Det pekar åt olika håll

Nog faan pekar det åt olika håll. Mer precis än så går det nog knappast att vara. Och enkelt är det absolut inte. Livet alltså! FN har proklamerat att 2008 är potatisens år samtidigt som andra förordar kolhydratminskad kost. Potatis blir å ena sidan en produkt som har positiva egenskaper på folkhälsan. Å den andra sidan är den förkastlig som föda och bringar ohälsa eftersom den höjer blodsocker, skapar omotiverad hunger och är en dålig viktväktare. Det är upp till oss människor att välja ståndpunkt. Vad vi vill tro på och verka för är ofta bättre än att lita på gängse vetenskap. Den beskriver inte alltid entydigt hur saker och ting förhåller sig. Det finns mycket motstridiga uppfattningar i den vetenskapliga världen. Kanske är vetenskap oftare belagda åsikter än objektiva värden som förklarar världen.

Det må vara en sak när olika intressen argumenterar för sin sak, i strid med andra. Värre är det om man inom en sfär/organisation har skilda åsikter för hur saker borde ordnas och lösas. Våra statsstyrande partier – Alliansen – kan verkligen konsten att spela upp olika scenarier kring samma verklighet. Först var det den ökade otryggheten genom sänkta ersättningsnivåer för arbetslösa och långtidssjuka som skulle ge fler människor i arbete. Svårt att förstå hur den ekvationen hängde ihop. På samma sätt minskade anslagen till komvux och arbetsmiljöfrämjande åtgärder. Det gick åt skogen och nu tvingas man lägga tillbaka pengar. Fast det är långt ifrån en återställare, eftersom besparingarna var vida mycket större än vad som nu sker. Sedan kom FRA-frågan att dominera debatten några dagar och vi fick se Alliansens vimmelkantiga behandling. För att följas av svängningarna kring Försvarsbudgeten. Det pekar sannerligen åt olika håll i Allianssverige.

Tämligen omgående kan man tycka att vissa ord har samma innebörd. En bekant till mig beskrivs ofta som gränsöverskridare och gränsövergångare. När detta uttalas så menas att personen har egenskaper som är bra, positiva och framtidsinriktade. Att ifrågasätta och pröva nytt är en god egenskap. Det är med hjälp av denna vilja och förmåga som samhällen och världen ständigt förnyas. Utan gränsöverskridare så levde vi nog fortfarande i mycket primitiva livsformer. En annan kompis – patient i psykiatrin – får ofta epitetet gränslös. Då menas något helt annat. När de orden formas så menar man att hon inte har förmåga att uppträda på ett accepterat, korrekt och normalt sätt. Ett gränslöst beteende måste (be)gränsas. Att finnas i gränslandet är sannerligen ingen grannlaga uppgift. Det spretar och pekar sannerligen - även där - åt olika håll.

Ska man bry sig?

Det är viktigt att engagera sig. Och det är viktigt att bry sig. Bry sig om såväl medmänniskor som sig själv och den globala miljön. Under senare tid har en hel del engagemang fokuserats på den nya FRA-lagen. För egen del känner jag mig helt kall. Bryr mig helt enkelt inte. För min del handlar den frågan mer om samhället ska ge sig rätt att ”spana” efter brottslig aktivet eller ej. Ja eller Nej för att söka informationen är den grundläggande och viktiga frågan. Som en konsekvens av mitt svar – ja - så överlämnar jag med varm hand till våra beslutsfattare att formera detaljnivån utifrån begrepp som integritet, demokrati och juridik. Tycker dessutom att frågan fått alldeles för stor plats i media. Den framstår för mig som en pseudopolitisk fråga som vagt engagerar i folkdjupet, men som möjliggör en intensiv politisk käftsmällardebatt bland den etablerade tyckareliten. Vad som slutligen görs och hur lagen slutligen utformas kommer nog sedermera för folkflertalet att vara dolt i mörker.
Samtidigt kan man säga att FRA-debatten sker på bekostnad av andra mer nära och konkreta oförrätter som nyfattigdomen, hemlöshetsproblematiken och nedrustningen av psykiatrin.

Förresten! Finns det ett engagemang på gott och ont? Har just avslutat läsande av romanen Varulvsvalsen av Sigge Eklund. I den boken beskrivs sannerligen engagemangets såväl fram som baksida. Att vara anhörig och närstående till en drogmissbrukare lockar självklart till engagemang. Ingen vill att en när och kär går under av missbruk och misär. Att stödja, att hjälpa, att tvinga och att med alla medel försöka få stopp på en närståendes återfall kräver mängder av energi och ett stort engagemang. Uppenbart blir det en kamp för det goda mot det onda (droghelvetet), men trots det kan det ibland finnas tvivel om det självuppoffrande engagemanget är den rätta vägen. Drogen tär på missbrukaren. Engagemanget, motgångarna och missbrukaren tär på dom som bryr sig och vill hjälpa. Det närvarande engagemanget kan måsta betalas med stora personliga offer.

Varulvsvalsen beskriver en vardag som delas av många personer som finns i närhet av aktiva missbrukare. Missbrukare som ofta på mer än ett sätt lever ett liv med ett destruktivt innehåll. På ett vis känns boken i någon mening dokumentär. På ett annat sätt känns den mer filosofisk i den meningen att den också ställer frågan om engagemangets gränser. Var går gränsen mellan engagemang på gott och ont?