Visst kan det i vissa fall vara rationellt, gott och försvarbart med konkurrens. Att konkurrera om någonting – vad det än vara månde – innebär att var och en så långt som möjligt och med full kraft arbetar för att uppnå och vinna det man konkurrerar om. I teorin är konkurrens ett utmärkt verktyg att frambringa utveckling och framtid. Fast där i verkligheten kan man också negativa konsekvenser av denna konkurrens. En verksamhet som försöker frambringa segrare kommer också att producera förlorare. När vinnare och förlorare koras kommer därför resurser att fördelas olika. Det blir med all nödvändighet mer till vinnaren och mindre till förlorarna. Hux flux ska konkurrensen ske utifrån helt skilda förutsättningar. Detta står i konflikt med konkurrensideologins andeväsen, nämligen att konkurrens alltid ska ske på lika villkor. Konkurrens säger man är en tävlan med ”lika starka kombatenter”. Om det inte är så då råder det inte förutsättningar för en god konkurrens. Om en starkare knäckar en svagare är det snarare förtryck och något ont än något som man kan vara stolt över.
Konkurrens skapar vinnare och förlorare. Konkurrens skapar starka och svaga. Konkurrens kommer i slutändan att bli icke konkurrens. Det är just denna verklighet som gör att proffshockeyn (NHL) i tex Kanada infört utgiftstak för hur höga spelarlönerna får vara. Med detta utgiftstak menar man att varje lag (rik som fattig) bara kan köpa ett lag med samma mängd pengar. På så sätt försöker man minska de effekter som annars kunde bli verklighet dvs att ett eller två lag som hade mycket pengar helt skulle dominera och kunna köpa hela spelareliten.
Konkurrensens väsen bygger alltså på att den sker utifrån någorlunda lika villkor. Demokratin och partiers kamp om makten kan också sägas vara en verksamhet där konkurrensen om väljare är den viktiga grundbulten. Om demokratin bäst skall fylla sin funktion så vore det önskvärt att partiernas resurser – att locka väljare – var någorlunda jämt fördelade. Partiernas resurser att bedriva valkampanjer och locka väljare ser ganska olika ut. Hur skulle det vara om politiken tog lärdom från proffshockyn för att få likvärdiga tävlingsvillkor? I en nyligen publicerad rapport kring partierna och deras resurser kan man konstatera graverande skillnader. Läs och begrunda.
• Moderaterna hade 2006 större intäkter per mandat än något annat parti
• De borgerliga hade större utgifter per mandat än de rödgröna
• Moderaterna samlade in åtta gånger mer än övriga partier tillsammans
• Moderaterna får mer pengar från hemliga donatorer än vad Socialdemokraterna får från fackföreningsrörelsen
• Insamlingsklubbar ökade insamling i Moderaterna med 350 procent på ett år
• Fackföreningsrörelsens stöd till Socialdemokraterna minskar
• Centern gick med 68 miljoner kronor i underskott
• De borgerliga hade 60 % högre utgifter än de rödgröna för mediaannonsering
.
