Så har det hänt igen. Detta att man lämnar något vant och känt för att möta det nya och okända. Vad kommer ur 2008? Hur kommer vår framtid att formas? Trots miljöhot, trots en orolig värld och trots tilltagande inkomstskillnader känner jag mig inte orolig. Det får bli vad det blir. Ibland under protest och ibland bejakat.
Värre var det 1992. Det var ett år som för mig innehöll dramatiska förändringar. Den allvarligaste var att jag drabbades av ofrivillig arbetslöshet. Utåt sett behöll jag lugnet, kontrollen och behärskningen. Inåt var det chockartat. Efter intensiva och intressanta år på mitt drömjobb var tiden där slut. Allt på grund av den dåvarande regeringens villkorsändring för verksamheten. När detta hände, fick jag som från ingenstans, ett rockmärke i min ägo. Det fanns bara där. Märket var vitt och en svart text som löd; Våga vara slut! Närvaron av rockmärket förbryllade och satte små griller i skallen på mig. Vart kom det ifrån? Vem hade lämnat det? Kom det i min ägo för att hjälpa eller stjälpa? Var det med onda eller goda avsikter? Märket är fortfarande ett mysterium och finns ännu kvar. Idag kan jag konstatera att märket fungerat – med sin provocerande text – som trigger till terapeutiska och pedagogiska samtal med mig själv. Har idag ett gott förhållande till märket. Hade jag fler av dessa märken skulle jag överväga att obemärkt ge det till några jag uppskattar. Några som jag tror kan ha nytta av att fundera över den fortsatta färdvägen.
Våga vara slut Foppa! Tror att han just nu befinner sig i en dramatisk och omvälvande livssituation. Vad jag förstår så önskar han inget hellre än att komma tillbaka till hockeyns finrum på den absoluta elitnivån. Samtidigt som kroppen och foten verkar sätta käppar i hjulet. Kärleken till idrotten överskuggas av det faktum att kroppen fallerar och ett alltför högt prestationskrav. En orimlig kombination för de flesta. Säkert också för Foppa. Märket skulle nog kunna reta till nödvändiga och nyttiga ställningstaganden. Kanske kan ett alltför tufft prestationskrav tillåtas stryka på foten gentemot kärleken till idrotten. Kanske kan han tillåta sig att bli en utövare på lägre nivå samtidigt som han börjar träna för livet utanför de stora scenerna. Eller varför inte rent av att våga vara slut som hockeyspelare och att med fullt fokus forma ett meningsfullt liv utanför rinken.
Våga vara slut kvinna! På senare tid har man kunnat konstatera att kvinnor i högre grad än män drabbas av utmattningsdepression. En avgörande orsak till detta anses vara att kvinnor i jämställdhetens namn är alltför prestationsinriktade. Hon blir inte bara lika bra som sina manliga karriärförebilder. Hon tvingar sig också att prestera långt mer än sina manliga kollegor, vänner och partners. Till dessa kvinnor skulle jag vilja ge ett märke för att få de att Våga vara slut som konkurrens- och prestationsinriktad varelse. Det är inte det som är jämställdhetens inre väsen.
Våga vara slut, alla fundamentalistiska individualister. Det finns alltför många som förespråkar en långt gången individualism. Vad man glömmer att beakta är det faktum att ingen individ i praktiken är just individuell. Alla är vi ett resultat av miljö, villkor och omgivning. Vi är beroende av varandra! Allt hänger ihop. Ett Våga vara slutmärke ger jag därför med varm hand till de fackliga löneförhandlarna. De har till förmån för individualism och ett svek mot grundbulten i den fackliga själen överlämnat den lokala lönebildningen till arbetsgivarna. Det gillas inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar