februari 28, 2010

Vad får det lov att vara


För någon vecka sedan introducerades ett nytt ord i den svenska vokabulären. Vi fick höra om köttklister, någonting som gjorde att man kunde limma ihop många små köttslamsor till en hel och riktig köttbit. Det självklara med denna nya företeelse var att denna möjlighet presenterades som någonting dåligt. Hörde egentligen ingen sakkunnig uttala annat än negativa tankar kring förekomsten av detta nya köttstycke. Krav på märkning – för att varna – kring innehåll och prisbild kändes som avgörande viktig om denna produkt skulle få saluföras eller ej. Helt fel! Om nu detta köttklister inte är miljöfarligt för människa eller natur så borde köttklister betraktas som någonting positivt. Vi får mindre av obrukbara köttslamsor. Det är också ett uttryck för en ”förädlingsinsats” dvs vi tar tillvara på kött som annars hade betraktats som obrukbart.

februari 20, 2010

Det beror inte bara på dig


Vi lever i en tid när det gäller att vara klimatsmart. Det är mycket som står på spel. Och snön bara öser ner. Grannen skottar snö från sina tak. Det gäller att skydda sig mot olyckor och tillkortatkommanden. I det perspektivet är det också intressant att betrakta frågan om klimatpåverkan och klimatsmartheten med andra utgångspunkter än att bara fokusera på det ihållande snöovädret. Det finns andra klimat, samhällsklimat, som också ger avtryck. Författaren Susanna Alakoski ger i tidskriften Fönstret sin bild på hur klimatet över tid har förändrats. Hon uttalar; ”I dag lever vi i ett samhälle där vi har slutat att försöka förstå varför det går åt helvete för människor.” I den nya individualismen ryms inte frågeställningar om att försöka förstå eftersom det individorienterade samhället i mångt och mycket redan har sitt givna svar. Otur och oförmåga! Det beror på dig att du är arbetslös. Det beror på dig om du är tjock. Det beror på dig om du är lågutbildad. Det beror på dig om du saknar rikedomar. Det beror på dig. Det beror på dig. Kravet är att du förhåller dig till allt detta genom att acceptera läget i stunden och att på egen hand och på längre sikt försöka finna strategier för att undvika dessa helveten. Ingenting om att du delar villkor med andra. Ingenting om att det kan finnas orsaker och samband bortom det rent privata som skulle kunna förklara.
I det perspektivet finns idag allför lite av samhällsanalytiskt makroperspektiv på många människors livssituation. Om vi accepterar att endast se samhällsutvecklingen ur ett snävt individualistiskt och privat perspektiv så innebär det också att vi inte vill se och kan förstå varför 10% av arbetskraften tvingats till arbetslöshet. Vem bär ansvaret? Individen eller en bristfällig samhällsstruktur? Kan inte låta bli att tänka på den gamle Ernst Wigforss som för många, många år sedan ställde sig frågan: "Hur har samhället råd att inte låta människor arbeta?" En oerhört intressant frågeställning om man också betänker att alla de värden/tillgångar/ nyttigheter som skapas i ett samhälle är resultat av mänskliga arbetsinsatser. Att inte utnyttja allas vilja och förmåga till att arbeta måste i det perspektivet betraktas som ett orimligt slöseri.


.Aftonbladet om kylan.

Fönstret

februari 14, 2010

Vad får man förvänta sig?


Absolut meningslöst och fan så smärtsamt. Har gått omkring haltande hela helgen. Vistelsen på gymmets löpband gick bra. Sprang i varierande fart med varierad backlutning. Allt kändes fint. Men – helt plötsligt – och utan förvarning började det smärta i höger vad och ”löprundan” måste avbrytas. En 20 år gammal vadmuskelskada gjorde sig påmind. Detta var på fredag och nu söndag har en förkylning också invaderat min kropp. Helgens förväntningar om vila, välmående och högkvalitativa helgaktiviteter har förbytts till att sega omkring i en trött kropp som kräver sömn och stillhet.
Att ha förväntningar på vardagen, framtiden och livet i stort är nog en viktig ingrediens i detta att vara människa. Ett liv utan förväntningar saknar en viktig krydda i livselixiret. Utan förväntningar inget hopp. Utan förväntningar ingen framtid. Utan förväntningar ingen rörelse. Visst! Det är viktigt att forma och uttrycka förväntningar, fast det finns förstås olika typer av förväntningar. Förväntningar skall ändra färdriktningen eller ge lösningar på något mindre önskvärt. Ibland kan man få kunskap om en önskan som man inte kan anse vara av positiv karaktär. En förväntan är en längtan från en position till en annan. I denna rörelse kan det finnas en förväntan som blir svår att betrakta som positiv, rimlig eller önskvärd.
Barbro 73 år har också en kropp som börjat säga ifrån. Efter många år som trapphusstäderska är kroppen till viss del sliten. Trapporna utgör även idag ett viktigt inslag i hennes livsföring. Många trappor utgjorde hennes arbete och gav en inkomst. Idag utgör trapporna – för vart år – ett allt större hinder i hennes livsföring. Barbro bor på tredje våningen i ett hus som saknar hiss. Dessutom är hon sedan många år en inbiten rökare, någonting som idag gett henne andningsproblem. Man orkar ingenting. Tungt att gå i trappor. Tungt att andas. Detta gör att hon – som hon säger – blir sittande på en stol i köket. I detta sammanhang ger hon uttryck för besvikelsens förväntan; ”Och inte dör man heller!”.
Att leva ut sin förväntan är oerhört viktigt. Man får hoppas att någon lyssnar till Barbros negativa förväntan om död och begravning och hjälper till att kanalisera hennes livssituation. Ett lägenhetsbyte till markplan eller med hiss kan få henne att se på livet med större tillförsikt. Det som handikappar en persons livsföring är brister i den egna ”förmågan” men självklart också de miljövillkor man tvingas leva under. En hiss - skulle i Barbros fall – med all säkerhet förändra hennes förväntan.
Sen kan man undra över vilken förväntan det fd socialdemokratiske kommunalrådet i Timrå har, nu när han bytt partitillhörighet. Att denna fabriksarbetarunge – idag över 70 – skulle vända socialdemokratin ryggen och ansöka om medlemskap i moderaterna betraktar jag som oförståeligt. Denne Kenneth Westberg har alltid varit stridbar och prestationsinriktad. Det händer saker runt denna karl, men med hockeyspelaren Per Ledins uttryck; ”Nu är väl råttet mågat!”. Realpolitiken saknar ibland ideologisk hemvist. Pragmatiskt kan man partipolitiskt hamna vart som helst. Ett ställningstagande kring en vägdragning eller någon en typ av organisationsförändring kan rymmas inom många partier. Däremot grunden; Den ideologiska hemvisten och de långsiktiga målen borde inte ens Kenneth Westberg kunna kompromissa om. Nu är han moderat. Innebär det att han varit en ulv i fårakläder eller kommer han att bli det?

