjlighet att sätta färg eller glans på denna vägg är förstås begränsad. Fast helt utan möjligheter är vi förstås inte. Varje enskild mosaikbit formas av Homo Sapiens unika förmågor. Våra möjligheter ligger i att vi är en varelse som styrs av tankar, känslor och handlingar. Det jag gör, tänker eller känner kommer att forma mig som individ. Men också - om det möter en annan människa – att på ett eller annat sätt påverka hur denne eller dessa personer kommer att se på sig själv eller världen. Desto tätare umgänge desto starkare kraft och påverkansmöjligheter. Men det kan också bli så att det jag gör, tänker eller känner kan få återverkningar längre bort än man kan ana. Likt små ringar på vattnet kan mycket sprida sig över världen.

På det enskilda och mer privata planet utgör det undermedvetna (känslan), tanken och handling de tre faktorer som utgör vår identitet. En identitet som – för att fungera väl och i harmoni med sin omvärld – måste finna sin karaktär i en känsla, tanke och handling som hämtar sin energi ur en likvärdig grund och som därmed kommunicerar med varandra. I annat fall mår vi på ett eller annat sätt dåligt. En situation som också den påverkar i vår omvärld. Den enskildes hälsa kontra psykiska ohälsa har sin grund i om en sådan obalans finns eller inte. Hur man ser på sig själv är viktigt men mer viktigt är det att inför andra vara någon som det går att förstå. Minst problem blir det om man lyckas hitta det som gör att känslor, handlingar och tankar stödjer och kompletterar varandra. Självklart! Dock ack så svårt. För egen del kommer jag ofta på mig med att känsla och ibland tankar har ett innehåll som inte kommunicerar med det jag faktiskt gör. Detta är förbannat jobbigt.

Visst blir det fel med identiteten och kontakten med andra om man tänker solidaritet, känner förakt och beter sig egoistiskt. Vad var och en av oss tänker, känner och gör är därför oerhört viktigt. Detta avgör vem jag är, hur jag mår, hur jag uppfattas och med vilken energi jag uppfattas. Det blir mosaikskärvor av alltihop. I olika nyans och i olika glans. Dock med det gemensamt att dom på något sätt är en viktig del av den framtid som vi formar här och nu.

Vad tänker, känner och hur gör du;

a) När du får veta att 1995 hade 13% av Sveriges ensamföräldrar låg inkomst. Idag gäller det hela 29%.
b) När du hör att Apoteken skall privatiseras.
c) När du förväntas gå till valurnorna för att avgöra vilka som ska sitta i EU-parlamentet.

Kan politiken lära av hockeyn?

Visst kan det i vissa fall vara rationellt, gott och försvarbart med konkurrens. Att konkurrera om någonting – vad det än vara månde – innebär att var och en så långt som möjligt och med full kraft arbetar för att uppnå och vinna det man konkurrerar om. I teorin är konkurrens ett utmärkt verktyg att frambringa utveckling och framtid. Fast där i verkligheten kan man också negativa konsekvenser av denna konkurrens. En verksamhet som försöker frambringa segrare kommer också att producera förlorare. När vinnare och förlorare koras kommer därför resurser att fördelas olika. Det blir med all nödvändighet mer till vinnaren och mindre till förlorarna. Hux flux ska konkurrensen ske utifrån helt skilda förutsättningar. Detta står i konflikt med konkurrensideologins andeväsen, nämligen att konkurrens alltid ska ske på lika villkor. Konkurrens säger man är en tävlan med ”lika starka kombatenter”. Om det inte är så då råder det inte förutsättningar för en god konkurrens. Om en starkare knäckar en svagare är det snarare förtryck och något ont än något som man kan vara stolt över.

Konkurrens skapar vinnare och förlorare. Konkurrens skapar starka och svaga. Konkurrens kommer i slutändan att bli icke konkurrens. Det är just denna verklighet som gör att proffshockeyn (NHL) i tex Kanada infört utgiftstak för hur höga spelarlönerna får vara. Med detta utgiftstak menar man att varje lag (rik som fattig) bara kan köpa ett lag med samma mängd pengar. På så sätt försöker man minska de effekter som annars kunde bli verklighet dvs att ett eller två lag som hade mycket pengar helt skulle dominera och kunna köpa hela spelareliten.

Konkurrensens väsen bygger alltså på att den sker utifrån någorlunda lika villkor. Demokratin och partiers kamp om makten kan också sägas vara en verksamhet där konkurrensen om väljare är den viktiga grundbulten. Om demokratin bäst skall fylla sin funktion så vore det önskvärt att partiernas resurser – att locka väljare – var någorlunda jämt fördelade. Partiernas resurser att bedriva valkampanjer och locka väljare ser ganska olika ut. Hur skulle det vara om politiken tog lärdom från proffshockyn för att få likvärdiga tävlingsvillkor? I en nyligen publicerad rapport kring partierna och deras resurser kan man konstatera graverande skillnader. Läs och begrunda.


• Moderaterna hade 2006 större intäkter per mandat än något annat parti
• De borgerliga hade större utgifter per mandat än de rödgröna
• Moderaterna samlade in åtta gånger mer än övriga partier tillsammans
• Moderaterna får mer pengar från hemliga donatorer än vad Socialdemokraterna får från fackföreningsrörelsen
• Insamlingsklubbar ökade insamling i Moderaterna med 350 procent på ett år
• Fackföreningsrörelsens stöd till Socialdemokraterna minskar
• Centern gick med 68 miljoner kronor i underskott
• De borgerliga hade 60 % högre utgifter än de rödgröna för mediaannonsering


.

Får man TA vad man vill?

Under det senaste halvåret har en del utav samhällsdebatten handlat om hur man kan se på rätten att skaffa sig nödvändiga inkomstförstärkningar. Ordet för dagen – för att beskriva läget och tillståndet – har sin historiska hemvist hos katolska kyrkan och utgör en av det sju dödssynderna. Det är flera som uttalat sitt missnöje över den tendens i samhället som gör sig allt mer dominant. Det man talar om är den dödssynd som brukar beskrivas som överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet. Det handlar alltså om den alltmer utbredda girigheten. En girighet som för övrigt kan han många ansikten.

Häromdagen sågs ett par vänner utanför kommunens centrumanläggning. Dom hade – verkade det – varit tillsammans under en längre tid just den dagen. Båda var rejält berusade. Den ene så kraftigt att han föll från bänksoffan ner på marken och blev liggande där. Kompisen började oja sig över den slagne hjältens situation. "Vafan Ove! Nu måste du åka ambulans härifrån", ekade det ett flertal gånger fram mellan husen. Under tiden som det gavs uttryck för denna oro så muddrades personen på pengarna i sin plånbok. Plånboken lades tillbaka på magen under det att oron och detta att Ove nu måste åka ambulans fortsatte att ljuda över nejden. Så mycket kan ett kamratskap vara värt även om man suttit i samma båt under hela dagen. Förutom att Oves polare är ett jävla svin och brottsling så kan jag inte låta bli att betrakta honom som en galen girigbuk. Att så utan moral och etisk värdegrund se till sig själv och sina egna behov är så otroligt skamligt och fel.

Och på samma sätt är det när det gäller alla höga löner och astronomiska arvoden. Det finns ingen objektiv och neutral orsak till vad som bestämmer hur mycket någon är värd i lön eller arvode. I dagens samhälle är avkastningen sprungen ur försäljning av en produkt och att det finns konsumenter. Lönen och arvodet är i stora stycken socialt betingat (klass- och maktstrukturer) och ur den etik och moral som för stunden är dominerande. Girighetens ansikte tar pengar från bästa kompisen. Girighetens ansikte ser inte att den totala avkastningen skall fördelas mellan ett kollektiv med många skiftande arbetsinsatser. Vad vore en VD utan alla sina underlydande? Vad gör att Elmhagen ska ha så stora pengar? Vad ger människor i position rätt att på ett outgrunligt och skamfullt sätt ta astronomiska resurser för egen del samtidigt som andra tvingas avstå.

