Det fanns en tid när undertecknad i mycket stor utsträckning levde efter devisen att MEDVETANDEGÖRA ARBETARKLASSEN. Det var det som gällde och det skulle ske i två steg. För det första att genom olika studier själv bli medveten och att därefter föra kunskapen vidare till det som man kallar arbetarklassen. En process som skulle skapa politisk kraft och förändring. I begreppet medvetandegörande låg analysen av samhällets funktionssätt och arbetarklassens utsugning. Arbetaren bidrog med sitt arbete och fick mot detta en betalning som kraftigt understeg det värde hen producerade. De skapade rikedomarna togs i anspråk av helt andra grupper. Orättvist och omoraliskt var den tidens utgångspunkt bland vänstersympatisörer.
Att det finns något medvetet, omedvetet och fördolt har därför länge varit ett perspektiv som använts för att förklara samhället och för den delen individers beteenden. Det är inte alltid som det synes vara. Boken; Ut ur mörkret av Linda Caine och Robin Royston är på individnivå en utmärkt illustration kring svårigheter med medvetande, omedvetenhet och de fördolt/gömda. Utan att avslöja bokens hela handling så måste ändå följande ”fakta” komma i dagen. Boken utgör en sann berättelse om Linda Caine som till det yttre lever ett exemplariskt och gott liv med barn och man. Trots dessa goda förutsättningar så finns där en problematisk ohälsa. Psykiatrikern Robin Royston engageras. Tillsammans beskriver de sedan en process och en utveckling dvs den som boken presenterar.
Efter att ha läst boken så fångas man av de konkreta händelserna och löften om tystnad. Detta ligger till grund för ohälsan. Men man fångas också över hur livet kan gestaltas ur begrepp som medveten, omedveten och gömt. Det gömda lyfts fram. Det medvetna nuet ifrågasätts och omvärderas. Det omedvetna blir synligt och bearbetbart. Efter en lång process där det omedvetna görs medvetet skapas förutsättningar för ett nytt liv. Även om den nya friskare medvetenheten inte helt kan sägas vara medveten. Efter en lyckad och helande terapeutisk process finns ändå tvivel kvar. Är det omedvetna som blivit medvetet en sanning eller en fantasi? Att förtränga är självklart en slags överlevnadsinstinkt. En förträngning som också inneburit att aktivt försöka glömma.
Uj vad knökigt det här blev. På individplanet är det betydligt svårare än på makroplanet med arbetarklass contra samhällets funktionssätt. På individplanet finns det ett fåtal som kan veta och berätta. Det är således inte helt problematiskt att släppa fram bilder och händelser från det fördolda. Dessutom brukar offer och förövare sällan kunna enas om en gemensam sanning. Detta till trots. Det är viktigt att medvetandegöra det osynliga. Såväl på samhälls- som individnivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar