Absolut meningslöst och fan så smärtsamt. Har gått omkring haltande hela helgen. Vistelsen på gymmets löpband gick bra. Sprang i varierande fart med varierad backlutning. Allt kändes fint. Men – helt plötsligt – och utan förvarning började det smärta i höger vad och ”löprundan” måste avbrytas. En 20 år gammal vadmuskelskada gjorde sig påmind. Detta var på fredag och nu söndag har en förkylning också invaderat min kropp. Helgens förväntningar om vila, välmående och högkvalitativa helgaktiviteter har förbytts till att sega omkring i en trött kropp som kräver sömn och stillhet.
Att ha förväntningar på vardagen, framtiden och livet i stort är nog en viktig ingrediens i detta att vara människa. Ett liv utan förväntningar saknar en viktig krydda i livselixiret. Utan förväntningar inget hopp. Utan förväntningar ingen framtid. Utan förväntningar ingen rörelse. Visst! Det är viktigt att forma och uttrycka förväntningar, fast det finns förstås olika typer av förväntningar. Förväntningar skall ändra färdriktningen eller ge lösningar på något mindre önskvärt. Ibland kan man få kunskap om en önskan som man inte kan anse vara av positiv karaktär. En förväntan är en längtan från en position till en annan. I denna rörelse kan det finnas en förväntan som blir svår att betrakta som positiv, rimlig eller önskvärd.
Barbro 73 år har också en kropp som börjat säga ifrån. Efter många år som trapphusstäderska är kroppen till viss del sliten. Trapporna utgör även idag ett viktigt inslag i hennes livsföring. Många trappor utgjorde hennes arbete och gav en inkomst. Idag utgör trapporna – för vart år – ett allt större hinder i hennes livsföring. Barbro bor på tredje våningen i ett hus som saknar hiss. Dessutom är hon sedan många år en inbiten rökare, någonting som idag gett henne andningsproblem. Man orkar ingenting. Tungt att gå i trappor. Tungt att andas. Detta gör att hon – som hon säger – blir sittande på en stol i köket. I detta sammanhang ger hon uttryck för besvikelsens förväntan; ”Och inte dör man heller!”.
Att leva ut sin förväntan är oerhört viktigt. Man får hoppas att någon lyssnar till Barbros negativa förväntan om död och begravning och hjälper till att kanalisera hennes livssituation. Ett lägenhetsbyte till markplan eller med hiss kan få henne att se på livet med större tillförsikt. Det som handikappar en persons livsföring är brister i den egna ”förmågan” men självklart också de miljövillkor man tvingas leva under. En hiss - skulle i Barbros fall – med all säkerhet förändra hennes förväntan.
Sen kan man undra över vilken förväntan det fd socialdemokratiske kommunalrådet i Timrå har, nu när han bytt partitillhörighet. Att denna fabriksarbetarunge – idag över 70 – skulle vända socialdemokratin ryggen och ansöka om medlemskap i moderaterna betraktar jag som oförståeligt. Denne Kenneth Westberg har alltid varit stridbar och prestationsinriktad. Det händer saker runt denna karl, men med hockeyspelaren Per Ledins uttryck; ”Nu är väl råttet mågat!”. Realpolitiken saknar ibland ideologisk hemvist. Pragmatiskt kan man partipolitiskt hamna vart som helst. Ett ställningstagande kring en vägdragning eller någon en typ av organisationsförändring kan rymmas inom många partier. Däremot grunden; Den ideologiska hemvisten och de långsiktiga målen borde inte ens Kenneth Westberg kunna kompromissa om. Nu är han moderat. Innebär det att han varit en ulv i fårakläder eller kommer han att bli det?
.