.

februari 06, 2010

Att få leva sin dröm


Arbetarrörelsen har i en enda mening formulerat sin vision om det framtida goda samhället. Socialdemokratin såg tidigt som sin uppgift att forma ett samhälla där vi - var och en – skulle kunna leva; Våra bästa stämningars längtan. Alltsedan Hjalmar Branting (1860-1925) första gången gav uttryck för detta har orden utgjort en visionär grund för hur framtiden skall gestaltas.
Även idag anses denna visionära mening ha en central betydelse. Denna poetiskt formulerade mening uttrycker någonting som smakar mumma för de flesta socialdemokraterna. Fast tolkningen och sprängkraften är nog idag en annan än då. När visionen formulerades gestaltade orden en frihet som i sin praktik hade en kollektiv bas och konkret förväntan. Många närde en likartad längtan. Visionen fick sitt utryck i form av en längtan om semester, anständiga anställningsvillkor, rimliga löner, arbete åt alla, god sjukvård, trygga livsvillkor m.m., m.m. Det mer enskilt privata hade en undanskymd och obetydlig roll.
Även idag betyder materiella och kollektiva trygghetsvillkor mycket. Dessa är grundförutsättningar för att leva ett gott liv. Fram till nu har vi i Sverige gjort en välfärdsresa som – tror jag – för länge sedan passerat den verklighet som upphovsmakarna till visionen kunde föreställa sig. Sverige är inte längre liktydigt med fattig-Sverige. Som en konsekvens av vårt välstånd har dagens drömmar eller stämningars längtan en mer personligt, privat och enskild karaktär. Även om dessa ofta kan kategoriseras i grupper med likasinnade så är det inte längre en konkret längtan efter förändringar från en stor och homogen arbetarklass. Utvecklingen har möjliggjort att drömmar av idag - i förhållande till det gamla Sverige – i mindre omfattning handlar om grundläggande baslivsvillkor och oftare om en längtan kring känslor och upplevelser utifrån en relativt stabil, trygg och välfärdsinriktad vardag.
I det perspektivet har den moderna vänstern en intressant uppgift. Hur skall framtidens samhälle formas, när individens ”befrielse” blir alltmer långtgående? När fler möjligheter är möjliggjorda, hur hanterar vi då uppkomna motsättningar? Hur enskilt och personligt fri kan vi bli, inom ramen för ett fungerande samhälle? Utilister pratar om individens totala frihet, under förutsättning att den inte inskränker på andras rätt till sin frihet. Det skulle med ett symbolspråk kunna beskrivas som en inskränkning i ”vargens rätt att äta upp fåret”. Hur kommer den moderna vänstern att formulera en politik där var och en tillåts leva sin dröm och sina bästa stämningars längtan utan att denna utlevelse negativt drabbar någon annan?
Det är viktigt att ett modernt samhälle ger rätt till var och en att leva sina drömmar. Detta måste vara en möjlighet både i stort som smått. Nu några rader av det senare. En av mina arbetskamrater berättade en dag om att hon drömt om mig. Vi hade – i drömmen - ätit glass tillsammans. Efter att ha skojat om detta och jag skämtat över det bara handlat om att äta glass så säger hon: Jag vill vidga min dröm, därför ska vi äta glass idag. Senare under dagen smög vi undan i ett personalrum. Åt varsin Magnumglass och småpratade. Detta kan vara ett sätt att leva ut en stämnings längtan. Men det kan också vara så oerhört mycket mer.

.