Jämställdhetens diffusa ansikte

Januari har snart gått till ända. Månadens snackisar kan man finna i det som skett under januaris sista dagar.

Snackisen om valet av kläder. I Frankrike funderar man på att genom lagstiftning förbjuda kvinnor att bära burka. I flera andra länder förs liknande diskussioner. Frågeställningen om att kvinnor utifrån sin religion och kultur skall förbjudas att bära detta klädplagg har onekligen varit en snackis på arbetsplatser, vid cafébord och i många andra sammanhang. Meningarna om detta är självklart delade. Även om jag till min fasa har mött fler som säger att det borde vara förbjudet än att det ska vara tillåtet. Skälet till att man tycker så är av säkerhetsskäl (det kan dölja en brottsling och våldsverkare) eller därför att det symboliserar kvinnoförtryck. Utgångspunkten för det senare är att alla kvinnor som bär burka gör det mot sin vilja, tvingad av en dominerande och förtryckande muslimsk manskultur. Så enkelt kan det naturligt vis inte vara. Det är nog snarare ett uttryck för någonting annat. Kanske som ett uttryck för oro och rädsla för det okända. Skälen till att genomföra denna extremt ovanliga och hårda lagstiftning är svår att förstå. Ett samhälle som skall präglas av den demokratiska andan med dess friheter borde inte motsätta sig människor klädval. Att staten skall reglera hur människor klär sig kan aldrig vara förenligt med ett modernt samhälle som bygger på individens frihet och suveränitet. Brott skall alltid beivras men låt inte valet av kläder bli ett brott.
Om det ska vara någon typ av lagstiftning kring det här med kläder så skulle det väl snarare vara en lag som förhindrar att någon mot sin vilja tvingas bära vissa klädesplagg. Det är rimligare med en lagstiftning som ökar och inte minskar människors frihet. En sån lagstiftning skulle - i så fall - vara lika för alla. Om det sen handlar en bikini, burka, punkrockarutstyrsel eller ”olämplig frisyr” kvittar lika. Nordkoreas ledare Kim Jong-II förbjuder i sitt land ovårdade och utländska frisyrer. Detta anses upprätthålla medborgarnas sunda livsstil.

Snackisen om den jämställdhetsivrande polischefen som knullar på sexmarknaden.Det känns bara sanslöst fördjävligt. Inte bara för att en hög fd polisman viger sitt liv till att föreläsa om moral, etik jämställdhet och aktivt arbetar för att motverka rådande kvinnoförtryck. Inte heller för att en fd polisman organiserar och köper sexuella tjänster. Inte ens därför att dessa sexuella tjänster hade en mycket dominerande och maktutövande inramning. Det var tydligen så mycket mer än bara ett knull.
Sanslöst fördjävligt inte var för sig. Såväl det ena som det andra händer i dagens samhälle. Män – vissa män – går till prostituerade. Inte ok, men. Det sanslöst fördjävliga ligger i att en och samma person står för såväl det absolut vita och det definitivt svarta. Hur är en sån person funtad? Knappast bara en cynisk karriärman med en utpräglad dubbelmoral. Nej det finns nog också någon slags psykiatrisk obalans som tidigare borde ha behandlats.

Vem klipper alliansen och Anders Borg

Det är inte rimligt att man kan vara född i en snödriva. Men, om någon säger sig vara det så är det en deklaration om bakgrund och värderingar. En person som beskriver sig som att vara född i en snödriva är med all säkerhet en norrlänning som växt upp under hårda, enkla och karga förhållanden. När jag senast var till min frisör så inledde min frisörstolsgranne ett samtal med detta uttryck.

En åsikt och en tanke som verbaliserades i samband med att saxen dansade över skullen var frågan om människan, samhället och möjligheten att försörja sig genom ett arbete. Finansministern Anders Borg sa i riksdagen att det ska löna sig att arbeta, med det så avsåg han nog att det skall löna sig i största allmänhet men också att det ska löna sig i förhållande till att vara arbetslös, sjukskriven eller ”lat”. Bidragen (Sjukersättning, A-kassa och Försörjningsstöd) eller regler för rätten till bidrag görs alltmer komplicerade, dyra eller allt svårare att kvalificera sig till. När man förlorat sin rätt till försörjning, då kan man nog säga att det i alla lägen lönar sig att arbeta. Anders Borg och hans allianskompisar har som sin utgångspunkt att alltför många människor på olika sätt ”fejkar” sjukdom eller arbetslöshet. Detta skulle vara mer lönsamt än att arbeta. Ett i de flesta fall oriktigt, cyniskt och orättfärdig analys över människors livsvillkor.

