Barn har rätt till goda livschanser

Banne mig är det inte sant. Inget barn väljer sina föräldrar. När Röda Korset presenterar sin undersökning om att barnfattigdomen breder ut sig och blir allt större så måste detta sättas i perspektiv av att barnet, varje enskilt barn, inte bär någon skuld i denna utveckling. Barn drabbas men bär ingen skuld. Med det perspektivet så borde samhället, våra gemensamma ansträngningar, fokuseras på att efter bästa förmåga uppväga och kompensera för uppenbara livskvalitetsskillnader. Barnfattigdom och denna typ utav utanförskap måste med kraft motverkas. Att ge barn garanti för att samhället ger; Alla barns rätt till likvärdiga livschanser!

Om den utgångspunkten är självklar så kan tillvägagångssättet vara mer problematiskt. Hur ska det göras och hur ska det gå till? Om man som jag vurmar för att det finns ett kollektivt ansvar för att skapa förutsättning för barns likvärdiga livschanser så har jag också avfärdat uppfattningen om att familjen ensamt bär ansvar för sina barn. Föräldrar och samhälle har ett gemensamt ansvar. Hur detta ansvar skall fördelas är dock inte skrivit i stjärnorna utan måste formas utifrån en politik som värnar föräldraskapet men som också ur ett samhälleligt perspektiv ser till barnens bästa. Föräldrar och samhälle ska samverka kring barnens bästa. Föräldrar genom ett gott föräldraskap och samhället genom barnfattigdomsbekämpande insatser. Detta kan ske genom riktade insatser till särskilt utsatta barn eller genom mer generella samhällsinsatser. En rejäl höjning av barnbidraget är att betrakta som generell. En sådan insats bidrar till minskad fattigdom samtidigt som skattefinansieringen innebär en viss omfördelning av resurser från barn med rika föräldrar till barn med mer fattiga föräldrar. Åtgärder som denna och likartade insatser skulle ur mitt perspektiv vara de insatser som i första hand är önskvärda. Ett barnbidrag som är kopplat till föräldrars inkomstnivå eller badresor som bara är till för fattiga barn ger ingen god profil på ett modern samhälle. Skillnaden mellan rika eller fattiga barn ska utrotas inte göras alltmer tydlig och ge vissa en fattigmansstämpel.

Visserligen förstår jag att vissa samhällsinsatser måste vara av mer selektiv och individuell karaktär. Detta till trots, vägvalet är nog att så långt som möjligt forma en generell barn och ungdomspolitik. Lika väl som generell välfärdspolitik framför en selektiv sådan är att föredra så gäller samma sak våra barn och ungdomar. Det finns idag en rad områden som förstärker skillnaden mellan barn och barn. Tänker till exempel på dagens skola som mer än någonsin prioriterar valfrihet med undertext av kvalitetsskillnader och en ökad ”fattigdom” bland många ungdomar. Även här skulle en generell välfärdsorienterad skolpolitik, En bra skola för alla, vara av godo. Självklart kryddad med den enskilde elevens behov av utveckling, stöd och kunskapssökande.