Reinfeldt längtar hem till inrikespolitiken. Miljökonferensen i Köpenhamn är avklarad och hans roll i EU-värdskapet har skötts om inte med bravur så åtminstone med godkänt. Nu är det - som han sa i en TV-intervju - dax för nästa stora utmaning. Utmaningen att vända på sviktande opinionssiffror. Om det vore val idag skulle den borgerliga alliansen inte längre ha regeringsmakten. Detta oroar och skrämmer vår konservative statsminister. Nu vill han hem – till inrikespolitiken - och göra något åt detta. I hans sinnevärld skulle en rödgrön valseger innebära en katastrof för landet och dess medborgare. Hur han resonerar kring detta har kan vara svårt att förstå.
På ett område måste man ge många av de borgerliga företrädarna ett erkännande. Tidigare företrädare har i mina ögon haft en bakgrund, en utstrålning och personlig fräschör som har luktat genuin överklass. Bara detta – oavsett politiken innehåll – har avhållit många från att känna sympati med den företrädarens parti. Dessa har upplevts som främmande fåglar som man inte kunnat känna förtroende för. Så är det inte nu. Snarare det motsatta. Flera av de borgerliga partiernas företrädare känns mer folkliga, smarta och moderna än många av socialdemokratins företrädare. Med undantag för den borgerliga alliansens näbbgädda Maud Olofsson och militante Jan Björklund.
Att som Reinfeldt komma hem till inrikespolitiken för att vända opinion och vinna val är en inte alltför enkel uppgift. Om utanförskapet, arbetslinjen och minskande bidrag var det centrala och vinstreceptet i föregående val så undrar man hur dessa utgöra positiva incitament i en kommande valrörelse. Nu har svenska folket fått smaka denna chockterapi med dess negativa effekter:
Minskande bidrag innebar att man utan pardon låter arbetslösa, långtidssjuka och arbetsskadade ställas utan inkomst och att tvingas ut på en arbetsmarknad som inte finns. Vad vinner man på att kränka och förnedra den som redan ligger?
Dessutom är pengar som resurs - som bidrag eller tjänad - en faktor för konsumtion. Den med låg inkomst som får ett bidrag och trygghet kommer att konsumera, men vad gör den redan överrika? De som under de senaste åren kunnat öka sina inkomster med upp till 80% står knappas för någon nämnvärd efterfrågeökning. Dom gör annat för sina pengar.
Att den borgerliga arbetslinjen bara innebar att ordna ett större utbud av arbetssökande (fler arbetslösa) står klart idag. Man har inte nämnvärt mycket ansträngt sig för att öka efterfrågan. Den borgerliga alliansens kärna när man pratar arbetslinje är att öka kadern arbetslösa, att öka konkurrensen mellan arbetssökande, att minska birdragen/tryggheten och få en arbetsmarknad med mer av låglönejobb. Skapa ett samhälle där allt fler är beredd att i konkurrens ta vilket jobb som helt till vilken betalning som helst.
Utanförskapet har ökat. Inte minskat. Mot detta saknar borgerskapet något recept.
Kontentan av den borgerliga alliansens politik är ett samhälle där den generella välfärden inte längre gäller. Ökad lönespridning. Mindre av bidrag och trygghet när man blir sjuk eller arbetslös. Om man med detta inte syftar till att öka utanförskapet, då vet då inte jag. Allt fler förväntas klara sig själv i en allt mer individualiserad och konkurrensutsatt tillvaro. Detta är en medveten moderatstyrd allianspolitik. Det är inte slumpen, klumpighet eller att man inte tänkte inte på det som gör att cancersjuka i livets slutskeda tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden. Det är snarare en medveten och gammeldags högerpolitik. Reinfeldt vet nog vad han vill. Medborgarna blir för var dag som går också mer varse om detta. Kan opinionen vändas? Jag tvivlar!
Så här har Reinfeldt sagt till Le Monde (AB 13/12-09): Vi vill ha en arbetsmarknad för okvalificerade. Och i den sortens branscher behöver man inte ens kunna tala svenska.
