Det är viktigt att vi bryr oss om framtiden. En demokrati som saknar engagerade medborgare blir bara halv. Vi förväntas vara delaktiga i samhällsutvecklingen. Det var jag för någon dag sedan. Deltog i en manifestation – Lönekamp 2007 – som Kommunalarbetareförbundet arrangerade. Vi var några hundra som anslöt kring krav och tankar om högre lön, högre lägstalöner och en mer jämställd (könsneutral) lönepolitik. Förbundsordförande Ylva Thörn var mötets huvudattraktion, som inramades av kortare tal, talkörer och sångduon Örngott. Två skönsjungande tjejer. De framförde många känslosamma och tänkvärda sångtexter. För min del var det en sång som sa nått i stil med, det är folket som bygger landet och inte pengar eller LO, som gjorde intryck. Det gamla 70-talshjärtat slog frislag. Tänk att man även idag i kapitalplaceringarnas tidsålder kan få höra att arbete är det som skapar rikedom. Dessutom kryddades deras framträdande av korta inslag av och med Olof Palme. Man kunde höra honom ljuda ur högtalarna och plötsligt kändes min dag fulländad. Sorgen, saknaden och klumpen i halsen blandas med en känsla av tillförsikt. Alltför ofta har man slagits av tanken; Efter Palme ingenting! Det visionära, det intellektuella, det viljestarka, den ökade rättvisan och det unikt socialdemokratiska har alltsedan -86 varit på reträtt. Kanske kan Kommunal och duon Örngott bidra till ett återtåg.
Nöjd med min samhällsengagerande arbetsinsats drar jag vidare i folkvimlet. Rätt som det är finns jag på en gata med en annan demonstration. En grupp lika stor som kommunalarna går skanderande fram genom gatubilden. Kraven är uppenbara. Gratis kollektivtrafik är den uttalade målsättningen. Jahapp, tänker jag. Dom är lika många och genomsnittligen betydligt yngre. Hur var det nu då? Demokratin kräver samhällsengagemang och att göra nödvändiga val. Vad ska man nu välja? Tar hjälp av en enkelt ihopsnickrad konsekvensanalysmodell. Genom att jämföra målen dvs vad man vill så kan det underlätta ett ställningstagande. Om det inte räcker är det väl bara att se vilka positiva respektive negativa effekter ett genomförande skulle kunna medföra.
Högre lön för kommunalare
Måluppfyllelse
Ökad rättvisa, Ökad jämlikhet
Positiva effekter
Ökad privat konsumtion, Tillväxtfrämjande, Ökade skatteintäkter
Negativa effekter
Skattehöjning eller omfördelning av befintliga samhällsresurser
Gratis Kollektivtrafik
Måluppfyllelse
Bättre livsmiljö
Positiva effekter
Mindre biltrafik, Renare luft
Negativa effekter
Skattehöjning eller omfördelning av befintliga samhällsresurser, Utbyggnadsbehov pga ökad efterfrågan (kostnadsdrivande)
Det är inget enkelt val. Miljön och rättvisan är båda viktiga. Vilket skulle man välja om man tvingas till detta. När jag flanerar förbi Nils Ferlinstatyn vid Klara kyrka gör jag mitt val. Det får under 2007 bli rättvisan före gratis kollektivtrafik. Det är bra, rättvist och ger samhället högre skatteintäkter. Pengar som senare kan användas till kollektivtrafiken, tänker jag. Samtidigt som mitt val är klart passerar jag en av våra bostadslösa tiggare. Hur ska man ????????????
april 16, 2007
april 02, 2007
Hur värderas du?
Individualism och individens betydelse blir allt mer betydelsefull. Att var och en- på individuell nivå - skall mätas, vägas, värderas och positioneras blir allt tydligare. Samhället styrs i det fördolda alltmer utifrån frågeställningen; Är du lönsam lille vän? Den senaste tiden har media fokuserat på några områden som blivit alltmer individorienterade. Tänker på partiledarrollen med anledning av socialdemokratins partiledarbyte. Media och en hel del debattörer speglar partiledarfrågan ur ett märkvärdigt perspektiv. Framförallt borgerliga tidningar uttrycker förhoppningar om att valet av partiledare på ett dramatiskt sätt skall förändra partiets aktuella politik. Tilltron till ledarens roll och betydelse framstår som orimlig, orealistisk och sakna verklighetsförankring. Glömmer man att ett parti är så mycket mer än sin ledare. Varför negligeras partiets medlemmar, kongressombud och fastställda program?
En annan fråga på tapeten är förslaget om ett förändrat betygssystem. Våra barn anses främjas av ett mer omfattande betygssystem. Förespråkarna säger sig vara ute efter en bättre kvalitetsutvärdering dvs mäta vilken kunskap eleven erhållit. Det jag tänker om detta är; vet vi alltid vad som är kunskap? En bekant till mig arbetar som musiklärare. Han har att betygsätta skolans elever i musik. Det innebär för hans del att han skall betygssätta 250 elever vid varje tillfälle. Jag tror/vet att han har vissa problem med detta. Samtidigt så kan man också ställa sig frågan om vad musikalisk kunskap är. Gäller bara ett mått? En annan viktig frågeställning handlar om hur skolan skall fostra. Kan det ibland vara lämpligare att lära ut metodik snarare än kunskap. I en snabbt förändrad värld kan också det som anses vara kunskap skifta från tid till annan. Förmågan att metodiskt söka sig fram i dagens och morgondagens samhälle är i vissa fall mer betydelsefullt än kunskapen självt. Kunskap är således både ”faktainlärning” och metodtillämpning. Att betygen kan fungera som morot står nog klart, men det kan också innebära att elever lägger av och ger upp. En skola som resulterar i minskad eller bristande motivation för att bättre förstå och kunna är ingen bra skola.
