Så var det gjort. Kom i mål och avverkade Midnattsloppets 10 km utan att stanna upp för att börja gå. Sprang hela vägen. Nu är det gjort, även om tiden inte blev den bästa. Där finns åtskilligt att förbättra. Det är med viss tillfredsställelse och stolthet som känslan av att vare en hjälte ger sig tillkänna. Fast, kanske är det förmätet att kalla sig en hjälte bara för att man avverkat ett motionslopp. Man borde nog ställa högre krav på hjälterollen. En hjälte är - som jag ser det - en person som genomför en god och uppskattad insats. En insats som också bör uppmärksammas och uppskattas av andra människor. Där sket det sig för mig, ingen lär bry sig över prestationen att tillsammans med 21.000 andra springa ett motionslopp. Men vem kan få bära epitetet hjälte?
Tänker osökt på Peter Forsberg och hans straffmål i Lillehammar. En prestation som på ett avgörande sätt bidrog till att Svenska ishockeylandslaget vann olympiskt guld. När det gäller den prestationen så kan man tala om att det finns en hjälte. Det är många kriterier för hjälterollen som uppfylls. Sättet på hur straffen genomfördes var "dumdristigt" genial och oslagbar. Att våga göra det oväntade och gå utanför straffläggarnormens regelverk i en så "allvarlig" situation förstärker kraften i hjälteglorian. Det Peter gjorde fick en enorm uppskattning och uppmärksamhet. En hjälte blev född. En hjälte hedras i våra minnen och alstrar respekt. Tänk! Det blev också ett alldeles unikt frimärke med straffsituationen som motiv.
Vad som görs (resultatet), hur det görs (sättet), uppmärksamheten och uppskattningen är viktiga kriterier när vi korar våra hjältar. Fast - banne mig - dessa kriterier är nog inte de enda och allenarådande. För många, många år sedan lärde jag känna en kvinna vid namn Anna. Hon var vid den tiden en relativt nyutbildad socionom och hade just börjat jobba. Det som är speciellt med henne är att hon sedan dess arbetat i socialarbetarbranchen och dagligen mött människor i svårigheter. Dessutom har hon under alla år jobbat på fältet och inte bakom ett skrivbord. Det i sin tur har inneburit att hon arbetat bland och tillsammans med de mest utsatta människorna i vårt samhälle. Jag vet att hon idag arbetar i en miljö som dagligen besöks av pundare, öppet psykotiska, papperslösa invandrare mfl.
Annas många år bland människor på samhällets botten måste nog betraktas som en hjälteinsats. För mig framstår Anna som en självklar bärare av den mantel som tillhör hjälterollen. Fast inte är det många som uppmärksammar eller uppskattar den arbetsinsats som dagligen - under flera år - har presterats. Det är viktigt med goda resultat och det är viktigt att på olika sätt angripa fattigdom och utanförskap. Uppskattningen och uppmärksamheten kring sådant arbete riskerar dock att utebli.
Det är inte vem som helst får bli hjälte. Hjältar utses av oss betraktare. Ibland får vi hjälp av media för att finna en hjälte. Ibland får vi finna dom på egen hand. Det görs en hel del heroiska insatser i det fördolda. Kanske är det bland personer med uthållighet, övertygelse och engagemang som de verkliga hjältarna finns. Härmed utses medmänniskan Anna till hjälte, en alldeles fördjävligt bra vardagshjälte.
Lästips: Tidskriften Socialpolitik nr 2/09 som bla berättar om Anna på jobbet.
