Hur ser bilden av oss ut?

Hur var det August Strindberg sa? Var det detta, att det sannerligen inte är lätt att vara människa. För hur vi än gör så finns det möjlighet att tolka, misstolka och på annat sätt gå förbi varandra när man tillämpar relationsskap. Människan är en social varelse som gärna lever i flock. Vid sidan om detta mänskliga och för oss naturliga flockbeteendet utvecklar vi unika relationer till personer i vår omgivning. När vi lär känna varandra så genomgår små vardagskurser i att ge och få av den personlighet som syns bakom den uppvisade masken. Resultatet av dessa möten skapar förutsättningar för relationer med djup eller att den får en mer ytlig karaktär. Det kan säkert vara olika saker som avgör om det blir det ena eller andra. Att som individ vara tydlig i vad man tycker och tänker är på ett sätt a och o. Om omgivningen skall gissa sig till vad man vill och önskar så blir det nog svårt och komplicerat. Fast kärlekens och den djupa vänskapens språk handlar nog också om något annat än att bara ta emot och bearbeta tydliga och konkreta ordvändningar i ett odiskutabelt budskap. Människans behov av uppskattning döljer också detta att bli förstådd eller förstå utan att beteendeordern är speciellt precist formulerad. Det är nog också viktigt att undvika en situation som uttrycks i Peter Kihlgårds roman om Kicki och Lasse. I den kan man bla läsa: egentligen gjorde du inte som jag ville. Du gjorde bara som jag sa.

Att vara det man lovar!

Det är sannerligen inte allt som är vad det ser ut att vara. Häromdagen gick jag förbi – vad jag trodde – en klädhängare. Döm om min förvåning när man på ett infoblad kunde läsa att man inte borde använda denna robusta konstruktion till att hänga kläder på. Den kunde nämligen tippa om man hängde en eller annan jacka på den. Allt är sannerligen inte vad man tror. Mot bakgrund av detta så finns det också anledning att fundera över bilden på personer, karaktärer och den svenska arbetarrörelsens ansikte utåt och den dolda själens avsikter. Saknar svensk fackföreningsrörelse den själ som gjort den till den lilla människans tro på en bättre och ljusare framtid? Har Wanja Lundby-Wedin låtit sig förblindats av ett ”herrskapsliv” där den officiella tanken om jämlikhet, jämställdhet och rättvisa sägs ut, men att det är på låtsas. Tycker man egentligen att det är en traditionellt borgerlig värdering om människors olika värde som osynligt men grundmurat leder en i ens vardagliga gärning.

Detta får man för ögonen när man tänker på den senaste AMF-skandalen med orimliga bonus- och pensionsavsättningar. Denna skandal sätter fokus på en för arbetarrörelsen viktig fråga. En gång i tiden företräddes anhängare av arbetarrörelsens värderingar av ledare som till viss del delade sina anhängares vardag. Visst hade många det bättre men gapet i livsvillkor var inte avgrundsdjupt. Det var inte alltför länge sedan som Tage Erlander avslutade sin statsmannakarriär. När det begav sig genomförde Socialdemokraternas ungdomsförbund en insamling för att bygga och ge paret Erlander en villa där man kunde leva som pensionärer på ålderns höst. Paret Erlander hade trots lång och trogen tjänst i staten och partiets tjänst inte gjort sig någon förmögenhet. Om man jämför detta – som skedde för drygt 30 år sedan med dagens politiker så växer helt andra bilder fram. Tänk bara Göran Persson och det egna godset i Sörmland så framträder en markant skillnad. Visst kan vissa av rörelsens företrädare lockas att högre prioritera makt och höga inkomster framför en genuin och äkta tro på arbetarrörelsens själ om ett samhälle som inte skilja på fattig eller rik.

Dagens arbetarrörelse kan man nog betrakta som oerhört stark. Samtidigt som den också måste ses som mycket svag. Den kan således ses utifrån två perspektiv. Å ena sidan är det en organisation som kan ses som ett företag med stora tillgångar i form av kapital och fastigheter. Man förvaltar medlemmarnas pengar. Detta sker i mångt och mycket på de villkor som råder i dagens marknadsorienterade och vinstmaximerande vardag. I den meningen blir det ingen skillnad på om Wallenbergarna eller LO förvaltar sina tillgångar. Och i det sammanhanget blir det också troligt att arbetarrörelseföreträdare lockas till att ha samma syn på ledarskapet och hur dessa ska premieras och avlönas. Kraften i motståndet blir alltför svagt, oäkta och anses inte vara framgångsrikt. Det är det som drabbat Vanja Lundby-Wedin. Jag vill inte för en sekund tro att hon inte vetat vad hon gjort. Snarare är hon ett av många offer för den kultur och de värderingar som finns i den ekonomiska företagareliten. Det är beklagligt att hon och andra inte väljer att göra aktivt motstånd även om det kanske skulle ske på bekostnad av en något lägre avkastning. Man måste trots allt försöka göra så att man sover bra om natten och törs visa sitt ansikte.

Å andra sidan är rörelsen – för stunden ganska svag – eftersom alltför många människor i opinionsundersökningar och på annat sätt tvivlar på rörelsens förmåga att hantera rådande situation. Det räcker inte att kritisera alliansen med mantrat ”för lite och för sent”. Om man ska bli trovärdig så gäller det nog att utifrån sin själ om jämlikhet, jämställdhet och rättvisa formulera tankar om en möjlig och önskvärd framtid. En klädhängare måste fungera som en klädhängare. Det räcker inte bara med att se ut som en.