Kan det vara rätt att sno åt sig Oves eller andras pengar?

.

Hur ser bilden av oss ut?

Hur var det August Strindberg sa? Var det detta, att det sannerligen inte är lätt att vara människa. För hur vi än gör så finns det möjlighet att tolka, misstolka och på annat sätt gå förbi varandra när man tillämpar relationsskap. Människan är en social varelse som gärna lever i flock. Vid sidan om detta mänskliga och för oss naturliga flockbeteendet utvecklar vi unika relationer till personer i vår omgivning. När vi lär känna varandra så genomgår små vardagskurser i att ge och få av den personlighet som syns bakom den uppvisade masken. Resultatet av dessa möten skapar förutsättningar för relationer med djup eller att den får en mer ytlig karaktär. Det kan säkert vara olika saker som avgör om det blir det ena eller andra. Att som individ vara tydlig i vad man tycker och tänker är på ett sätt a och o. Om omgivningen skall gissa sig till vad man vill och önskar så blir det nog svårt och komplicerat. Fast kärlekens och den djupa vänskapens språk handlar nog också om något annat än att bara ta emot och bearbeta tydliga och konkreta ordvändningar i ett odiskutabelt budskap. Människans behov av uppskattning döljer också detta att bli förstådd eller förstå utan att beteendeordern är speciellt precist formulerad. Det är nog också viktigt att undvika en situation som uttrycks i Peter Kihlgårds roman om Kicki och Lasse. I den kan man bla läsa: egentligen gjorde du inte som jag ville. Du gjorde bara som jag sa.

Att vara det man lovar!

Det är sannerligen inte allt som är vad det ser ut att vara. Häromdagen gick jag förbi – vad jag trodde – en klädhängare. Döm om min förvåning när man på ett infoblad kunde läsa att man inte borde använda denna robusta konstruktion till att hänga kläder på. Den kunde nämligen tippa om man hängde en eller annan jacka på den. Allt är sannerligen inte vad man tror. Mot bakgrund av detta så finns det också anledning att fundera över bilden på personer, karaktärer och den svenska arbetarrörelsens ansikte utåt och den dolda själens avsikter. Saknar svensk fackföreningsrörelse den själ som gjort den till den lilla människans tro på en bättre och ljusare framtid? Har Wanja Lundby-Wedin låtit sig förblindats av ett ”herrskapsliv” där den officiella tanken om jämlikhet, jämställdhet och rättvisa sägs ut, men att det är på låtsas. Tycker man egentligen att det är en traditionellt borgerlig värdering om människors olika värde som osynligt men grundmurat leder en i ens vardagliga gärning.

Detta får man för ögonen när man tänker på den senaste AMF-skandalen med orimliga bonus- och pensionsavsättningar. Denna skandal sätter fokus på en för arbetarrörelsen viktig fråga. En gång i tiden företräddes anhängare av arbetarrörelsens värderingar av ledare som till viss del delade sina anhängares vardag. Visst hade många det bättre men gapet i livsvillkor var inte avgrundsdjupt. Det var inte alltför länge sedan som Tage Erlander avslutade sin statsmannakarriär. När det begav sig genomförde Socialdemokraternas ungdomsförbund en insamling för att bygga och ge paret Erlander en villa där man kunde leva som pensionärer på ålderns höst. Paret Erlander hade trots lång och trogen tjänst i staten och partiets tjänst inte gjort sig någon förmögenhet. Om man jämför detta – som skedde för drygt 30 år sedan med dagens politiker så växer helt andra bilder fram. Tänk bara Göran Persson och det egna godset i Sörmland så framträder en markant skillnad. Visst kan vissa av rörelsens företrädare lockas att högre prioritera makt och höga inkomster framför en genuin och äkta tro på arbetarrörelsens själ om ett samhälle som inte skilja på fattig eller rik.

