oktober 19, 2008

Inte som alla andra




Onekligen är vintern på väg in över vårt land. Flyttfåglarna har börjat sin färd mot varmare breddgrader. De flög förbi en dag när det också var klarblå himmel. Ett sträck av gäss passerade på sin väg till sydligare boplatser. I skydd av varandra så bildar de i en lång rad. Genom att flyga snett bakom i suget av varandra så spar varje fågel energi. Det är en lång resa och det gäller att resursa med krafterna. En fågel flyger dock ensam bredvid alla de andra. En av gåsarna verkar vilja göra sin resa själv. Den gåsen är inte inlemmad i det sätt som ökar möjligheten att nå målet med det stöd och den trygghet det innebär att dra nytta av lä och baksug. En del fåglar eller för den delen människor väljer att flyga bredvid. Man är inte som alla andra. Vilket ibland innebär att man tar avstånd från rådande uppfattning, gängse konvention eller norm. Man flyger helt enkelt bredvid.

Visst är det viktigt att var och en – fågel som människa – ges möjlighet och frihet att försöka förverkliga sina innersta tankar och drömmar. Men helt problemfritt är det knappast. Friheten att välja hur man lever sitt liv har alltid sina gränser. Om valet tangerar att vara skadligt för den enskilda individen eller för omgivningen måste kanske friheten inskränkas och värderas utifrån andra kriterier. Var gränsen mellan det accepterade och icke accepterade går är knappast möjlig att en gång för alla definiera. All ofrihet ska kunna bytas mot frihet. Trots det kommer uttryck för frihet att mötas av åtgärder som upplevs som ren ofrihet. För Börje blev det enkelt. När han gick i pension lät han håret växa lite. Idag dryga 70 har han en håret i en tofs. En liten förändring – men ack så viktig – för en person som redan var en ”vuxen” man vid den tid när unga män kunde låta håret växa. Det var ju först med Beatles och tiden runt 1963 som detta blev möjligt och så småningom accepterat. Värre kan det bli för Martin som i sitt andliga sökande släppt sin identitet och ser livets prövningar som ett medel att uppnå högre tillstånd. Materiella tillgångar och dagens genomkommersialiserade värld ger inte den livskvalitet han söker. För Martins del har det inneburit att han stundtals levt i vad vi kallar misär. Utan boende och utan inkomst har han levt sin andlighet. Enligt honom innebär detta inga problem. För honom kommer det att betala sig när han når sitt mål. Däremot är han medveten att andra kan se hans val som problematiskt. Vilket också innebär att vi andra kan komma att hjälpa honom med vad han behöver. Han önskar sig inget och han kräver inget. Endera kommer godhjärtade människor att hjälpa eller så kommer uppkomna svårigheter att vara viktiga redskap i den andliga processen. I mina ögon tar Martin minimalt med ansvar för sitt liv. Och min fråga kring detta gör sig omedelbart påmind. Var går gränsen mellan sjukt och friskt? Kan Martin anses vara psykiskt sjuk eller störd? Knappast skulle en psykiatriker säga. Martin är fullt adekvat men har en tro/uppfattning om livet som strider mot vad de allra flesta menar med ett gott liv. Att vara vid sina fulla sinnens tillstånd medger mycket skilda och karaktärsrika liv. Ett samhälle som bejakar en stor spännvidd ska vi vara stolt över. Samtidigt som vi fortsättningsvis kommer att ställas inför frågan vad som i psykiatrisk mening är sjukt eller friskt. Vad som samhället accepterar eller inte. Var går livets gränser? Tillåter tex svensk lagstiftning att jag vill ta mitt liv. Jag tror knappast det?