Det finns mycket som tyder på att kunskapen om den psykiska ohälsan blir allt bättre. Det finns en hel del forskning kring den psykiska ohälsans orsaker och hur den på bästa sätt skall behandlas. Samtidigt som vetenskapen kring psykiatri blir alltmer vederhäftig verkar det som om ramen och villkoren för dess tillämpning blir allt trängre. De politiska utspelen om resursförstärkningar inom den psykiatriska vården verkar i allt väsentligt vara tomma ord och saknar helt relevans. Min erfarenhet är att förutsättningarna för god psykiatrisk slutenvård blivit allt sämre.
Den psykiatri jag refererar till har sitt upptagningsområde i kommunerna Nynäshamn, Haninge och Tyresö. Kommuner som under de senaste 10 åren haft en rejäl befolkningsökning samtidigt som vi vet att den psykiska ohälsan i befolkningen på intet sätt har minskat. Den har enligt gjorda bedömningar ökat. Under denna period har det för dessa tre kommuners medborgare inneburit att två vårdavdelningar lagts ned. Två vårdavdelningar med sammanlagt 14 vårdplatser. Konsekvensen av denna besparing har till viss del inneburit större krav på de två kvarvarande avdelningarna. Större krav som inneburit ett visst ökat patientantal (+2 platser) och därmed mindre ytor för patienterna att vistas i och färre enkelrum. Dessutom – för att möta aktuellt behov – ökar patientomsättningen dvs patienten kan bli hemskriven tidigare än vad som i den gamla organisationen ansågs vara nödvändigt. Med resultat att patienten ibland inte tillräckligt har återhämtat sig och därför snart kommer på retur eller tvingas utstå onödigt och slitsamt lidande utan professionell och daglig uppsikt.
Därefter har det gått några år och verksamheten har stabiliserats kring ändrade och försämrade villkor. Då kommer nästa stora omvälvande förändring (2009) av villkoren för den psykiatriska slutenvården. Fortfarande pratas om att psykiatrin tillförs resurser i budget, men ingen har sett någon resursförstärkning i de konkreta verksamheterna. Den här gången är det ett politiskt beslut om att den öppenvård som tidigare skett i samma organisatoriska ram som slutenvården, skall skiljas från psykiatrisk slutenvård med en rad förödande konsekvenser. Öppenvården privatiseras och sköts numera av den privata aktören Carema Hjärnhälsan. Slutenvård och öppenvård kan och ska fungera som kommunicerande kärl och samarbeta kring personer som behöver stöd och psykiatrisk kontakt längre tid än bara vid en inläggning. Dessutom sker en hel del samarbete med aktuell kommun. Privatisering av öppenvård innebar således att vi gick från 2 samarbetspartner med en del samsynsproblem till 3. Den som alltför ofta får sitta emellan i sådana situationer är den med psykiatrisk ohälsa. Kärnkraftsdebattens långbänk har fått ett nytt ansikte. För sakens bästa kan nu varje aktör hårt hålla i sin plånbok och tycker att någon av de andra ska betala för nödvändiga insatser.
Dessutom innebär en delning av slutenvård och öppenvård en rad organisatoriska förändringar som i slutänden även det drabbar den vårdbehövande. Även här har den egna ekonomin hos varje vårdgivare sin betydelse och grund. Den ”nya” öppenvården med sin nya plånbok och sina nya chefer agerar utifrån sina centrala intressen. Ett av dessa är givetvis att skapa avkastning/vinst på verksamheten. När detta sker - i en tidigare sammanvävd organisation - så får det konsekvenser även för den som inte beslutar någonting. Låt mig ta några exempel;
a) Kommunen och landstinget (öppenvården) samverkar med verksamhet kring en gemensam mottagning i ett bostadsområde. Den nya privata öppenvården tycker att hyrorna är för dyra. Flyttar och slår sönder en samordnad och väl fungerande verksamhet.
b) Den slutenvård som kvarstår, när öppenvården privatiseras är alltför liten för att bedrivas i egen organisation. Sammanslås med psykiatri Söder, med allt vad oro det innebär för såväl personal som patient.
c) Den tidigare ”gemensamma” ekonomin möjliggjorde komparativa fördelar. Personalrestaurangen inte längre lönsam och försvinner därför.
d) Öppen och slutenvård finns i samma lokaler. Förhandlingar om vem som ska betala vad i hyra och vad man behöver för sin verksamhet förhindrar att vissa utrymmen samutnyttjas. Gemensamma utrymmen som motionsrum, konferenssal m.m. blir problematiska eftersom ingen har på egen hand ett tillräckligt stort utnyttjande.
e) Slutenvårdens budget är otillräcklig för att hålla igång en väl fungerande patientmatsal. Kökspersonalen sägs upp och restaurangen läggs ned. Idag är det tomma och outnyttjade ytor. Osäkert vem som betalar hyran.
f) Sodex börjar leverera mat i matkantiner. Patienterna får börja äta sin mat i avdelningens kök (lägenhetskök).
g) Mathållningsregler tvingar ledningen besluta att ingen mathållning skall ske i avdelningens kök (lägenhetskök). Måltiderna tillhandahålls nu på avd i det sk vardagsrummet. Patienten är inte längre välkommen i köket, av hygieniska skäl.
h) Patientutrymmet blir allt mindre. Nu återstår rummet med sängen som ofta delas med annan patient, korridorer, ett mysrum och ett vardagsrum som tillika är matsal. Övriga utrymmen till personalen.
i) Öppenvården beslutar utifrån bla ekonomiska skäl (billigare hyra) att flytta även från sjukhusinrättningen till lokaler i anslutning till Haninge C. När så blir fallet tvingas också slutenvården att söka sig nya billigare lokaler. Det pratas i dagarna om en framtida flytt till Dalens sjukhus. Närhetsprincipen har då definitivt övergivits. På 10 år har Nynäshamnsbon med psykisk ohälsa och behov av slutenvård tvingast göra sina sjukhusresor i olika längd. För 10 år sedan hade man sitt Mini-sjukhus i Nynäs. Därefter fick man bege sig till Haninge för att i framtiden ev bege sig till Enskede och Dalens sjukhus för att få tillgång till nödvändig slutenvård.
Som personal får man ofta höra att vi skall bedriva verksamheten med fokus på patienten i centrum. Med det för ögonen innebär förändringar detsamma som förbättringar. Det är knappast det som skett den senast tiden. Hur länge kan det få fortsätta så här?