Dagens arbetarrörelse kan man nog betrakta som oerhört stark. Samtidigt som den också måste ses som mycket svag. Den kan således ses utifrån två perspektiv. Å ena sidan är det en organisation som kan ses som ett företag med stora tillgångar i form av kapital och fastigheter. Man förvaltar medlemmarnas pengar. Detta sker i mångt och mycket på de villkor som råder i dagens marknadsorienterade och vinstmaximerande vardag. I den meningen blir det ingen skillnad på om Wallenbergarna eller LO förvaltar sina tillgångar. Och i det sammanhanget blir det också troligt att arbetarrörelseföreträdare lockas till att ha samma syn på ledarskapet och hur dessa ska premieras och avlönas. Kraften i motståndet blir alltför svagt, oäkta och anses inte vara framgångsrikt. Det är det som drabbat Vanja Lundby-Wedin. Jag vill inte för en sekund tro att hon inte vetat vad hon gjort. Snarare är hon ett av många offer för den kultur och de värderingar som finns i den ekonomiska företagareliten. Det är beklagligt att hon och andra inte väljer att göra aktivt motstånd även om det kanske skulle ske på bekostnad av en något lägre avkastning. Man måste trots allt försöka göra så att man sover bra om natten och törs visa sitt ansikte.

Å andra sidan är rörelsen – för stunden ganska svag – eftersom alltför många människor i opinionsundersökningar och på annat sätt tvivlar på rörelsens förmåga att hantera rådande situation. Det räcker inte att kritisera alliansen med mantrat ”för lite och för sent”. Om man ska bli trovärdig så gäller det nog att utifrån sin själ om jämlikhet, jämställdhet och rättvisa formulera tankar om en möjlig och önskvärd framtid. En klädhängare måste fungera som en klädhängare. Det räcker inte bara med att se ut som en.

Talk to me like lovers do

Vi har alla en önskan om att få uppleva den sanna kärleken. Trots att vi vet vad vi vill kan vi sällan per definiton säga vad det är som är kärlek.

Vilken kärlek!
En dag frågar en son sin far: ”Pappa, springer du en maraton med mig?”

Pappan svarar: ”ja” och de springer sin första maraton tillsammans.

En annan dag frågar sonen sin far igen: ”Pappa, springer du en till maraton med mig?” och pappan svarar igen ”ja, min son”.

En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?” (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)

Och pappan svarar igen ”Ja”…



Och här kommer videon till denna historia:Klicka för film

.

Någonting behöver göras

Man säger ibland att man får höra sanningen av barn och fyllskallar. Det ligger nog en hel del i det, men det finns fler sanningssägare. Häromdagen gick jag för att träna i en ”folkhälsolokal”. Nykommen till omklädningsrummet konstaterar jag att två män är inbegripna i ett intensivt och engagerat samtal kring den senaste tidens samhällsutveckling. Man nämnde bankernas oansvariga kreditgivningssystem och krisen inom bilindustrin. Företagsledningarna hade drivit utvecklingen i företagen, men det har uppenbart gått på tok. Bankerna och GMs bilförsäljning var bankrutt. Stater måste ta sitt ansvar och agera för att rädda företagen menar idag många företagsledare.

Männen i omklädningsrummet ger rimliga omdömen om dessa företagsledningars förmåga att bedriva den verksamhet man är satt att sköta. En man säger; ”Dom har varit odugliga dom jävlarna. Dom har snott åt sig och inte tänkt på sämre tider. Dom har jävlar bara fött sig själv”. Kanske är detta en alldeles sann och riktig beskrivning av vad som skett. I alla fall så måste respektive VD eller ledningsgrupp ha ett stort ansvar i den lågkonjunktur som nu är. Ekonomin har - likt en uppskrämd häst - skenat iväg och man har inte från lednings- och styrelserummen haft förmågan att hantera de risker det medför. Det finns inga konsekvenser av denna misskötsamhet. Ingen verkar förlora sin position. Ingen verkar förlora sina höga löner.

