Laget i mitt hjärta

I prövningens stund får man veta vilka som är ens vänner. Ytterst handlar det om vilka som är beredda att stötta och vilka som likt hyenor ser ett presumtivt offer att sätta tänderna i. Laget i mitt hjärta befinner sig just nu i en tung period. Den senaste turbulensen i föreningen kan skapa grund för negativa trender och tendenser. Det kan också – rätt hanterat – skapa styrka och jävlaranamma. Kanske avgörs det hela av hyenor och supportrar.

”Nubbens” sorti är olycklig. Han symboliserar för många den som byggt lag, organisation och förutsättningar för att tillhöra den svenska eliten. Men det finns andra viktiga kuggar. Det gäller nu att gilla läget. Beror hans avhopp på att han i Timrå nått vägs ände. Man kunde antyda den förklaringen i ett TV-paussnack under LG-hockey Tour. Om han har ambitionen att bygga stort och de ekonomiska villkoren inte medger det, då blir skilsmässan oundviklig. ”Nubben” skall ha lycka och framgång i Frölunda. Nu gäller det att hitta en ny ”Nubbe” som med små medel (i jämförelse med drakarna) ser utmaningen att bygga lag med hjärta, ambition, energi och slagkraft. En klonad men något yngre ”Nubbe” vore inte helt fel.

Lagets skador är olyckligt. Fy faan för Wikegård som i hockeykväll på sin ”värsting lista” ger en käftsmäll till lagets doktor.
– Man måste gå till botten med allt och den första som borde avgå är doktorn, säger Wikegård.
Helt onödigt kan jag tycka. Visst finns det anledning till en viss oro. Timrå och långa skadelistor känns ibland som synonyma begrepp. Laget spelare drabbas ofta av ”förslitningsskador”. Kanske tränar laget något annorlunda än andra och att detta sliter på vissa. Fredrik Warg i MoDo har uttalat sig om detta. Han framhåller och säger sig gynnas av det sätt som sker i Timrå. Andra kanske missgynnas.

Lagets attityd är viktigt. På papperet har nog Timrå aldrig haft ett mer slagkraftigt lag. Nu förmörkas denna bild av långtidsskador och annat djävulskap. Att det blir energitapp kring detta är nog oundvikligt. Samtidigt finns det anledning att vara förhoppningsfull. Timrå får fortsatt mitt stöd. Tror att laget trots en lång förlustrad har kapacitet att resa sig och komma tillbaka. Med spelarnas proffsiga inställning och med Timrås adelsmärke av stark, intensiv och uppoffrande skridskoåkning kommer laget att överraska många expertkommentatorer.

Supportrarna är en oumbärlig tillgång. Nu gäller det att visa färg. Min dotter bor långt ifrån EON-arena. Som nyfödd hade hon fysisk kontakt med Timrå och trakten runt Östrandsfabriken. Idag bor hon i kungliga huvudstaden. Hon är dock en inbiten Timråsupporter. En viktig anledning till detta har varit Timråklacken med sin trumma, sitt engagemang och sin varma humor. Man gav dessutom uttryck för en kärlek till laget och man skrek inte okvädesord över domare eller motståndare. Det var ”Vi älskar Timrå” och inget ”Vi hatar Modo”. Åter till detta!

Det är nu det gäller. Fighters don´t quit.

-Vi ger… vi ger… vi ger aldrig upp (bom,bom)!



Även publicerad i: Dagbladet-Sundsvall den 20 februari

Inte gärna utan hjärna

Ärthjärnor finns inte, men helt säker kan man inte vara. Däremot finns det människor i maktposition, som tänker om framtiden. Dessa brukar ha en speciell relation till vardagen. Först tänker man lite och sen beordrar eller förväntar man sig att förändringen skall ske. Medinflytande, delaktighet och att personalen är verksamhetens viktigaste resurs är ord och omdömen som bara har sin självklara plats i dokument eller vid högtidstal. I verkligheten lyser dessa uttryck med sin frånvaro. Där i vardagen är det ”maktelitens” världsbild som gäller.

Förutsättningarna för att människor skall ställa sig positiv till förändringar, förbättringar och förnyelse av verksamheter är att de som ”drabbas” känner trygghet i förändringen. När något skall ges nytt innehåll behövs trygga och förstående aktörer -i alla led - för att lyckas och för att inte skapa ohälsa.

Så här kan det under en vecka gå till på en arbetsplats. All personal samlas till informationsmöte. Man får vid detta möte veta att arbetsgivaren avser att göra en större omorganisation för att möta framtidens krav. Den nya organisationen presenteras i stora drag till struktur men inte till innehåll. En information som därefter utgör ett naturligt samtalsämne arbetskamrater emellan. Det föds oro. Och det utkristalliserar sig en uppgivenhet. Vissa moment i arbetet kommenteras med ”det är väl ingen idé nu, vi ska ju ändå…” Efter ytterligare någon dag får man i media läsa att verksamheten skall privatiseras. Vad är det nu som gäller? Blir det en ny organisation eller kommer verksamheten att omvandlas med en ny huvudman? Oron och frustrationen växer. Nu vet personalen absolut ingenting. Frågan om privatisering bekräftas senare av ett dokument daterat för tiden vid informationsmötet. Man visste nog, men sa inget är numer en vanlig kommentar från golvet. Tryggheten i förändringen finns inte där och förtroendet för ledningen har fått sig en allvarlig knäck.

Dessutom finns det ett dokument som anger verksamhetsinriktningen för 2008. I detta dokument behandlas utvecklingsområden för den närmaste tiden. Där finns inget skrivet om vare sig omorganisation eller privatisering. Det går inte med bästa vilja i världen att förstå strategin bakom detta informationsvirrvarr. Vad ville man från ”ledningen” sida uppnå under en vecka i januari?

Det låter otroligt, men finns det ärthjärnor?