Verkligheten känns ibland förvirrande. Avsaknaden av bostäder till alla de som behöver känns orimligt. Ibland verkar det vara som om kroggästen värnas mer än den bostadssökande kommunmedborgaren. Sänkt restaurangmoms för jobb och billigare krognotor är som en käftsmäll på alla de som saknar eget boende och bostad. Där finns familjer som bor under samma tak men tvingas samman av det rationella skälet att ekonomi till att köpa saknas och hyresrätter är bristvara. Där finns det vuxna barnet som av samma skäl tvingas bo kvar hemma utan möjlighet till eget boende och egenutveckling. Där finns de som samhället genom vårdinsatser på foster- och behandlingshem vårdat, men som man tar sin hand ifrån och kastar ut i bostads- och hemlöshet. Där finns alla våra studenter som tvingas leva i kappsäck och utan fast boende under den viktiga och krävande studietiden. Detta och många fler exempel är sådant som skapar eller förstärker omfattningen på den psykiska ohälsan.
Hur kan det i samhällsdebatten vara så tyst kring detta faktum? Sverige kan inte idag på ett hyfsat sätt garantera/erbjuda människor detta grundläggande behov. Tak över huvudet, egen fatabur och en egen sängplats är absolut nödvändigt för att människor skall känna tillförsikt, framtidstro och må väl. Polititik handlar om att på vettiga sätt lösa människors grundläggande behov. Dit hör allas rätt till en bostad. Dit hör inte krognotan!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar