juni 27, 2011

Två sidor av samma mynt



Det är över 30 % av en tillfrågad grupp människor som tycker att de ofta konsumerar sånt som man inte behöver. Hur svårt kan det vara att förhålla sig gentemot det? Mellan teori och praktik kan det ibland vara en hel ocean. Det förhållandevis enkla verkar i det närmsta att vara en omöjlighet. Människan är en besynnerlig varelse. Läste för en tid sedan en bok och vill här förmedla ett citat som jag tror är sant men som också ger ytterligare en bild av hur man kan förhålla sig till livet. ”Det har funnits män som utplånat hela befolkningar och som på kvällen stått och vattnat sina blommor och rörts till tårar över en fågelunge som fallit ur boet. Någonstans inom oss finns det en strömbrytare. Efter behov slår den av och på strömmen till hjärtat.” (Ur: Eld, jord och vind av Susanna Tamaro).

Sannolikt kan man betrakta dessa mänskliga egenheter och konflikter mellan hur man kan vara, hur man borde vara och hur man är som alltför vanliga. Ibland riktigt jobbiga att hantera men ibland också som ett resultat av obetänksamhet. En nyupptäckt bekant till mig åskådliggör också på ett bra sätt denna konflikt. Att utbilda sig och vilja jobba som socionom skvallrar om ett solidariskt och stödjande sinnelag. Man vill göra nytta och man vill vara ett stöd för människor i en utsatt situation. Det egna jagets vilja har sina gränser i hur man kan och får utföra sitt arbete. Som socionom i verksamhet för försörjningsstöd (fd socialbidrag) så kan följande scenario uppträda. In på ditt tjänsterum kommer en kvinna i 55-årsåldern. Efter en stunds samtal förstår socionomen – som vi kan kalla Petra – att denna dam är en person som jobbat hela sitt liv. Att det är en kvinna som utan krusiduller har betalt sin skatt och sina avgifter. Efter ett långt och intensivt arbetsliv och med idogt hemarbete för att fostra och ge stöd åt två barn har nu sjukdom och elände kommit som ett brev på posten. Anamnesen säger att det är en rejäl kvinna som alltid gjort rätt för sig och som aldrig klagat eller krävt någon nämnvärd hjälp. Nu står hon i en allvarlig situation. Kroppen har sagt ifrån. Hon är rejält sjuk. Fast med dagens virrvarr av tidsgränser och byråkratiska regler så har detta hänt att hon av läkare har klassats som för sjuk för att arbeta och orkar/kan inte gå tillbaka till sitt gamla jobb. Hos försäkringskassan har också sjukasseperioden gått till ända pga av en byråkratisk regel så blir det slut på ersättning. Nu återstår att gå till arbetsförmedlingen och anmäla sig som arbetssökande. Där säger man att hon är för sjuk för att arbeta och nekar henne A-kasseersättning. Det är då hon tvingas till socialförvaltningen och hamnar hos socionom Petra för att klara sin försörjning. Det är väl en rättighet kan man tycka, men det som händer är att Petra vet en sak som gör ekvationen omöjlig. Innan man kan få försörjningsstöd så får man inte ha några tillgångar. I den utredning som Petra gör så har hon fått veta att kvinnan står som hälftenägare till en mindre sommarstuga. Den måste man göra sig av med om man under en tid ska kunna beviljas försörjningsstöd. Den hårda och ohumana världen vill Petra inte vara en företrädare för. Det är därför som hon inte längre vill jobba som socionom. Om att hjälpa innebär att stjälpa, då kan det kvitta.