Sjuk och fattig! Eller????

De senaste dagarna har det bland mitt cybernätverk på Facebook börjat cirkulera några rader kring människors utsatthet och bristande valmöjlighet. De här raderna skrivs och delas vidare; För många står valet inte mellan surfplatta eller en ny mobiltelefon – utan mellan hyran och julmat! Sätt detta på din status om du bryr dig om din medmänniska. För egen del har dessa rader ännu inte delats på min statusrad. Det finns många uppmaningar som känns angelägna att sprida vidare. Samtidigt så känner jag mig mycket ambivalent inför skrivbordsempatin eller skrivbordssolidariteten. Det är ju så lätt att kopiera eller trycka gilla. Vad är vad? Handlar det om solidaritetsempatiska tryckningar utan följdverkningar eller handlar det om ståndpunkter som man är beredd att slåss för på gator och torg. Det är så lätt att där bakom skärmen vara höger, vänster eller mitt i mellan. Att tycka och att göra är inte alltid samma sak. Citatet ovan anger att det finns en utbredd fattigdom. Pengarna räcker inte till det ”normala” i vårt julfirande. Vi ska köpa julklappar som har en social acceptans, vi ska fortsätta bo och vi ska äta gott.

Pengarna räcker inte. Och man kan fråga sig varför det blivit så. Det finns naturligtvis flera möjliga anledningar till det. Å ena sidan kan några missa möjligheten därför att man inte rätt hanterat sina surt förvärvade slantar. Slarver, suput eller oekonomisk. Några kan om den kategorin tycka att de får fan skylla sig själv. Å andra sidan kan det bero på att inkomsterna i förhållande till utgifterna är alldeles för små. I vårt samhälle av idag så finns det trots allt en norm kring vad som är socialt rätt, socialt accepterat och normgivande för att känna sig som en normal person bland alla andra. Den normen kring vad man bör ha och vad man kan ha, brukar bli problematisk i barns vardag. Alla andra har, varför får inte jag?

Vet att många arbetslösa eller långtidssjukskrivna de senaste åren fått det allt sämre. Läste för en tid sedan. Kommunals utredning, Kedjan som brast, en berättelse om Kommunals utförsäkrade medlemmar. I den kan man få sig till livs olika kunskaper om bla hur människors ekonomiska situation undergrävts pga sjukdom. När man drabbas av sjukdom så ska man efter ett tag ingå i en rehabiliteringskedja där man tillsammans med arbetsgivaren, sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen skall ta vissa steg och mått för att så snart som möjligt återkomma i arbete. Efter att ha läst Kommunals rapport så ger den till viss del ett svar på varför den ekonomiska utsattheten breder ut sig. Dessutom kan man nog med fog påstå att denna rehabiliteringskedja inte fungerat speciellt väl. Alltför många är fortsatt sjuk, arbetsoförmögen eller har blivit arbetslös. Dessutom har många sjuka under denna resa förlorat en hel del av sina tidigare ekonomiska resurser. Man har drabbats av omfattande negativa ekonomiska konsekvenser. Rapporten talar om att nästan 4 av 10 långtidssjuka tappat över 5000:-/mån. Ytterligare 3 av 10 har förlorat över 2500:-/mån. Sannerligen inte småpengar i detta sammanhang. Till detta kan man foga även detta. Nästan 5 av 10 långtidssjuka har hemmavarande barn under 18 år. Dessa familjers livsvillkor är säkert en del av förklaringen till en alltmer utbredd fattigdom. De snålare sjukersättningarna och en misslyckad rehabiliteringstege är en rimlig delförklaring. Det behövs ett mer omfattande engagemang för att avskaffa fattigdom. Det är ok att trycka på GILLA-knappen men mer måste göras

Rättspsykiatri VS Bilverkstad

Grundlurad eller nyväckt ur Törnrosasömn? Ja inte vet jag. Den chockartade och förhärskade känslan av att vara uppskörtad och utsatt för ett ”bedrägeri” har ännu inte helt lämnat mig. Bakgrunden är denna. Har under ett antal år inte haft egen bil. En bekant bad om hjälp att hitta någon som mot betalning kunde lösa ett bilproblem. Bilen behövde byta från sommar till vinterdäck. Normalt gör man detta själv eller anlitar en däckfirma som brukar genomföra detta arbete för 200 kronor. En av hjulbultarna på varje däck är speciell och har en egen utformning för att förhindra hjul- och fälgtjuven i sitt uppsåt. För denna speciella bult finns också en speciell hylsa. Bulten kunde dock inte tas bort med denna hylsa. Hylsan hade någon defekt och bulten satt hårt åt. Detta konstaterad jag. Detta konstaterade också en däckbytarfirma. Vad då göra? Lämnade in bilen på en bilverkstad med löfte om att de kunde greja det hela. Ett arbete som sedan tog ett antal minuter. Som mest 2 timmar. När jag skall betala för arbetskostnaden så ligger den på 2500 kronor. Hjärtat nästan stannar och hjärnan blir totalt tom. Menar de, tänker jag att 2500 är ett rimligt och adekvat pris för genomfört arbete? Om man använt all tid som jag har mätbar dvs när jag lämnade bilen och när man sa att de var klar. Om det måttet gäller så skulle man ha arbetat med de fyra hjulen i två timmar. Där fanns min ena skepsis. Det kan inte ha tagit så lång tid. Den andra var att om så var fallet så skulle det innebära att man tog ut ca 1250 kr per timme i arbetskostnad. Det kändes också orimligt högt. Vet att denna arbetskostnad förutom lön också skall täcka en del av företagets kostnader för lokaler, maskiner, verktyg m.m. Trots detta känns det fortfarande som att det blev ett rejält överpris på köpt tjänst. Aldrig dit igen.

Efter ett tag började en annan fundering att få plats i hjärnan. Tänk om detta är så som det ser ut idag. Kanske är jag inte skörtad. Kanske har jag väckts ur en Törnrosasömn. Det kostar ungefär så här mycket vad än man köper för arbete eller tjänst dvs timpriset ligger en bit över 1000 kronor per timme. Eftersom jag arbetar med människor med psykisk ohälsa så försökte jag jämföra med vad en sängplats på en psykiatrisk klinik skulle kosta. Fick fram att en plats på en Rättspsykiatrisk avdelning genererar en årskostnad på nästan 2,2 miljoner kronor. För att bryta ner och jämföra denna årskostnad med bilverkstan enligt ovan så använder jag en beräkning som gör jämförelsen någorlunda likvärdig. För det första så menar jag att det timpris som kommer fram inte skall kunna tas ut med mer än 8 timmar per dygn. Kostnaderna för dygnets övriga timmar, det är ju en verksamhet som pågår i 24 timmar, läggs på de 8 timmarna. Dessutom bygger min beräkning på att beläggningen bara är 70% dvs att Rättspsykiatrin och bilverkstaden inte alltid har orderboken fylld. Dessa tomma timmar bakas in i beräkningen. Rimlig och ärlig jämförelse tycker jag, även om jag vet att platserna inom Rättspsykiatrin knappast står tomma och oanvända i så stor omfattning. Med den beräkningen som grund skulle arbetskostnaden betinga ett timpris av 975 kronor per timme i max 8 timmar per dygn.

Bilverkstaden timpris 1250 mot Rättspsykiatrins timpris på 975. Grundlurad eller uppvaknad ur Törnrosasömn? Svaret för min del är ännu inte givet

Vad väljer de gamla och personalen?

.....................................................................................