Det finns många sätt att möta världen och det som finns utanför det mer privata. För egen del utgör pendeltågsresandet en viktig del av min vardag. Jag förflyttar mig på ett ekonomiskt och miljövänligt sätt mellan olika punkter. Dessutom ger resorna ofta en god inblick i det samhälle vi lever i. Det mångkulturella och mångfasetterande Stockholm blir nära och märkbart. Kanske är det på tågen som integrationen nått längst. Vi sitter bredvid varandra. Vi delar alla samma villkor.
Det är lördag och klockan har just passerat 13.00. Pendeln för mig mot Stockholms centrala delar. Det är lugnt och tyst i vagnen. Ingen högljudd konversation och inget störande mobilprat. De flesta är upptagna i sina egna tankar. Några sitter dessutom med en tidning eller en bok. Flera har sina hörlurar på plats.
Plötsligt brakar det ut en kakafoni av ljud. Det är en grov mansröst som talar högt och ljudligt. Samtliga i vagnen kan utan att anstränga sig höra allt han säger. Vänder mig diskret om för att pejla in vem som låter. Ser en storvuxen, tandlös och ”sliten” mansperson som ogenerat talar i en mobil. Vem kan det vara? En psykiskt sjuk? En hemlös? En lågbegåvad? En Knarkare? Svårt att veta, men en Svensson är det definitivt inte. Kan han möjligen vara en av de 16.000 som årligen tvångsvårdas på grund av psykiska besvär eller drogmissbruk? Rösten är fortsatt hög när han frågar sin samtalspartner vilka mediciner han behöver. Vilken anledning ska han uppge för att bli ordinerad Sobril och Nitrazepam.
- Ska jag säga att jag har ont i ryggen?
- Nähä! Det är bättre med sömnproblem. Att jag inte får sova!
Pendeltåget stannar vid en station och mannen lämnar oss. Kvar sitter vi andra. Berörda och fundersamma efter en akt ur pjäsen om en människas liv. Hur ser hans hela berättelse ut? Vad hade hänt från barndom till nu? Vad kommer att hända framöver? Blir han lycklig på Sobril och Nitracepam?
1 kommentar:
det finns så mkt människor. tur att det åtminstonde finns luft till alla. hej pappa!!
Skicka en kommentar