Ska man bry sig?

Det är viktigt att engagera sig. Och det är viktigt att bry sig. Bry sig om såväl medmänniskor som sig själv och den globala miljön. Under senare tid har en hel del engagemang fokuserats på den nya FRA-lagen. För egen del känner jag mig helt kall. Bryr mig helt enkelt inte. För min del handlar den frågan mer om samhället ska ge sig rätt att ”spana” efter brottslig aktivet eller ej. Ja eller Nej för att söka informationen är den grundläggande och viktiga frågan. Som en konsekvens av mitt svar – ja - så överlämnar jag med varm hand till våra beslutsfattare att formera detaljnivån utifrån begrepp som integritet, demokrati och juridik. Tycker dessutom att frågan fått alldeles för stor plats i media. Den framstår för mig som en pseudopolitisk fråga som vagt engagerar i folkdjupet, men som möjliggör en intensiv politisk käftsmällardebatt bland den etablerade tyckareliten. Vad som slutligen görs och hur lagen slutligen utformas kommer nog sedermera för folkflertalet att vara dolt i mörker.
Samtidigt kan man säga att FRA-debatten sker på bekostnad av andra mer nära och konkreta oförrätter som nyfattigdomen, hemlöshetsproblematiken och nedrustningen av psykiatrin.

Förresten! Finns det ett engagemang på gott och ont? Har just avslutat läsande av romanen Varulvsvalsen av Sigge Eklund. I den boken beskrivs sannerligen engagemangets såväl fram som baksida. Att vara anhörig och närstående till en drogmissbrukare lockar självklart till engagemang. Ingen vill att en när och kär går under av missbruk och misär. Att stödja, att hjälpa, att tvinga och att med alla medel försöka få stopp på en närståendes återfall kräver mängder av energi och ett stort engagemang. Uppenbart blir det en kamp för det goda mot det onda (droghelvetet), men trots det kan det ibland finnas tvivel om det självuppoffrande engagemanget är den rätta vägen. Drogen tär på missbrukaren. Engagemanget, motgångarna och missbrukaren tär på dom som bryr sig och vill hjälpa. Det närvarande engagemanget kan måsta betalas med stora personliga offer.

Varulvsvalsen beskriver en vardag som delas av många personer som finns i närhet av aktiva missbrukare. Missbrukare som ofta på mer än ett sätt lever ett liv med ett destruktivt innehåll. På ett vis känns boken i någon mening dokumentär. På ett annat sätt känns den mer filosofisk i den meningen att den också ställer frågan om engagemangets gränser. Var går gränsen mellan engagemang på gott och ont?