De senaste dagarna har det bland mitt cybernätverk på Facebook börjat cirkulera några rader kring människors utsatthet och bristande valmöjlighet. De här raderna skrivs och delas vidare; För många står valet inte mellan surfplatta eller en ny mobiltelefon – utan mellan hyran och julmat! Sätt detta på din status om du bryr dig om din medmänniska. För egen del har dessa rader ännu inte delats på min statusrad. Det finns många uppmaningar som känns angelägna att sprida vidare. Samtidigt så känner jag mig mycket ambivalent inför skrivbordsempatin eller skrivbordssolidariteten. Det är ju så lätt att kopiera eller trycka gilla. Vad är vad? Handlar det om solidaritetsempatiska tryckningar utan följdverkningar eller handlar det om ståndpunkter som man är beredd att slåss för på gator och torg. Det är så lätt att där bakom skärmen vara höger, vänster eller mitt i mellan. Att tycka och att göra är inte alltid samma sak. Citatet ovan anger att det finns en utbredd fattigdom. Pengarna räcker inte till det ”normala” i vårt julfirande. Vi ska köpa julklappar som har en social acceptans, vi ska fortsätta bo och vi ska äta gott.
Pengarna räcker inte. Och man kan fråga sig varför det blivit så. Det finns naturligtvis flera möjliga anledningar till det. Å ena sidan kan några missa möjligheten därför att man inte rätt hanterat sina surt förvärvade slantar. Slarver, suput eller oekonomisk. Några kan om den kategorin tycka att de får fan skylla sig själv. Å andra sidan kan det bero på att inkomsterna i förhållande till utgifterna är alldeles för små. I vårt samhälle av idag så finns det trots allt en norm kring vad som är socialt rätt, socialt accepterat och normgivande för att känna sig som en normal person bland alla andra. Den normen kring vad man bör ha och vad man kan ha, brukar bli problematisk i barns vardag. Alla andra har, varför får inte jag?
Vet att många arbetslösa eller långtidssjukskrivna de senaste åren fått det allt sämre. Läste för en tid sedan. Kommunals utredning, Kedjan som brast, en berättelse om Kommunals utförsäkrade medlemmar. I den kan man få sig till livs olika kunskaper om bla hur människors ekonomiska situation undergrävts pga sjukdom. När man drabbas av sjukdom så ska man efter ett tag ingå i en rehabiliteringskedja där man tillsammans med arbetsgivaren, sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen skall ta vissa steg och mått för att så snart som möjligt återkomma i arbete. Efter att ha läst Kommunals rapport så ger den till viss del ett svar på varför den ekonomiska utsattheten breder ut sig. Dessutom kan man nog med fog påstå att denna rehabiliteringskedja inte fungerat speciellt väl. Alltför många är fortsatt sjuk, arbetsoförmögen eller har blivit arbetslös. Dessutom har många sjuka under denna resa förlorat en hel del av sina tidigare ekonomiska resurser. Man har drabbats av omfattande negativa ekonomiska konsekvenser. Rapporten talar om att nästan 4 av 10 långtidssjuka tappat över 5000:-/mån. Ytterligare 3 av 10 har förlorat över 2500:-/mån. Sannerligen inte småpengar i detta sammanhang. Till detta kan man foga även detta. Nästan 5 av 10 långtidssjuka har hemmavarande barn under 18 år. Dessa familjers livsvillkor är säkert en del av förklaringen till en alltmer utbredd fattigdom. De snålare sjukersättningarna och en misslyckad rehabiliteringstege är en rimlig delförklaring. Det behövs ett mer omfattande engagemang för att avskaffa fattigdom. Det är ok att trycka på GILLA-knappen men mer måste göras
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar