Det var en sån där dag när man bara kände sig tvungen. Ingenting är egentligen konstigt med det. Rent kognitivt fanns en längtan efter en portion nykokt gröt. Magen sa bestämt till att den inte ville ha sin vanliga tallrik med fil och flingor. Kände mig därför tvungen att följa de kroppsliga och själsliga signaler som berättade vad jag borde eller måste. En förbaskad god frukost blev det. Havregrynsgröt kan rätt kokad och vid rätt tillfälle ge livet och vardagen en dimension bortom det gripbara.
Att följa en ingivelse eller att känna sig tvungen att göra något som man normalt inte brukar är för de flesta ingenting märkvärdigt. Utan större komplikationer kan de flesta väga för- respektive nackdelar med att göra på det ena eller andra sättet. Själv hade jag – trots allt – lätt kunnat ta kamp mot denna längtan och tvång. Det hade varit lätt att besluta om att avstå grötfrukosten. Något rationellt skäl, egentligen vilket som helst, hade kunnat göra att jag korrigerat mina handlingar och låta bli att koka gröt. I det här sammanhanget skulle det inte ha någon betydelse om det blir det som det normalt brukar eller om det blir något som avviker från den normala livsföringen.
Värre vore det om man inte kunde känna sig fri att göra sina val. Om tvånget var så starkt att det alltid tog överhanden och tvingade fram ett beteende som står i strid med vad som anses som rimligt och adekvat. Ett tvång som tvingar en att leva ut en besvärande och udda livsföring. Någonting som inte går att motstå trots vetskap om att det är olämpligt eller inte önskvärt. Och som dessutom inte går att dölja för folk i ens närhet. När tvånget innebär att en person på grund av sina tvångsmässiga eller ritualmässiga beteenden får sådana störningar att det omöjliggör en fungerande livsföring, då är det klart problematiskt. Grovt handikappande men med avsaknad av hjälpmedel från hjälpmedelscentralen.
Många människor har på ett eller annat sätt – i sitt liv - inslag av tvångsmässiga beteenden. Mannen på fiket där jag brukar sitta måste ”pusslukta” på det som han har framför sig eller håller i sin hand. Har vid ett par tillfällen iakttagit hur han för den ifyllda travbongen mot mun och näsa för att ”pusslukta” på den. Detta upprepas sedan 4-5 gånger. Första gången jag såg detta, antog jag att det var en vinnarritual. När den sedan skulle ner i jackans innerficka så kommer en liknande ritual. Den läggs nästan ner för att tas upp igen. Detta sker ett antal gånger innan det får sin plats i innerfickan. Då tänker jag att det kanske är något annat. Senaste gången jag såg honom så hade han – redan när han kom – i sin hand en liten papperspåse som kanske innehöll en kanelbulle. Inmundigade det köpta kaffet och gräddtårtbiten. Cafèsejoureen avslutades dock med upprepade gånger ”pusslukta” på påsen. Någon typ av tvångsmässigt beteende är det nog. Fast – om det bara rör sig om detta - knappast något hinder i livsföringen.
Värre kan det vara. Tvångsmässiga beteenden kan också vara så handikappande att livsföringen blir så störd att man inte kan leva ett särskilt bra liv. Förståelse för hur det kan vara att leva med tvångssyndrom, OCD (Obsessiv Compulsive Dissorder) kan man läsa i en bok om och av Pelle Sandstrak. Boken heter Mr Tourette och jag. En bok som med varm hand rekommenderas. Den måste du läsa!