Värre blir det för den vanliga löntagaren. Varslen ökar, uppsägningarna duggar och arbetslösheten stiger. Det blir en grupp av arbetslösa människor med låg A-kassa som ska bidra till att konjunkturen vänder. Den svenska staten med finansministern Borg i spetsen tycker inte att staten ska göra så mycket mer än att avvakta utvecklingen. Det är en internationell kris som man inte rår på. Utifrån den inställningen avfärdar man insatser som skulle kunna mildra effekterna eller rusta för en framtid när konjunkturen svänger. Det är mycket troligt att svenska varor kommer att efterfrågas igen – om vi bara har kvar tillverkningen. Så resonerar tydligen inte alliansen och finansminister Borg. Däremot har han uttalat att det gäller att försöka få igång efterfrågan på varor och tjänster. Han har i TV-intervju uppmanat människor att öka sin konsumtion. En ökad efterfrågan på varor och tjänster drar igång hjulen med krav på en produktion som ger förutsättningar för tillväxt. Tänk så klokt, men staten ska inte bidra med denna efterfrågeökning. Dumt va? Alliansens medicin för att vända konjunkturen eller bromsa utvecklingen är otillräcklig. Man kan inte bara;

Kalla ansvariga bank- och företagsledningar för giriga, men i övrigt inte ha några krav på entledigande eller begränsningar i tex bankernas regelverk.

Låta ett ökande antal löntagare tvingas ut i arbetslöshet och en sänkt standard. Otrygghet och låga inkomster hjälper föga mot konjunkturen.

Kräva att löntagare med hyfsad ekonomi inte ska spara utan konsumera upp så mycket som möjligt av sin buffert. Ökad efterfrågan motverkar lågkonjunkturen.

Förringa statens ansvar. Alliansen och finansministern tycker att det räcker som det är. Det man hoppas att den enskilde ska göra, det vill man inte att staten skall göra.

Individen förväntas ta sitt ansvar.
Varför ska inte staten göra detsamma?

.

Protesterar du?

Det finns många som tycker att dom nya sjukskrivningsreglerna är helt kass. Vad tycker du? Så här fungerar det numer:

Begränsad rätt att sjukskrivas
Den 1 juli 2008 ändrades reglerna för människor som är sjukskrivna.
De innebär att rätten till sjukskrivning begränsas till 364 dagar. För dem som är mycket allvarligt sjuka finns möjlighet till längre sjukpenningdagar.

De första 90 dagarna har man rätt till sjukpenning om man inte klarar av sitt vanliga jobb. Från dag 91 till dag 180 har man rätt till sjukpenning om man inte kan göra något arbete hos sin ordinarie arbetsgivare.

Från dag 181 kan man bara få sjukpenning om man inte klarar något arbete på hela arbetsmarknaden.

Vill du protestera? Gör det i så fall på den här länken

.

Sjuk! Lönsam eller inte?

Man kan nog på goda grunder känna skepsis och negativa vibbar kring den alltmer dominerande marknadsekonomin. Nuvarande finanskris och lågkonjunktur undergräver tilltron till dess välfärdsskapande förmåga. Genom historien (de senaste 200 åren) har mänskligheten på olika sätt försökt undanröja marknadsekonomins negativa effekter. Socialliberalismen kan sägas vara ett utslag av detta. Kommunismen med sina krav på planhushållning är en annan. En hel del utav planhushållningsmetodiken med enbart statligt ägande tillämpades i Sovjet. Tanken var god. Sovjet som alla andra samhällen präglas av att behoven alltid överträffar de tillgängliga resurserna (råvaror, arbetskraft, teknik och kapital). Med denna vetskap så ville man skapa ett system där produktionen skulle styras av behov och av det som var bäst för individen ur ett samhällsperspektiv. Som en parentes kan man nämna att det i lag proklamerades allas rätt till arbete. Ingen arbetslöshet accepterades. Fast det blev nog både dyrt, ineffektivt och teknikfientligt. Bättre med 10 sopar och 10 sopare än en person som kör en sopmaskin.

