Efter att ha träffat Birger framstår det som alltmer klart och tydligt. Mannen har nått en mycket ansenlig ålder. I allt väsentligt fullt frisk och klar i knoppen. Bor i en trivsam 1:a och får dagligen ett kvällsbesök av en närboende dotter. Hemtjänsten är också närvarande. En gång i veckan hjälper de honom att handla livets nödvändigheter. Allt verkar frid och fröjd. Vad saknas denne ädle och ålderstigne man? Påtagligt inte speciellt mycket. Visserligen har knän och leder börjat krångla de senaste åren. Det har resulterat i att Birger i stort sett hänvisas till det som finns i ettan. Att bo på andra våningen i ett hus som saknar hiss är ett tillräckligt stort hinder för att man tar sig ut. Att sedan på skröpliga och svaga ben förflytta sig där ute gör inte valen möjlig. Valet mellan det man måste och det man inte kan är inget val. Ingen valfrihet här inte.
Han har det bra Birger fast något fången och isolerad i sin lilla lägenhet. Det är ok för honom men han har också ett önskemål om att få bo på ett äldreboende. Ett boende som ger trygghet med personal och ger möjlighet till ett socialt umgänge med såväl personal som andra boenden. En livskvalitet som för de allra flesta känns naturlig och självklar men som i vissa sammanhang kan anses vara en svåruppnåbar verklighet. Och tänker man efter så kan livet verka isolerat och ensamt för den som varje dag tvingas leva 24 timmar om dygnet med bara sig själv, i sällskap med Radio/TV och sina alltmer fantasifulla tankar. Tankar som ibland kan leda fel. Känslor av otrygghet och psykisk ohälsa som resultat av ensamhet och isolering är ett tillstånd som mer måste uppmärksammas.
Sedan millenniumskiftet så har samhället och våra politiker styrt om synen på vad äldreomsorgen får kosta och vad den skall innehålla. Minns så väl när man började prata om att den långsiktiga äldreplaneringen skulle bli mer slumpmässig i utbyggnaden och att äldre i större och längre utsträckning skulle bo kvar i sina lägenheter. Endast mycket höga omvårdnadsbehov skulle kvalificera till särskilda äldreboende med personal och annan service. På ett sätt en god, rationell, ekonomiskt försvarbar och human utveckling. Men inte för alla! Minns hur Birgitta genom energiskt egenarbete för trygghet i boendet – mot alla odds – lyckades få flytta till Parkvillan i Västerhaninge. Hennes omvårdnadsbehov hade ur medicinskt eller hemtjänstnivåperspektiv ännu inte nått rätt nivå. Hon var fortfarande för kry, men hennes känsla av otryggheten trots larmklockan runt armleden och hennes envishet gav henne ändå en plats på ett äldreboende. Knappast skulle detta kunna hända idag. Nu när utbyggnaden av platser kraftigt bromsat upp. Ett är då säkert! Dåtidens Birgitta finns även idag. De som inget högre önskar än att sina sista år få leva i trygghet och gemenskap med en hoper medmänniskor. Kanske är Birger med sina dryga 90 en person som borde få chansen till att bo i ett av våra äldreboenden. Fast då gäller det att skapa platser och prioritera livskvalitet och omvårdnadsinsatser utifrån någonting annat än behovet av medicinsk hjälp, brandvarnare och mikrouppvärmda matlådor. Den drygt 90-åriga Birger borde om han vill garanteras ett boende som tillfredsställer hans behov av social gemenskap med andra och inte behöva uppleva ensamhet och isolering i en lägenhet på andra våningen.
Politik handlar om att förbättra villkor och förutsättningar i människors vardag. En god omvårdnad bland våra äldre skulle ge många goda effekter. Likt ringar på vattnet skapas trygghet, välmående och sysselsättning.
Vilket parti tar ansvar för att de som vill kan välja äldreboenden av god kvalitet?