Ett tredje område är hur man ska/kan/bör förhålla sig till individuell lönesättning. Det finns förespråkare och motståndare till en sådan lönepolitik. Ett kan man dock slå fast, nämligen att alla lönesystem har såväl för- som nackdelar. Lika lön för lika arbete har sina nackdelar. Ett sånt system premierar inte de som gör lite mer än vad som krävs. Nivellering brukar man kalla det dvs man betalar för minsta nödvändiga arbetsinsats. Detta vill en del möta med individuell lönesättning. I ett sådant system skall – är tanken – den som gör lite mer och bättre premieras. Risken är dock att lokal lönesättningen ensidigt görs av arbetsgivaren och att det breder ut sig ett inflammerande godtycke. Detta varnar man för i Aftonbladet: Lönen är din strid. Dessa invändningar kan jag känna igen från mitt golv. Enligt gjorda undersökningar så finns ett stort motstånd till individuell lönesättning just på grund av avsaknaden på tydliga kriterier och ett upplevt godtycke. I debatten verkar många vara positiva. De enda som är emot är drabbade löntagarna. Läste för en tid sedan en insändare i ÖA den 12/3. Under rubriken; Centrala avtal måste ha lokalt handlingsutrymme, förordar Håkan Sörman Vd för Sveriges kommuner och landsting ett helt annat perspektiv. Han förordar lokal lönebildning och ökade löneskillnader mellan anställda med samma uppgifter. Det är min bestämda åsikt att det system som skall råda måste garantera att kriterierna och prestationen står i rimligt kontakt till betalningen och kollegors prestation. Godtycket måste med kraft förhindras. En viktig förutsättning för detta är att det förhandlas fram tvingande och tydliga regler för hur detta ska gå till. Inte som idag, när arbetsgivaren ”ensidigt” fördelar potten.
En annan fråga på tapeten är förslaget om ett förändrat betygssystem. Våra barn anses främjas av ett mer omfattande betygssystem. Förespråkarna säger sig vara ute efter en bättre kvalitetsutvärdering dvs mäta vilken kunskap eleven erhållit. Det jag tänker om detta är; vet vi alltid vad som är kunskap? En bekant till mig arbetar som musiklärare. Han har att betygsätta skolans elever i musik. Det innebär för hans del att han skall betygssätta 250 elever vid varje tillfälle. Jag tror/vet att han har vissa problem med detta. Samtidigt så kan man också ställa sig frågan om vad musikalisk kunskap är. Gäller bara ett mått? En annan viktig frågeställning handlar om hur skolan skall fostra. Kan det ibland vara lämpligare att lära ut metodik snarare än kunskap. I en snabbt förändrad värld kan också det som anses vara kunskap skifta från tid till annan. Förmågan att metodiskt söka sig fram i dagens och morgondagens samhälle är i vissa fall mer betydelsefullt än kunskapen självt. Kunskap är således både ”faktainlärning” och metodtillämpning. Att betygen kan fungera som morot står nog klart, men det kan också innebära att elever lägger av och ger upp. En skola som resulterar i minskad eller bristande motivation för att bättre förstå och kunna är ingen bra skola.
Ett tredje område är hur man ska/kan/bör förhålla sig till individuell lönesättning. Det finns förespråkare och motståndare till en sådan lönepolitik. Ett kan man dock slå fast, nämligen att alla lönesystem har såväl för- som nackdelar. Lika lön för lika arbete har sina nackdelar. Ett sånt system premierar inte de som gör lite mer än vad som krävs. Nivellering brukar man kalla det dvs man betalar för minsta nödvändiga arbetsinsats. Detta vill en del möta med individuell lönesättning. I ett sådant system skall – är tanken – den som gör lite mer och bättre premieras. Risken är dock att lokal lönesättningen ensidigt görs av arbetsgivaren och att det breder ut sig ett inflammerande godtycke. Detta varnar man för i Aftonbladet: Lönen är din strid. Dessa invändningar kan jag känna igen från mitt golv. Enligt gjorda undersökningar så finns ett stort motstånd till individuell lönesättning just på grund av avsaknaden på tydliga kriterier och ett upplevt godtycke. I debatten verkar många vara positiva. De enda som är emot är drabbade löntagarna. Läste för en tid sedan en insändare i ÖA den 12/3. Under rubriken; Centrala avtal måste ha lokalt handlingsutrymme, förordar Håkan Sörman Vd för Sveriges kommuner och landsting ett helt annat perspektiv. Han förordar lokal lönebildning och ökade löneskillnader mellan anställda med samma uppgifter. Det är min bestämda åsikt att det system som skall råda måste garantera att kriterierna och prestationen står i rimligt kontakt till betalningen och kollegors prestation. Godtycket måste med kraft förhindras. En viktig förutsättning för detta är att det förhandlas fram tvingande och tydliga regler för hur detta ska gå till. Inte som idag, när arbetsgivaren ”ensidigt” fördelar potten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)