I min barndoms hemkommun ökar försörjningsstödskostnaderna (förr socialbidrag). Den utvecklingen är man inte ensam om. De flesta av Sveriges kommuner brottas med den utvecklingen. I min hemkommun begär socialnämnden 6 extra miljoner för att klara kostnadsökningen under 2012. Den totala kostnaden omsatt till per capita blir därmed ca 1100 kronor per år och kommunmedborgare. Kommunen har tittat på och utrett vad denna kostnadsökning beror på. Man konstaterar att en dominerande orsak är alla de som kastats ut från försäkringskassan och inte är berättigad till sjukersättning. Alltså sjuka som nu också förlorat sitt försäkringsskydd och som nu hänvisas till socialkontoret. Från sjuk med samhälleliga rättigheter till fattiglapp med mössan i hand har steget för många känts besvärande och kränkande. Från generell välfärdpolitik till individuell behovsprövning och att granskas under lupp kan innebära en onormalt hård psykisk press. Ansökan om försörjningsstöd innebär bl a man kollar om det finns en gammal bil e.dyl som kan säljas innan något stöd utbetalas. Inga eller mycket små tillgångar är ett av kriterierna. Kansker ryker sommarstugan. Sjuk och fattig kan bli en skrämmande synonym i det rika landet Sverige.
Där staten spar och skapar strikta gränser för sjukskrivningstider innebär egentligen bara att socialförsäkringssystemet går med ytterligare överskott. Samtidigt som kostnader för många av de sjukas liv och leverne blir kostsam utgift för socialnämnden i den egna kommunen. För att inte tala om den kränkning det innebär att som sjuk och i avsaknad av sjukersättning tvingas till att söka socialbidrag (idag försörjningsstöd).
Det är surt i Sverige av idag. Surare än nykokt rabarberkräm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar