januari 26, 2007

Leder Mona Sahlin rätt?

För någon vecka sedan gjordes det klart att Mona Sahlin sagt ja till att väljas till partiordförande vid kongressen i mars. Ingen motkandidat är aktuell. Efter att detta har tillkännagivits har åsiktsmaskineriet gått på högvarv.

Det är socialdemokratin med dess aktiva medlemmar som ska välja ordförande. Ingen annan har egentligen med det att göra. Och detta gäller naturligtvis också mig. Jag har bara att respektera socialdemokratins val och inte lägga mig i. Men, även jag sällar mig till den skara som tycker om detta. Är hon den rätte för det socialdemokratiska partiet? Man kan naturligtvis besvara den frågan utifrån många olika aspekter. Den ståndpunkt jag intar bygger inte på om hon är höger eller vänster. Det bygger enbart på hennes attityd till ledarskapet och hur hon svarat runt detta i en TV-intervju. Där har hon sagt att partiet står på en ideologisk grund som ligger fast. Hon ser dessutom socialdemokratin som en folkrörelse där det är de många aktiva som formar och för fram politiken. En politik som hon kommer att kommunicera gentemot media, väljare och politiska motståndare. Ledarskapet ger endast möjlighet att på marginalen justera från den inslagna vägen. Det viktiga blir därför att lyssna på rörelsen och vara öppen för de diskussioner som förs.

Med en sådan arbetsordning och om hon långsiktigt orkar hålla den linjen framstår hon som ett gott val. Socialdemokratin med folkrörelseambitioner verkar rimligt. Politikens innehåll måste ha sin grund i människors vardag. En socialdemokrati som bygger på människors engagemang kring olika samhällsfrågor har stora möjligheter att bli genuint socialdemokratisk. Och att i förlängningen attrahera den övriga väljarkåren.


Även publicerad i:
Örnsköldsviks Allehanda 1 feb 2007

januari 15, 2007

Ett ögonblick - ett liv

Det finns många sätt att möta världen och det som finns utanför det mer privata. För egen del utgör pendeltågsresandet en viktig del av min vardag. Jag förflyttar mig på ett ekonomiskt och miljövänligt sätt mellan olika punkter. Dessutom ger resorna ofta en god inblick i det samhälle vi lever i. Det mångkulturella och mångfasetterande Stockholm blir nära och märkbart. Kanske är det på tågen som integrationen nått längst. Vi sitter bredvid varandra. Vi delar alla samma villkor.

Det är lördag och klockan har just passerat 13.00. Pendeln för mig mot Stockholms centrala delar. Det är lugnt och tyst i vagnen. Ingen högljudd konversation och inget störande mobilprat. De flesta är upptagna i sina egna tankar. Några sitter dessutom med en tidning eller en bok. Flera har sina hörlurar på plats.

Plötsligt brakar det ut en kakafoni av ljud. Det är en grov mansröst som talar högt och ljudligt. Samtliga i vagnen kan utan att anstränga sig höra allt han säger. Vänder mig diskret om för att pejla in vem som låter. Ser en storvuxen, tandlös och ”sliten” mansperson som ogenerat talar i en mobil. Vem kan det vara? En psykiskt sjuk? En hemlös? En lågbegåvad? En Knarkare? Svårt att veta, men en Svensson är det definitivt inte. Kan han möjligen vara en av de 16.000 som årligen tvångsvårdas på grund av psykiska besvär eller drogmissbruk? Rösten är fortsatt hög när han frågar sin samtalspartner vilka mediciner han behöver. Vilken anledning ska han uppge för att bli ordinerad Sobril och Nitrazepam.

- Ska jag säga att jag har ont i ryggen?
- Nähä! Det är bättre med sömnproblem. Att jag inte får sova!

Pendeltåget stannar vid en station och mannen lämnar oss. Kvar sitter vi andra. Berörda och fundersamma efter en akt ur pjäsen om en människas liv. Hur ser hans hela berättelse ut? Vad hade hänt från barndom till nu? Vad kommer att hända framöver? Blir han lycklig på Sobril och Nitracepam?