Mat i eget kök eller på krogen?

Verkligheten känns ibland förvirrande. Avsaknaden av bostäder till alla de som behöver känns orimligt. Ibland verkar det vara som om kroggästen värnas mer än den bostadssökande kommunmedborgaren. Sänkt restaurangmoms för jobb och billigare krognotor är som en käftsmäll på alla de som saknar eget boende och bostad. Där finns familjer som bor under samma tak men tvingas samman av det rationella skälet att ekonomi till att köpa saknas och hyresrätter är bristvara. Där finns det vuxna barnet som av samma skäl tvingas bo kvar hemma utan möjlighet till eget boende och egenutveckling. Där finns de som samhället genom vårdinsatser på foster- och behandlingshem vårdat, men som man tar sin hand ifrån och kastar ut i bostads- och hemlöshet. Där finns alla våra studenter som tvingas leva i kappsäck och utan fast boende under den viktiga och krävande studietiden. Detta och många fler exempel är sådant som skapar eller förstärker omfattningen på den psykiska ohälsan.
Hur kan det i samhällsdebatten vara så tyst kring detta faktum? Sverige kan inte idag på ett hyfsat sätt garantera/erbjuda människor detta grundläggande behov. Tak över huvudet, egen fatabur och en egen sängplats är absolut nödvändigt för att människor skall känna tillförsikt, framtidstro och må väl. Polititik handlar om att på vettiga sätt lösa människors grundläggande behov. Dit hör allas rätt till en bostad. Dit hör inte krognotan!

.

I väntan på vadå?

Idag känns det inget vidare att påbörja dessa rader. Har svårt att den där tråden som ger texten en slags mening och innehåll. Ett vet jag; Nämligen att nyckelordet i min ambition att producera en text är ordet väntan. I livet olika sammanhang utgör väntan ett stort enskilt sammanhang. Alltid finns det en förväntan, längtan och väntan på något. Väntan är oftast irriterande och närvarande. Väntan innehåller så mycket otålighet, samtidigt som den måste genomlevas. Det är väl bara socialdemokratin som i det senaste valet sa sig inte kunna vänta. Vi kan inte vänta, utgjorde en stor del av partiets valaffishering. Det handlade mindre om varför man inte kunde vänta dvs vad det var man avsåg att göra med Sverige om man fick medborgarnas förtroende och kom till makten. I övrigt är nog väntan förknippad med en tydlig önskan om förväntningar om hur man klarar framtiden. Har de senaste dagarna läst Annika Östbergs bok om den väntan som ett långt fängelsestraff i ”främmande” land kan utgöra. I boken, Ögonblick som förändrar livet, berättar hon på ett narrativt sätt om sitt liv som liten flicka – via långt fängelsevistelse i USA - till ett liv i frihet strax utanför Stockholm. Att förvänta, att längta, att hoppas, att försöka påverka mot en speciell riktning utgör bokens kärna. Man får en känsla av att helheten i ett liv är större än summan av de enskilda ögonblicken. Boken ger en god bild av den längtan och den väntan som utgjort och utgör Annikas förhoppningar. Detta är läsvärt, men också de tankar som boken ger kring det korrupta livet i ett amerikanskt fängelse. En korruption som på alla nivåer måste motas bort ur vår gemensamma samhällskropp.

Väntan är central i våra liv. Samtidigt som livet måste levas framledes och bortom denna längtan. Det gäller att skapa sätt och verktyg som kan forma vår förväntan till det liv vi önskar. Att som socialdemokratin sa i valrörelsen; Vi kan inte vänta!, det räcker inte. Det räcker inte heller med att bara vänta. Då lägger vi utvecklingen helt bortom oss själva. Att göra, att agera och att ta ögonblicket och tillfället i akt är såväl politikens som din och min uppgift. Det är idag som morgondagen skapas. Samtidigt som det finns många sorters innehåll i vår väntan så utgör det ändå en viktig ingrediens i mänskligt liv. Vi kan vänta oss så mycket. Allt ifrån stort till smått. Allt ifrån mycket till lite. Själv väntar jag just nu på att promenera till Haninge centrum för att få en svart kaffe, en muffins och en stund med Aftonbladet. I avvaktan på den avfärden så tänker jag skotta lite snö. Hur det kommer att påverka morgondagen har jag ingen aning om. Säkert gör det skillnad. Det är nu som morgondagen formas. Och helheten (livskvaliteten) är större än varje del.