Ett utav planhushållningens grundpelare var dock att man skulle sätta upp volymmål. Om dessa olika volymmål uppnåddes på de olika fabrikerna så var man duktig och olika typer av bonus kunde ges till fabriksledningar och andra. Fast komplikationsfritt var det inte. Det fanns exempel på hur volymmålens uppfyllelse gav fel resultat. Detta berodde på att man på vissa produktionsställen var mer intresserad av att få bonus än att göra det som var gott för samhället och dess medborgare, Den forne sovjetledaren Chrustjev raljerade ofta över detta när han såg hur saker och ting ibland utvecklade sig. Om volymmålet på en spikfabrik var satt till en produktion i ton spik/år. Då lönade det sig för fabriken att göra få men tunga spikar. Inte vad folk ville ha och köpa utan det som uppfyllde målet. Om målet på en skofabrik var satt i antal tillverkade skor under ett år så kunde de bonustörstande fabriksdirektörerna styra en produktion mot många men mycket små skor (tar lite råvaror) eller att specialisera sig på en typ av sko (vänsterskor e.dyl).

När nationalekonomer utifrån sin vetenskap beskriver planhushållningen som ett ekonomiskt system brukar man dela uppfattning med den raljerande Chrustjev. Volymmål är inte en säker och gångbar framgångsväg när man organiserar och styr ett samhälle. Speciellt inte om måluppfyllelsen är direkt kopplad till inkomst eller bonus. Att sätta upp mål och ständigt försöka bli bättre är naturligtvis bra, men ska inte kopplas så att de också blir ett budgetintstrument.

Därför undrar jag hur Chrustjev och nationalekonomerna ser på den nya svenska volymmålsverkligheten. Vad jag förstår så styrs svensk sjukvård alltmer och allt oftare av ett budgettilldelningssystem som bygger på antalet besök. Detta är volymmål i gammal sovjetisk anda. Antalet besök ger direkt pengar till verksamheten. Desto fler småskador som på bilden ovan, desto bättre.

Jag vet inte vad Chrustjev eller nationalekonomerna tycker. Men ett är då säkert. Läkarkåren har i en undersökning sagt att det finns en uppenbar risk att resurstilldelning per noterat besök är en väg som påverkar hur vård ges. Man tror inom läkarkåren att de lindrigt sjuka med snabba besök och enkla insatser kommer att öka i antal. De svårare sjuka riskerar därmed att bli satta på undantag. Om så blir fallet! Blir det en sjukvård värd namnet?

.

Ett spår mot en osäker framtid

Det finns idag två faktorer som är viktiga och nödvändiga för att vi i dagens samhälle skall kunna producera välfärd och överlevnad. Den ena är arbete och den andra är kapital. Tillsammans utgör de ett nödvändigt incitament för dagens samhälle som också brukar benämnas som ett kapitalistiskt samhälle. Intet ont i detta. Kapital och arbetsinsatser är idag varandras förutsättning, även om jag personligen vill ge arbetet och arbetets betydelse en högre betydelsen. Arbete kan per definition vara; En målmedveten handling för att skapa nytta. Nyttan är i sin minst utvecklade form den arbetsinsats som krävs för att ge förutsättningar för mänsklig överlevnad. Arbetet har följt människan genom hela dess existens. Kapitalet som faktor är av betydligt senare datum. Men som sagt, de är idag varandras förutsättning. Fast relationerna dem emellan kan på olika sätt påverka de villkor vi har att leva under. Om dessa faktorer – kapital och arbete – som kommunicerar med varandra har en god inbördes balans finns förutsättningar att skapa en hög välfärd. Om den ena sektorn är alltför dominerade över den andra blir det problem. Detta ger bla finansmannen Robert Weil uttryck för i tidningen Arena

