Tämligen omgående kunde man förstå att någon obehaglig sanning dominerade i rummet. Är åter tillbaka på jobbet efter några dagars ledighet. Möts i rapportrummet av allvarliga ansiktsuttryck, en spänd atmosfär och tvivlande, tveksamma och frågande röster. Hur kunde det hända? Driver du med mig? Tror du att jag skulle skoja om något sån´t! När hände det? Vilka jobbade? Undra när hon hade bestämt sig? Det är frågor och svar som kläggar fast i örat och som med kraft omvandlas till oro, rädsla och sorg.
En av avdelningens patienter har under en permission satt punkt. Bestämt sig för att det egna livet kommit till vägs ände. Trots en mängd stödjande insatser, trots en kår av yrkesutövare som fanns där för hennes skull och trots sina närstående togs detta dramatiska och oåterkalleliga beslut. Hur ändades detta liv? Var det ett noga överlagt beslut eller var det en handling styrd av stundens ingivelse, en svår ångestattack eller en känsla av otillräcklighet? Frågorna finns där men svaren saknas. Och i denna tumultartade situation finns det andra som pockar på uppmärksamhet, behandling och omvårdnad. Vi befinner oss på en psykiatrisk akutvårdsavdelning med patienter som för en kortare period förlorat fotfästet och som stundvis känner sig desorienterad i en svårhanterlig vardag. Villkoren för en psykiskt sjuk person kan vara nog så tuffa. I vår värld kan en schizofrens ansträngningar att hålla ihop dagen vara fullt jämförbart med den prestation Susanna Kallur gör när hon slår världsrekord på 60-meter häck.
Det är i perspektiv av en tragisk händelse med självmord som bilden av en yrkeskår växer fram. Kollegor som i sin yrkesutövning ständigt och dagligen har till sin uppgift att stödja, gränsa, utveckla, hålla ihop och ge framtidstro till personer som just här och nu inte känner att den egna identiteten håller för att möta de livsvillkor som gäller. En kår som arbetar med det mörka, diffusa och ogripbara för att träget sträva för att patienten ska orientera mot det ljusa långt borta i tunneln. Det är då man känner stolthet. Det är då man känner styrka. Nästan vad som helst kan få hända, men vi sörjer, vi funderar, vi omvärderar och vi reser oss igen. För det är vårt jobb och vi vill och kommer återigen att med fullt fokus, stor tillförsikt och full av energi att stå redo för att möta och stödja medmänniskor i kris.
Statistisk sett tar tre personer varje dag sitt liv. Varje dag året runt. Se aktuell statistik för 2005, klicka här
Även publicerad i Kommunalarbetaren (på nätet).
Fick förmånen att vara veckans bloggare under v 12. Detta var Onsdagens bidrag. Du kan också se den på denna länk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar