Arbetarrörelsen har i en enda mening formulerat sin vision om det framtida goda samhället. Socialdemokratin såg tidigt som sin uppgift att forma ett samhälla där vi - var och en – skulle kunna leva; Våra bästa stämningars längtan. Alltsedan Hjalmar Branting (1860-1925) första gången gav uttryck för detta har orden utgjort en visionär grund för hur framtiden skall gestaltas.
Även idag anses denna visionära mening ha en central betydelse. Denna poetiskt formulerade mening uttrycker någonting som smakar mumma för de flesta socialdemokraterna. Fast tolkningen och sprängkraften är nog idag en annan än då. När visionen formulerades gestaltade orden en frihet som i sin praktik hade en kollektiv bas och konkret förväntan. Många närde en likartad längtan. Visionen fick sitt utryck i form av en längtan om semester, anständiga anställningsvillkor, rimliga löner, arbete åt alla, god sjukvård, trygga livsvillkor m.m., m.m. Det mer enskilt privata hade en undanskymd och obetydlig roll.
Även idag betyder materiella och kollektiva trygghetsvillkor mycket. Dessa är grundförutsättningar för att leva ett gott liv. Fram till nu har vi i Sverige gjort en välfärdsresa som – tror jag – för länge sedan passerat den verklighet som upphovsmakarna till visionen kunde föreställa sig. Sverige är inte längre liktydigt med fattig-Sverige. Som en konsekvens av vårt välstånd har dagens drömmar eller stämningars längtan en mer personligt, privat och enskild karaktär. Även om dessa ofta kan kategoriseras i grupper med likasinnade så är det inte längre en konkret längtan efter förändringar från en stor och homogen arbetarklass. Utvecklingen har möjliggjort att drömmar av idag - i förhållande till det gamla Sverige – i mindre omfattning handlar om grundläggande baslivsvillkor och oftare om en längtan kring känslor och upplevelser utifrån en relativt stabil, trygg och välfärdsinriktad vardag.
I det perspektivet har den moderna vänstern en intressant uppgift. Hur skall framtidens samhälle formas, när individens ”befrielse” blir alltmer långtgående? När fler möjligheter är möjliggjorda, hur hanterar vi då uppkomna motsättningar? Hur enskilt och personligt fri kan vi bli, inom ramen för ett fungerande samhälle? Utilister pratar om individens totala frihet, under förutsättning att den inte inskränker på andras rätt till sin frihet. Det skulle med ett symbolspråk kunna beskrivas som en inskränkning i ”vargens rätt att äta upp fåret”. Hur kommer den moderna vänstern att formulera en politik där var och en tillåts leva sin dröm och sina bästa stämningars längtan utan att denna utlevelse negativt drabbar någon annan?
Det är viktigt att ett modernt samhälle ger rätt till var och en att leva sina drömmar. Detta måste vara en möjlighet både i stort som smått. Nu några rader av det senare. En av mina arbetskamrater berättade en dag om att hon drömt om mig. Vi hade – i drömmen - ätit glass tillsammans. Efter att ha skojat om detta och jag skämtat över det bara handlat om att äta glass så säger hon: Jag vill vidga min dröm, därför ska vi äta glass idag. Senare under dagen smög vi undan i ett personalrum. Åt varsin Magnumglass och småpratade. Detta kan vara ett sätt att leva ut en stämnings längtan. Men det kan också vara så oerhört mycket mer.
.
