Man kan nog på goda grunder känna skepsis och negativa vibbar kring den alltmer dominerande marknadsekonomin. Nuvarande finanskris och lågkonjunktur undergräver tilltron till dess välfärdsskapande förmåga. Genom historien (de senaste 200 åren) har mänskligheten på olika sätt försökt undanröja marknadsekonomins negativa effekter. Socialliberalismen kan sägas vara ett utslag av detta. Kommunismen med sina krav på planhushållning är en annan. En hel del utav planhushållningsmetodiken med enbart statligt ägande tillämpades i Sovjet. Tanken var god. Sovjet som alla andra samhällen präglas av att behoven alltid överträffar de tillgängliga resurserna (råvaror, arbetskraft, teknik och kapital). Med denna vetskap så ville man skapa ett system där produktionen skulle styras av behov och av det som var bäst för individen ur ett samhällsperspektiv. Som en parentes kan man nämna att det i lag proklamerades allas rätt till arbete. Ingen arbetslöshet accepterades. Fast det blev nog både dyrt, ineffektivt och teknikfientligt. Bättre med 10 sopar och 10 sopare än en person som kör en sopmaskin.
Ett utav planhushållningens grundpelare var dock att man skulle sätta upp volymmål. Om dessa olika volymmål uppnåddes på de olika fabrikerna så var man duktig och olika typer av bonus kunde ges till fabriksledningar och andra. Fast komplikationsfritt var det inte. Det fanns exempel på hur volymmålens uppfyllelse gav fel resultat. Detta berodde på att man på vissa produktionsställen var mer intresserad av att få bonus än att göra det som var gott för samhället och dess medborgare, Den forne sovjetledaren Chrustjev raljerade ofta över detta när han såg hur saker och ting ibland utvecklade sig. Om volymmålet på en spikfabrik var satt till en produktion i ton spik/år. Då lönade det sig för fabriken att göra få men tunga spikar. Inte vad folk ville ha och köpa utan det som uppfyllde målet. Om målet på en skofabrik var satt i antal tillverkade skor under ett år så kunde de bonustörstande fabriksdirektörerna styra en produktion mot många men mycket små skor (tar lite råvaror) eller att specialisera sig på en typ av sko (vänsterskor e.dyl).
När nationalekonomer utifrån sin vetenskap beskriver planhushållningen som ett ekonomiskt system brukar man dela uppfattning med den raljerande Chrustjev. Volymmål är inte en säker och gångbar framgångsväg när man organiserar och styr ett samhälle. Speciellt inte om måluppfyllelsen är direkt kopplad till inkomst eller bonus. Att sätta upp mål och ständigt försöka bli bättre är naturligtvis bra, men ska inte kopplas så att de också blir ett budgetintstrument.
Därför undrar jag hur Chrustjev och nationalekonomerna ser på den nya svenska volymmålsverkligheten. Vad jag förstår så styrs svensk sjukvård alltmer och allt oftare av ett budgettilldelningssystem som bygger på antalet besök. Detta är volymmål i gammal sovjetisk anda. Antalet besök ger direkt pengar till verksamheten. Desto fler småskador som på bilden ovan, desto bättre.
Jag vet inte vad Chrustjev eller nationalekonomerna tycker. Men ett är då säkert. Läkarkåren har i en undersökning sagt att det finns en uppenbar risk att resurstilldelning per noterat besök är en väg som påverkar hur vård ges. Man tror inom läkarkåren att de lindrigt sjuka med snabba besök och enkla insatser kommer att öka i antal. De svårare sjuka riskerar därmed att bli satta på undantag. Om så blir fallet! Blir det en sjukvård värd namnet?
.