För övrigt verkar vansinnet nu också ha nått psykiatrin. Var på en informationsträff för någon dag sedan. Den psykiatriska öppenvården skall privatiseras. Redan den 1/3 -09 sker en omvandlingen från offentligt driven till privat driven verksamhet. I det kortare perspektivet verkar det som om den privata verksamheten kommer att bedrivas ett antal miljoner billigare än som det är idag. Det finns således en ekonomisk vinst att göra för oss skattebetalare. Samma vård men attan så mycket billigare. Det finns dock en ko under isen eller hur man nu uttrycker sig. Den privata aktören är på sikt inte intresserad av att ha samma personaltäthet och samma personalsammansättning. Dessutom beräknas - idag - inte mer än hälften av befintlig personal att följa med och låta sig privatiseras. Det betyder att en stor del av de besparingar som görs eventuellt måste användas till att hantera det personalöverskott som dyker upp i den offentliga verksamheten. Det man vinner på gungorna kommer man således att förlora på karusellerna. Och det är väl inte ok, för samtidigt som detta sker så kommer verksamheten i omvandlingsfasen att bli en härd för oro, otrygghet och osäkerhet. De som får betala för detta är psykiskt sjuka medmänniskor.

.

Gott nytt!

Hur ska man hantera en ny situation? Hur gör man när någonting passerar the borderline och blir något nytt? Hur ska man se på det som har varit och det som kommer att bli? Helt plötsligt kan man konstatera att det blivit något nytt. Det var tex 2008 och det blev – hastigt och lustigt - 2009. Detta 2008 som i 365 dagar upptog ens tillvaro till 100% har helt abrupt tappat sitt grepp över nuet och gett sig iväg mot historiens bakgård. Vad kan man lära av detta år och hur bör man hantera det nuvarande? Hur ta hjälp av den samlade kunskap som åren till 2008 gett?

Det är banne mig inte lätt att veta. Ett kan man dock vara säker på, nämligen att tiden knappast går att vrida tillbaka. Det som är gjort är gjort och kan inte bli ogjort, sa min mamma ofta när hon kommenterade olika typer av ”felsteg”. Utifrån den devisen lyckades hon alltid snirkla vardagen vidare utan ilska och bitterhet. Av det som hänt skulle man bara lära för att göra på alternativa sätt i liknande framtida situationer. Man skulle ta lärdom, inte fördöma och kritisera. Så frågan återstår, vad kan man lära om då, redan nu och vad kan detta bidra till i framtiden?

En kollega till mig brukar ibland beskriva sin situation. Hon är gift med en man från ett av våra utvecklingsländer. I detta äktenskap säger hon att ursprungsfamiljen på nått sätt är viktigare än den egna familjen. Mannens omsorg om föräldrar, syskon och släkt innebär bla att en hel del av hans inkomster skickas ”hem”. Det har tex handlat om kostnader för mannens systers äktenskap. Så här är det!, säger min kollega. Det kommer man aldrig ifrån, hans ursprungsfamilj är viktigast och det är jag som får betala, säger hon. Detta går inte att göra någonting åt. Det är bara så, säger hon.

Visst är det viktigt med 2008. Visst är det viktigt med släktskap. Visst är det viktigt att känna och lyssna på historiens vingslag. Men det måste ske med sans och måtta. Att leva här och nu med blicken mot framtiden måste ändå vara den ledstjärna som ska ha avgörande inflytande på våra liv. Alltså; 2008 är viktigt men 2009 är viktigare. Välkommen 2009.