För min frisörstolsgranne är analysen en helt annan. Tillgången, inte av arbetskraft utan av arbetstillfällen är det grundläggande problemet. Frisörstolsgrannen säger någonting som Anders Borg förbiser, nämligen: ”Vi lever väl i ett samhälle där inte alla behövs”. Kanske ligger det något i det. Dagens samhälle skiljer sig från tidigare samhällen på så sätt att allt färre producerar allt mer. Idag råder det knappast någon brist vad det gäller utbud av varor eller tjänster. Snarare är det ett överflöd om man undantar någon eller några produkter i vår varuproducerande försäljningskedja. För egen del har jag märkt att mjölkdisken ibland gapar tom på vissa mjölksorter pga att mjölkbondens kor inte producerat tillräckligt.

Att inte alla behövs, vid en given tidpunkt, kan ställa till en hel del problem för individen men också skada samhället. Frisörstolsgrannen pratar en hel del om hur samhället och dess aktörer skapar ett slags moment 22. Detta ger orimligt mycket av otrygghet och otidsenliga livsvillkor. ”Man måste ha jobb för att få bostad och man får ingen bostad om man inte har jobb”. En djävulsk situation även för en i övrigt exemplarisk medborgare. Om samhällets stödinsatser är alltför svaga (ekonomiskt) och i övrigt bristfälliga så riskerar vi att producera ett trasproletariat som än mer hamnar utanför samhällsgemenskapen samt för övrigt ett samhälle som genererar allt större skillnader mellan dom som har och de som är utan.

Visst ska man med tillgängliga och humana regler motverka att sjukskriva där sjukskrivning inte behövs. Visst ska man med tillgängliga och humana regler motverka arbetslöshet när arbetslösheten inte är nödvändig. Visst ska man med tillgängliga och humana regler verka för egenförsörjning kontra samhällsbidrag. Fast en viktig förutsättning för detta är att var och en – sjuk eller arbetslös – garanteras respekt och trygghet.


Duellen

Sjukligt dumt

Det går knappast att förstå logiken, sansen eller vettet i den borgerliga alliansens beslut om förändrade regler för tusentals sjukskrivna. Tänk dig följande:

1. Du har ett arbete.
2. Du har ett heltidsjobb
3. Du blir sjuk eller drabbas av ett olycksfall. Du kan inte jobba och blir sjukskriven på heltid. Rehabiliteringen och tillfrisknandet fungerar.
4. Du jobbar efter en tid deltid och är sjukskriven deltid.
5. Du strävar på i din vardag för att komma tillbaka och jobba heltid igen. Samhället säger åt dig att detta inte är acceptabelt.
6. Du tvingas söka nytt jobb på den tid du tidigare varit sjukskriven. Du måste gå till arbetsförmedlingen och anmäla dig som arbetssökande.

Det var det som hände undersköterskan Kerstin Nordstrand i Sundsvall.

Läs här om hennes situation

Längtan bortom det närvarande

Längtan är en naturlig del och ingrediens i en människas vardag. Vi har självklart många och skiftande typer av längtan. Det kan som i mitt tidigare blogginlägg handla om en längtan att människor tar det lugnare och uppträder mer glatt. När någon uttrycken längtan så kan man anta att den just då är allenarådande och stark. Så behöver det inte vara. Under den senaste veckan har jag mött några personer med en längtan som satt avtryck.

Det var kvinnan som i två meningar gav uttryck för en längtan samtidigt som det beskrev en utsatthet. Så här sa hon: Att längta efter en egen lägenhet kan man väl göra. Men att bo där! Hon som uttryckte detta hade under ca 10 år levt i ett kommunalt stödboende. Ett boende med kollektiv karaktär med gemensamma utrymmen och därför tillgängliga och närvarande grannar. Dessutom fanns det personal vid vissa tidpunkter. Den sk fria tiden kunde relativt lätt fyllas med socialt umgänge. Den genomförda flytten till eget boende gav henne insikt om att kvällar och helger fortsättningsvis riskerade att bli en tillvaro i isolering och ensamhet.

Sen var det mannen som under 70-talet levde sitt liv som 20-åring. Ett liv och leverne som även idag kraftigt har satt sin prägel på honom. På ett sätt kan man säga att han låtit klockan stanna. Hans yttre 70-tals attribut och hans något nedsatta och handikappande hörselförmåga komplicerade ibland hans tillvaro. Minns hur han i ett sammanhang önskade sällskap till köpcentret. Han skulle genomföra en affärshandling – ett byte av vara. Ville inte gå ensam. Det skulle vara bättre att gå tillsammans med någon för att underlätta varubytet. Det blir enklar då, för jag är en så´n där lågstatusmänniska. Här kan man skönja en längtan efter att få vara respekterad för den man är, oavsett yttre något omoderna och slitna attribut.

Slutligen var det flickan som längtade efter kärlek, uppskattning och ofta gav uttryck för en längtan efter ett traditionellt vuxenliv med arbete, bostad, man och barn. En längtan som kombinerad med den egna naiviteten, känslomässiga översvallningen och bristerna vad gäller socialt samspel ställde till det. Vilket ibland innebar att hon var tillsammans med någon kille, men att det inte blev någon fortsättning. Det stannade vid ett engångstillfälle, ingenting mer. Det är lätt att förstå hur en suktande tös med långsiktiga ambitioner känner sig svag efter dessa erfarenheter.”Vis” av denna erfarenhet hörde jag henne säga:
- Jag har prostituerat mig också. Då kände jag att jag fick upprättelse. Nå´n slags upprättelse.
- ?
- Jag fick åtminstone betalt. Innan så hade jag bara träffat killar som efteråt bara försvann. Nu fick jag åtminstone betalt. Det blev som en upprättelse.

Tre olika uttryck för längtan. Längtan till gemenskap och sammanhang. Längtan till att bli respekterad för den man faktiskt är. Längtan efter vara älskad och uppskattad i sin helhet och inte bara som ett objekt. Det finns åtskilligt av exempel på människors längtan. Det är nog också så att all längtan inte kan/bör gå i uppfyllelse. Vare sig som ett individuellt och privat projekt eller som ett samhällsprojekt. Det förtar dock inte vetskapen om att vi måste se längtan som en viktig drivkraft för utveckling. Det gäller bara att ta ställning till vilka eller vilken längtan som skall utgöra grunden för hur vi politiskt och på andra sätt formar vårt samhälle. I slutändan kan det handla om en valsituation kring regler som stimulerar eller motverkar tex någons längtan att bli rikast i Sverige kontra andras längtan efter trygghet i boendet.

Kanske någonting gemensamt

Det är viktigt att bli förstådd. För det unika med människan är det faktum att vi alltid söker gemenskap med människor i vår närhet. Denna strävan - efter gemenskap – har huvudsaken till syfte att ge förutsättningar för att forma ett liv som känns angeläget, meningsfullt och på alla sätt bra. Nu befinner vi oss i början på ett nytt år. Ett tillfälle som många tar som intäkt för att börja forma ett nytt, nyttigare och bättre liv. Hur såg ditt nyårslöfte ut? Dessutom kommer det under 2010 att vara val till riksdagen. Även detta handlar om hur vi vill forma samhällsgemenskapen och förutsättningarna för våra fortsatta liv.
Därmed är det viktigare än vanligt att vi alla är tydligare mot människor i vår närhet. Det gäller att berätta vad man vill och varför. Det personliga/privat förväntningarna och de partipolitiska budskapen kommer under 2010 att kommuniceras mot varandra. Huruvida de harmoniserar eller inte avgör vårt ställningstagande inför detta viktiga val. Hur det kommer att bli är det idag för tidigt att avgöra. Ett måste man dock lägga fast, nämligen att varje individs röst måste få höras och bli lyssnad på. Möjligheten att påverka ska inte bara vara förbehållet en makt- och marknadsföringselit. Vi alla måste vara med och bidra med önskningar, visioner, förväntningar och krav på nödvändiga förändringar.
Att göra sin röst hörd är viktigt. Häromdagen var jag i T-centralen och rörde mig i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan. På en pelare satt en liten anspråkslös lapp med ett par uppmaningar. (fotot ovan). Den som satt upp denna lapp vill på ett konkret och tydligt sätt påverka hur vi lever i samhällsgemenskapen. Kunde inte låta bli att le/skratta/bli glad när jag noterade vad det stod. Budskapet fungerade i det privata. Kanske kan man också omvandla denna lilla anspråkslösa uppmaning till storpolitik. Vilket politiskt parti kan ge en hemvisst till en samhällsutveckling med ökade förutsättningarna för glädje och mindre av stress – på jobb och på fritid. Ett parti med en politik som motverkar en allt intensivare tidsjakt - skulle gissar jag – få en och annan röst.
Hur budskapet konkret skulle formuleras eller vilka reformer som skulle kunna vara aktuella är jag inte karl till att formulera. Däremot är det viktigt att partier lyckas formulera en politik men också ett budskap som är enkelt, tydligt och förståeligt. Någonting som direkt talar till såväl hjärna som hjärta. Några som i sin senaste kampanj har lyckats utomordentligt bra är Mp. De har en tid haft följande anslag på SL-bussarna. Det lyder någonting i stil med: Nu gör du som en miljöpartist. Kanske har vi också någonting annat gemensamt. Suveränt bra! Jag känner gemenskap. Jag vet vad jag gör. Jag vet vad dom vill.
Kanske skulle det kunna bli något mer.